Efter intervjun, med bandspelaren avslagen, frågar jag Tom Malmquist hur många recensenter som utgått från att han har egna barn, är pappa privat?

–Alla, säger han saktmodigt och lirkar in en pris snus under överläppen.

Kanske kan man säga att han får skylla sig själv. Eftersom han för två år sedan debuterade med diktsamlingen Sudden death, den som utgår från hans erfarenheter som ung hockeystjärna. När han nu, i aktuella Fadersmjölken, skriver om mannen som föder och ammar ett barn är det väl inte så konstigt att man, åtminstone, tror han blivit far.

Så är det alltså inte.

Längtar du efter barn?

–Både ja och nej. Just nu skulle det av praktiska skäl inte vara lämpligt eftersom min ekonomi inte är så bra. Inte min sambos heller, hon sitter också och skriver på en bok. Men visst vore det fantastiskt, givetvis.

På det smala köksbord ligger hans samlade produktion, böckerna som han ser som spegelbilder i ett försök att utforska begreppet manlighet. Sudden death utgår från hockeyrinken, där finns krigarna som lär sig hålla käft, bita ihop och krossa motståndarna. Fadersmjölken är motsatsen, motpolen; 105 sidor om innerligt, sinnligt vårdande, om den kärlek och empati som föds i närheten av ett litet barn.

Är det inte lite väl enkelt att skildra det manliga som enbart ont – och det kvinnliga som enbart gott? Nog finns det väl genomvarma män och iskalla kvinnor också?

Tom Malmquist rätar upp sig på andra sidan bordet, undervisar:

–Jag leker med orden, med språket. Det kanske låter pretentiöst att ha ett projekt, men så var det. Mycket med hockeyn var fantastiskt, men jag ville fokusera på det som inte var bra. På idealen vi fostrades till, våldet som vi uppfattade som naturligt. Tänk dig själv, jag var ett barn men ändå var det helt okej att min ena njure krossades i en match, att jag fick adamsäpplet intryckt så jag inte kunde andas. Först efteråt, när jag började skriva min bok och – ja, hur ska man säga, drog mina minnen genom ett kulturellt filter – blev det intressant att grotta ner mig i hur jag kunde acceptera, och utsätta andra, för allt detta våld.

Vi måste stanna kvar på isen, i debutboken, eftersom det var därifrån Tom Malmquist tog sats till Fadersmjölken. Allt började med att han redan som fyraåring sattes i träning av en pappa som var sportjournalist, sedermera sportchef på Expressen, och en åtta år äldre bror som redan hunnit bli hockeyfantast. Klart att entusiasmen och utrustningen gick i arv. Liksom pappans krav på prestationer.

–Fram till 16 år var hockeyn hela mitt liv, absolut. Och det gick bra, Huddinge IK hade, tillsammans med Modo, Sveriges bästa lag för pojkar födda 1978. Jag togs ut till Tv-pucken, blev kapten för Stockholmslaget och skulle precis gå upp i A-juniorlaget. Då hoppade jag av, hade tröttnat. Till pappas stora besvikelse.

I flera dikter ekar pojkens förtvivlan över att bara känna sig älskad när han är stjärna på isen.

Hur har din pappa reagerat på böckerna?

–Han är cool, säger att jag får skriva vad jag vill. För några år sedan blev han sjuk, jag satt på hans sängkant, tog hans hand. Vi försonades. I dag har vi mycket bättre kontakt.

Lika kortfattat kan vi konstatera att det var först när Tom Malmquist drog av sig hockeyrören som han insåg att även hans identitet var borta. Där stod han på bar mark, måste fylla sitt liv med något annat. Det blev musik – och böcker. Intressena hade funnits där tidigare men aldrig haft en chans att utvecklas. Nu kastade han sig in i denna nya värld, varvade läsböcker med annan litteratur.

–Jag var jättedålig i skolan men tänkte att med träning kan jag bli vad jag vill. Det slutade med att jag tenterade upp mina betyg och började plugga i Uppsala, på universitetet.

Tidigt, och snabbt, bestämde han sig för att bli både författare och musiker. Han berättar det utan större åthävor, som om han sagt att han ville bli busschaufför.

Varifrån kom detta enorma självförtroende?

–Från hockeyn, absolut. Det är alldeles för enkelspårigt att tolka mig som människa utifrån mina diktsamlingar. Jag har hockeyn att tacka för mycket.

Men räcker det med envishet? Måste man inte ha talang också för att skriva en bok, skapa musik?

–Nej, det tror jag inte. Jag vet inte vad talang är. När jag var som bäst på isen var jag inte mer talangfull än någon annan, jag hade bara börjat fyra år tidigare än mina jämnåriga kompisar. Klart jag var bättre då.

Om det verkligen räcker att börja tidigt, skriva mer än alla andra, för att nå litterära höjder kan vi kanske lämna därhän. Ingen har väl direkt kappskrivit sig in i Svenska Akademien. För Tom Malmquist räckte den egna övertygelsen.

–Utan den hade jag nog inte vågat börja skriva, någonting.

