De stora mästarnas uppvisning har startat i Cannes, och bland de som tävlar om den prestigefyllda Guldpalmen trängs de tunga namnen: Pedro Almodóvar, Jane Campion, Ang Lee, Ken Loach, Lars von Trier, Quentin Tarantino, Michael Haneke… Bland 20 tävlande är det bara en som inte varit nominerad tidigare.

Det brukar ryktas om att regissörer som väl fått med sin film till Cannes har en gräddfil in i programmet till nästa gång. Är man gröngöling i sammanhanget kan en plats i festivalen verka lika nåbar som en sommarstuga på månen, men det behöver inte vara omöjligt.

En som vet hur det går till är Pia Lundberg, chef för utlandsavdelningen på Svenska filminstitutet. Där ser de alla nya svenska filmer som är på gång, och sedan handlar det om att bedöma vilka som har internationell potential och lämpar sig för Cannes.

–Det krävs mer än en välgjord film. Det ska vara en personlig röst och ett konstnärligt banbrytande, det är ofta det urvalskommittén faller för. Det är inte heller en nackdel om filmen behandlar ett kontroversiellt ämne eller har en politisk underton, säger hon.

När de väl vaskat fram en lämplig kandidat är det ett taktiskt arbete som följer. Tillsammans med producenter och distributionsbolag tar de fram en strategi som till sist ska ge filmen en plats i Cannes. I bästa fall. Först ska den passera den hemliga urvalskommittén som tittar på närmare 3000 filmer inför varje festival. I sista hand ska den konstnärlige ledaren Thierry Fremaux godkänna besluten.

–Vi ska inte vara världens grindvakter, men jag tror det har betydelse för dem på Cannes att vi har gallrat lite. Vi kan inte skicka in 14 filmer som inte är lämpade, då skulle kommittén tappa förtroendet för oss.

En annan viktig bricka i spelet är Maria Sjöberg. 1995 började hon jobba för Cannesfestivalen, och sedan drygt fyra år tillbaka är hon Skandinavienscout på plats i Frankrike. Det betyder att hon är en av ett tiotal korrespondenter ute i världen som håller koll på vilka filmer som är på gång. Hon åker ofta till Göteborg och Stockholm för att ta reda på hur filmmakarna ligger till med sina projekt, och inför varje festival ser hon ett 50-tal skandinaviska filmer.

–Man måste inte gå via mig, utan det går förstås bra att skicka in sin film till Cannes själv. Men det kan vara bra att låta mig se den. Jag är liksom en del av urvalskommittén. Om jag tror på en film kan jag ge den i handen på någon jag tror gillar den. Jag har en sorts lobbyfunktion.

Du har inte fått en knölig 500-lapp tryckt i näven någon gång?

–Nej det har faktiskt aldrig hänt! Och jag skulle inte gå med på att bli mutad heller.

År 2007 kom Roy Andersson med i Cannes för tredje gången, då i klassen Un certain regard med Du levande. Året därpå tävlade Ruben Östlund i samma klass med De ofrivilliga. Båda hade fått hjälp av Maria Sjöberg.

–Hon är ju jätteviktig. Hon tog med De ofrivilliga från Sverige och pratade väl för den, säger Ruben Östlund.

Men han nämner också en till nyckelperson: filmproducenten Kalle Boman. En tillbakablick visar att han på något sätt har jobbat med tre (Roy Andersson, Ruben Östlund och Bo Widerberg) av de fyra (Ingmar Bergman) svenska regissörer som fått med en långfilm i Cannes, i samma kategori dessutom.

–För mig representerar Kalle Boman ett sorts förhållningssätt till film som inte alltid prioriteras i övriga film-Sverige, säger Ruben Östlund.

Förhållningssättet är att ge nya bilder av tillvaron, något Ruben Östlund menar finns i De ofrivilliga. Målet för filmen sattes därför tidigt. Redan 2005 sade han att den skulle ha premiär i Cannes tre år senare. Ruben Östlund tycker att det är extremt viktigt att veta var man vill att filmen ska hamna någonstans, eftersom ”man blir tvungen att öka sin prestation i varje led”. Nu är ribban satt, och hans nästa film Play är en självskriven kandidat till Cannesfestivalen nästa år.

–Anledningen till att vi kan säga en sådan sak är ju för att vi har en klarsynthet om vad vi själva sysslar med, och att man förstår att det kan passa in i det rummet.

Detsamma gäller för Roy Andersson, som debuterade i Cannes 1976 med Giliap och vann juryns pris i Cannes med Sånger från andra våningen år 2000. Han håller på att slutföra sin trilogi och jobbar med den sista filmen som han säger ”ska ha till Cannes”.

–Man vill gärna tala lite föraktfullt om Cannes, fnysa och undra om det är så märkvärdigt. Men det är faktiskt väldigt märkvärdigt. Och det är väldigt svårt att komma med. Man får faktiskt respektera och sätta värde på när svensk film gör det, säger Roy Andersson.

Fakta

3 tävlande svenskar

De svenska långfilmerna lyser med sin frånvaro i årets Cannesfestival. Men vi har faktiskt tre bidrag med i Frankrike:

Bilder från lekstugan Stig Björkman visar sin halvtimmesdokumentär med material från nio av Ingmar Bergmans bakomfilmer i serien Cannes classics.
Slitage Kortfilm av Patrik Eklund. Tävlar i sektionen Internationella kritikerveckan.
Drömmar Kortfilm av Johannes Nyholm. Tävlar i Quainzaine des réalisateurs.

Sju av regissörsveteranerna som slåss om årets Guldpalm

Jane Campion

Vann en guldpalm med Pianot 1993, och är i Cannes för fjärde gången. Nya Bright star handlar om romansen mellan poeten John Keats och Fanny Brawne.

Pedro Almodóvar

Nominerad till Guldpalmen för andra gången, nu med Broken embraces, en film om en man som förlorar synen och sitt livs kärlek i en bilolycka.

Ken Loach

Cannesveteran som är med för tolfte gången. Nya filmen Looking for Eric handlar om en fotbollsfanatisk brevbärare som får goda livsråd av Eric Cantona. Vann guldpalmen 2006.

Ang Lee

Tävlade i Cannes med Ice storm 1997. Nu tillbaka med Taking Woodstock, om en man som oavsiktligt sätter igång festivalen 1969.

Quentin Tarantino

Vann både Oscar och Guldpalmen för Pulp Fiction 1994. Tillbaka i Cannes med Inglourious basterds, om ett gäng soldater som dödar nazister under Andra världskriget.

Lars von Trier

Antichrist har premiär på årets Cannesfestival. Ett gift par försöker lappa ihop äktenskapet, men det går från dåligt till värre. Med för tolfte gången. Vann med Dancer in the dark 2000.

Michael Haneke

I Cannes för femte gången. Nu med The white ribbon, om en skola i Tyskland 1913 där det pågår rituell bestraffning.