En gång träffade jag Willy Kyrklund. Det var i hans minst sagt minimalistiska radhus utanför Uppsala, dit jag och en fotograf farit för att göra ett portätt av honom. Det var en mycket anspråkslös och lågmäld man som inte gärna ville tala om den kultstatus som han nått, också bland yngre läsare: han log blitt när jag påpekade att jag brukade se unga fans, framförallt svartklädda, mondäna flickor, läsa honom på kaféer. Så man är alltså inte stenålders, sade han på sin vackra finlandssvenska med sång i orden. Annars var han inte svårpratad, förutom att han kedjerökte. Fotografen och jag höll på att kvävas i det lilla vardagsrummet, och min hund stod inte ut och gick därifrån.

Men Willy Kyrklund var inte bara kult, det säger man om så många mindre begåvningar idag. Med sin minimalistiska prosa – radhuset passar onekligen in i bilden – från debuten med novellsamlingen Ångvälten (1948), skapade han sig en egen och originell plats i efterkrigstidens svenska litteratur. Han var släkt med de franska absurdisterna och skrev sig in i en gåtfull och just absurd värld, fylld av ironier och motsägelser. Han har kallats naivist, men detta oklara begrepp täcker inte på långa vägar den specifika vikten i det han skrev. Hans prosa kunde kallas naiv, i den bemärkelsen att den var fylld av ironier och en sorts barnets oförvillade blick, där det till synes självklara avlockas nya innebörder.

Svårt och abstrakt? Nej, inte alls. Willy Kyrklunds korta texter, skrivna på en glasklar och närmast förädlad prosa, är som en källa i skogen, så ren och frisk. Det mystiska i dem är inte höljt i dimma, utan tankeväckande, uppfordrande. Filosofin finns här, men det är stilen och formen som är det väsentliga. Det är mycket vackert.

Mest berömd har han väl blivit med den, skall vi kanske säga, definitiva kultboken, den lilla romanen Solange (1951), just den som jag föreställer mig att unga flickor än i samtiden helst av allt läser. Den är kort och tät, fylld av associationer och ironier, av små lekar med redan skriven litteratur samtidigt som den är förankrad i ett igenkännbart folkhem.

Solange, ett namn som givetvis är en ironi i det folkhemska, lever i ett trist äktenskap och längtar efter den enda sanna känslan. Så hon bryter upp och dör och förvandlas till en tuva starrgräs. Stilar bryts mot varandra och liksom kommenterar varandra och sagan, poesin och den realistiska prosan stämmer ett märkligt möte. Och när det gäller möte, så är Willy Kyrklunds böcker mötesplatser för modern prosa, legender och sagor. Här finns en lekfullhet som man kunde kalla underhållande, i ordets bästa bemärkelse. Det förflutnas litteratur levde alltid med honom. I Mästaren Ma (1953) leker han med en kinesisk filosofs djupa tankar, där författaren/kommentatorn ogenerat blandar plattityder med förmenta djupsinnigheter på ett både bjudande och humoristiskt vis.

Under 50-talet skrev sedan Willy Kyrklund inte mycket. Däribland två novellsamlingar, varav Hermelinens död (1954) är en av mina stora favoriter i modern svensk prosa. En höjdpunkt är när han ogenerat blandar det klassiska och det, än en gång, folkhemska: det handlar om ett charkuteribiträde i Konsum som lärt sig persiska och tvingas uppleva nederlaget att samma butik anställer ännu ett biträde som kan persiska mer formfulländat. Det är helt orealistiskt, samtidigt helt trovärdigt.

År 1964 utgav han en samling prosadikter med tolkningar eller omtolkningar av den grekiska mytologin, Polyfem förvandlad, där världen framställs som en ensamhetens och intighetens hemvist, där alla likt cyklopen är Ingen. Sannerligen, Willy Kyrklund var också ett barn av 40- talets pessimism.

Det dröjde till 1974 innan han återkom med ännu en kort och stram novellsamling, Den rätta känslan, som återknyter till de tidigare böckerna, men där ett särskilt tema är genomgående: det finns ingen skillnad mellan känsla och förnuft och alla längtar vi efter det vi inte kan nå.

På 1980-talet hade denne sparsmakade författare blivit så bred att han gavs ut i Månpocket med Om godheten. Åtta variationer. Här leker Willy Kyrklund åter med sagor och myter, även med våra moderna, som med en dator som blivit kär. Än en gång skrivet på samma gnistrande, vackra språk. I SvD skrev Lars Gustafsson träffande, att det är en bok som förmår att gång på gång ställa frågan vad en människa är, och göra det med ett skratt.

Det är mycket träffande, ty det är aldrig långt vare sig till sorgen eller skrattet hos Willy Kyrklund. Göran Hägg påpekade då att Willy Kyrklund tvärt emot vad som sägs inte är en svår författare, men en viktig författare för den som inte vill ’hänga med’ i litteraturen. Han är en stor konstnär helt enkelt.

Jo, det stämmer. Den specifika vikten i Willy Kyrklunds till omfånget begränsade författarskap är så oändligt stort. Jag hoppas att de unga på kaféerna fortsätter att läsa honom. Låt bli cigarretterna bara.