Hur gör man slut med en röst? Hur formulerar man en noga genomtänkt skilsmässoansökan till en stämma man förälskade sig i för trettio år sedan? Hur lång försöksseparation måste den föregås av innan man kan slutgiltigt kan skicka in papperna?

Elvis Costello har i veckan gett ut ett nytt album, det T-Bone Burnette-producerade Secret, profane and sugarcane.

Och Bruce Springsteen är i Stockholm igen, om bara några veckor kommer Morrissey.

De är alla artister vars ord, formuleringar och melodier under olika perioder av mitt liv har tillhört det allra finaste jag just då någonsin hade hört eller läst.

Men jag vill inte se dem igen, inte höra deras nya skivor. Jag försöker givetvis. Ger dem chans på chans på chans. Av respekt för vad de en gång betydde, hur de alla tre förändrade min syn på både vad poplyrik faktiskt kan uppnå, öppnade dörrar till andra artisters verk jag aldrig annars hade hittat när jag var femton och också hur det aldrig finns blott en enda sann musikhistorik.

Innerst inne vill jag inget hellre än att få följa ett knippe speciellt utvalda artister i nöd och lust genom livet. Tryggt vandra med dem vid min sida när alla andra tröttnar eller sviker alla ens förhoppningar och förtroenden.

Och – som Anna Landin uttryckte det i Fyra nyanser av brunt – nu är det nöd.

Ändå hör jag rent objektivt hur Elvis Costellos två senaste album är något av det bästa han har gjort på femton år. Jag är bara inte längre kapabel att älska honom. Rösten når inte in och jag bryr mig inte om vad han säger, hur perfekt han än formulerar sig. Kanske än mer med Costello än med Springsteen eller Morrissey så känns det som ett trettioårigt äktenskap som verkligen har nått sitt slut efter mängder av uppslitande separationer och korta desperata återföreningar. Inte ens när jag hör att han är bra kan jag ta det till mig.

Although you’ve become a burden/One thing remains/ Thart’s for certain/ I will love you all my life/But without you in my life (NW5, Madness)

Det är ju så. If you love somebody set them free. Det gäller i allra högsta grad även popmusiken.


Andres Lokko

Andres Lokko

Fler artiklar

Tipsa andra

Vad är det här?

Elvis Costello.

Foto: STEFAN BLADH

Elvis Costello.

Nya vänner

East Hundred – Hammerhead (Weird Tapes version)

(mp3) Det är det konventionella Philadelphiabandet East Hundred det här handlar om. Utan, som så ofta det sista halvåret, om det anonyma enmansfenomenet som kallar sig Weird Tapes och med mycket jämna mellanrum remixar allt från sina obskyra vänner till, alldeles nyligen, Britney Spears och får allt att låta som bara just Weird Tapes eller möjligen som hans andra projekt Memory Cassette.

Pisces – A lovely sight

(album) På underbara Numero Groups senaste arkeologiska räddningsexpedition tar de sig an en bortglömd combo från det sena sextiotalets Illinois i gränslandet mellan folkrock och Haight Asbury-psykedelia. Allra vackrast är det när de låter Linda Bruner (bilden) sjunga på Are you changing in your time, en ballad med en nästan karen daltonsk sorgkant.

The Time and Space Machine – Children of the sun

(singel) I exakt samma vattenbryn som Pisces hittar man fyrtio år senare Brighton-djn Richard Norris som på sin första regelrätta singel under just den här pseudonymen skapar just samma känsla av vattenskadad psykedelia, med den lilla skillnaden att det nu kategoriseras som dansmusik.

Denis Johnson – Nobody move

(roman) Den amerikanske författaren av klassiska Jesus’s son och briljanta Vietnam-eposet Tree of smoke blev förra året ombedd att skriva en ”noir”-deckare i flera delar åt tidningen Playboy. Resultatet blev Nobody move – som nu getts ut som en egen regelrätt roman – som pricksäkert placerar Johnson mellan Cormac McCarthy och Raymond Chandler.

Kulturnyheter | Mest lästa