Vilka litterära förväntningar ska man egentligen ha på en kapitelbok i en förlagsserie som har namnet ”mer att läsa”? Sådan litteratur bör väl väcka läslust åtminstone på händelseplanet, ett extra plus om den sedan ger en mer djupgående litterär upplevelse. Om verket är försett med illustrationer bör de samspela med texten så att läsupplevelsen underlättas och helst berikas.

Kapitelboken Tam tiggarpojken , den första i Jo Salmsons nya fantasyserie Drakriddare ger en spänningsfylld läsning och bjuder säkert fantasynovisen på en hel del överraskningar (även om en erfaren sådan snabbt drar sina slutsatser).

Salmson placerar sin hjälte i en tid då drakar är självklara och kulturen en mix av medeltida stad och japansk fantasymanga. Mixen fungerar bra och Salmson utnyttjar effektivt drak-, riddar-, manga- och fantasygenrens berättartekniska grepp.

I seriens andra del, Tams svåra prov , förs nya komponenter in som ytterligare triggar spänningen. Från den gotiska kärleksromanen lånas den mystiska undangömda kvinnovarelsen och läsaren måste flytta om sina pusselbitar. I skildringen av de åtta drakarna utnyttjas drakmytologin vilket ger viss komplexitet. Även om man nästan kan gissa hur det hela kommer att utvecklas ska det ändå bli lite kul att följa fortsättningen och se om nya faktorer ändrar förutsättningarna.

”Tam tiggarpojken” är, liksom fortsättningen ”Tams svåra prov” tätt illustrerad med svartvita teckningar i romantisk mangastil av Åsa Ekström . Bilderna lyfter fram berättelsens dramatiska ögonblick samtidigt som de beskriver miljön och ger mangans typiskt sentimentaliserande drag åt känslosvallet. Jag önskar dock att trycket gett mer tyngd åt bildernas svärta, det hade ökat deras sug.

För att återknyta till inledningens fundering: händelseflödet i ”Tam tiggarpojken” är verkligen strukturerat på ett sätt som gör att läsaren vill veta hur det går. Men rent stilistiskt håller den sig inom det självklaras råmärken. Illustrationerna fungerar väl ihop med berättelsen och tillfredställer genreförväntningarna men heller inte mer.

Böckerna finns också på cd. Tomas Bolmes uppläsning är tydlig, man kan lätt följa med i texten och det ges tid att uppfatta såväl språk som händelseförlopp. Däremot är dramatiseringen mycket måttlig – det är helt enkelt mer spännande att läsa boken på egen hand.