I Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, anser sig Humanisterna ha ett särskilt uppdrag: att övertyga människor om betydelsen av det sekulära. Med sin mångmiljonkampanj ”Gud finns nog” och debatten som följt, framställer de en fiendebild av det religiösa hotet som i bästa fall bygger på okunnighet. Vad vill de med sin kampanj? Göran Rosenberg anser att Humanisterna spelar främlingsfientliga krafter i händerna (DN 16, 18 juni). Jag håller med. Den fiendebild av religioner som de beskriver på DN debatt (19 juni) är en retorik utan plats för den komplexitet som både det sekulära och det religiösa rymmer. Tror Humanisterna på allvar att skiljelinjen mellan förnuft och oförnuft går mellan ateister och religiöst troende? Enligt Christer Sturmark förhåller det sig så, om man läser hans svar till Rosenberg (DN 18 juni).

Humanisternas kampanj blir ett problem när de punktmarkerar muslimer och judar i sitt användande av davidsstjärnan och halvmånen på sina affischer. De exempel på kränkningar i religioners namn som de använder i den fortsatta debatten hämtar de mest från andra delar av världen. Kränkningar som också religiöst troende världen över kritiserar. Det finns skäl att fundera över vad det innebär att religionskritiker på DN debatt – dessa tolv, vita personer ur etablissemanget – vill begränsa det mångkulturella utrymmet där religiösa livsåskådningar ingår. Talar de samma språk som Sverigedemokraterna – sin retorik om ”förnuft, medkänsla och demokratiska principer” till trots?

När Barack Obama höll sitt hyllade tal i Kairo i början av juni lyckades han samla goda krafter både inom den muslimska och kristna världen. Hans budskap handlar om de värden vi har gemensamt, snarare än de som skiljer oss åt. Och det är ju så det ser ut. Destruktiva strömningar finns inom religioner såväl som i det sekulära, liksom konstruktiva och fredsbyggande visioner finns inom båda. Humanisterna vill bygga sin image på motsatsförhållandet mellan religiöst och sekulärt. Den vägen leder till konflikt och splittring. Humanisterna beskriver sig själva som offer och som förföljda, medan det i själva verket är de som har tillgång till politisk makt, finansvärld och journalistiska medier som Dagens Nyheter.

Som exempel på ett av de hot som religionerna utgör använder de FN:s råd för mänskliga rättigheter som tidigare antog en resolution som fördömer kritik av religioner, den så kallade hädelseparagrafen. Resolutionen i sig är värd att kritisera, vilket också har skett inom den muslimska och kristna världen. Vad Humanisterna inte berättar är att resolutionen togs bort i våras, före konferensen Durban II, mycket tack vare kritik från bland andra muslimska och kristna ledare världen över. Vad har Humanisterna för intresse av att dölja det?

Jag tror inte att Humanisterna har för avsikt att samspela med främlingsfientliga krafter, men jag tror att de trots allt riskerar att göra det. Därför bör de fundera över syftet med de fiendebilder de beskriver. De säger sig värna betydelsen av individuella rättigheter, men buntar ihop religiösa i en klump. De polemiserar mot en grotesk fiende i religiös förklädnad, men erkänner inte att religiöst troende och ateister kan försvara rättigheter och demokrati gemensamt. Obama sa i sitt tal i Kairo att relationen mellan Amerika och den muslimska världen måste bygga på vad islam är, inte på vad den inte är. Jag vill använda Obamas synsätt och säga att dialogen i det mångkulturella samhället måste bygga på vad och vilka vi är – inte på vilka vi inte är. Humanisterna gör därför klokt i att omvärdera sina beskrivningar av de religiöst troende.