Att det blivit poesi, vi är snart framme vid aktuella Fadersmjölken, får honom att tystna i ilsnabb självrannsakan. Eftersom hans svar brukar bli lite flummigt. Nu gnuggar han näsan, tar sats:

–Dikten kan expandera på ett sätt som ingen annan litterär genre. Man har tillåtelse att vara obegriplig. Men i detta obegripliga kan jag efteråt, när jag läser mina verk, hitta saker som jag inte riktigt förstod när jag skrev dem.

–När jag började skriva Sudden death var det inte min avsikt att vara hatisk mot idrotten. Efteråt såg jag att det blev så.

Fadersmjölken inleds med ett försök att undvika självbiografiska anspelningar:

Jag heter Georg Louis Andersson/ - det här är jag/och det här är mitt bröstbarn.

Och fortsättningen?

Tom Malmquist påminner att böckerna hör ihop, detta är hans försök att utforska, utveckla manligheten utifrån en annan utgångspunkt: den kvinnliga sfären. Men också med ett annat språk. Sudden death – jag antecknar lydigt utan att riktigt förstå – är en språkmaterialistisk samling, Fadersmjölken är skriven i mer traditionell tradition.

–Eller säg så här: Om Sudden death kan liknas vid en elektronisk, klassisk skiva så är Fadersmjölken en barockklassisk skiva. Jag uppskattar båda språktyperna men tycker nog själv att Fadersmjölken är en bättre bok. För jag älskar det svulstiga, pompösa bildspråket, den klassiska poetiska traditionen från Stagnelius till Tranströmer och Sonnevi.

Först nu tar jag mod till mig, tillstår att jag stundtals gick vilse i ordmassorna. Eller rättare sagt: det kändes som de störtade över mig. Tom Malmquist blir riktigt uppsluppen inför bekännelsen, säger att just detta varit hans förhoppning. Det ska vara rasande ordmassor, samma snabba tempo som han skrev sin bok i. På några veckor blankt.

Vad hittade han då när han bytte kön på den ammande föräldern? Även om han – i ärlighetens namn – kastar in några lugnande rader för att visa att han minns verklighetens begränsningar:

Mitt havandeskap är en bortglömd jordkällare

en halv tonart för hög

för livet att höra

–Båda böckerna har väl bekräftat det jag redan visste: Att vi blir de människor vi är genom uppfostran. Men jag har också blivit mer och mer övertygad om att det är få skillnader mellan män och kvinnor.

–Mannen i Fadersmjölken kan jag bara fantisera om. Det är den frihet och möjlighet som konsten ger, att vi kan utforska sådana här gränser. Men alla mina killkompisar är pappor och har med sina bebisar när vi träffas eller repar. Det jag tagit till mig av dem, och av allt jag läst, är att det finns en stor längtan hos män att vara nära sina barn. Det finns också en avundsjuka att de inte fått bära eller föda dem. Efter förlossningen, när kvinnor börjar amma, blir män helt exkluderade.

Vad är det du talar om, en livmodersavund?

–Ja, precis. Den avunden, det utanförskapet, kompenserar män genom att vara så mycket som möjligt med sina barn.

Nja, inte kan väl någon påstå att det strömmar fadersmjölk från de ekorrhjul och karriärstegar där män tillbringar en stor del av sin tid, även som nyblivna fäder.

–Nej, det är sant. Men jag återkommer till den biologiska skillnaden – som kan bli till en avundsjuka. I min bok, det är det intressanta, löser jag upp denna skillnad genom fantasin att jag själv föder ett barn och ammar det.

Mannen i boken genomgår ingen utveckling, trots sin unika erfarenhet. Tom Malmquist poängterar att detta är en av skillnaderna mellan poesi och romankonst.

–Dikter har ingen början, inget slut. Snarare är de, som sagt, ett tillstånd som expanderar.

Att den som aldrig nattvandrat med ett skrikande kolikbarn saknar trovärdighet som spädbarnspappa kan vi alltså strunta i. Det tillhör verklighetens småaktigheter. Fadersmjölken, tröstar författaren, är inte ens skriven för att vara begriplig. Det är som att lyssna på jazz, betrakta en tavla. Man måste inte veta tekniken, tonerna, färgerna, för att bli berörd.

Men är det en nackdel att förstå vad man ser, läser eller hör?

–Ja, jag kan tycka det. Att det blir för trist.

Men om vi – trots allt – enas om att män inte kan föda eller amma barn. Hur ska de då nå fram till de mjukare sidor av sin personlighet som Tom Malmquist beskriver som mer kvinnliga? Genom empati och fantasi, är hans blixtsnabba svar.

–Det är de finaste ord jag kan tänka mig. Först när vi har fantasi att föreställa oss något annat än dem vi är kan vi nå en förändring.

Fler än hockeyspelande män behöver träna upp den förmågan. Når man dem genom en diktsamling?

Tom Malmquist spottar ut snuset, erkänner:

– Nej, det är väl enfaldigt att tro.

I boken tacklar han ändå tanken:

Vem ska övertyga min son om allt kommer att bli bra

när han en dag frågar om liv?

Jag berättar, det bär mig emot, gör det ändå, så enkelt, orimligt

Dan Hansson

dan.hansson@svd.se

Karin Thunberg

08-13 50 00

karin.thunberg@svd.se

Fler artiklar