Glöm gåspennefejderna . Nu är det juristerna som står i fokus för de mest högljudda konflikterna på kulturscenen.

Personerna bakom Pirate Bay dömdes till fängelse för att sajtens användare kopierat musik och film av varandra utan tillstånd. Flera andra fildelningssajter har stängt efter domen, medan Youtube regelmässigt plockar bort videor efter klagomål.

Flera nya avtal, lagar och förslag för att reglera kulturkonsumenternas förehavanden har införts eller är på gång, som Ipred, Acta, telekomdirektivet och förlängd upphovsrätt. Samtidigt stoppade Konstfack i veckan en elevs videokonstverk från att visas i vårutställningen eftersom den misstänktes bryta mot upphovsrätten.

Även om de här händelserna inte är direkt sammankopplade pekar de alla åt samma håll: vi är på väg mot en ökad kontroll av hur medborgarna tar del av kultur.

Bloggaren Johanna Nylander är en av de många röster på nätet som tycker att musik-, film- och bokförlagen hamnat snett i sitt upptrappade krig mot spridningen av deras material.

–Istället för att fokusera på skapandet och förhålla sig till de förutsättningar som faktiskt finns har de hakat upp sig på lagar. Man har tappat att utnyttja det fantastiska klimat vi har med fler och fler människor som är engagerade och kulturintresserade, säger hon.

Hur hamnade vi här? Den digitala teknikens möjligheter har gett den gamla förlagsindustrin, som är rädd att tappa kontrollen, stora skälvan. Och då kallas juristerna in. Kanske handlar det vi ser nu om en kulturkrock, om ordet tilllåts, tror Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

–Juridiken har lite svårt att handskas med kulturen. Det är notoriskt svårdefinierat vem som äger en teaterföreställning eller litterärt verk i kulturell mening. Till exempel bygger diskussionen om en litterär kanon på att ”vi” äger en skatt av kultur. Det är två egendomsbegrepp som krockar, säger hon.

Kulturen blir allt mer fragmenterad och svår att kontrollera, samtidigt som fler aktörer gör anspråk på den.

–Min personliga uppfattning som statsvetare är att det här bara är en katt- och råttalek. Om vi ska få någon ordning på det måste vi sluta tänka i gamla termer av egendom, ägande och vinster, det fungerar inte, säger Marie Demker.

Upphovsrätten har, på pappret, blivit allt starkare genom åren. Sedan 1980-talet har exempelvis organisationerna Stim och Sami rätt att kräva in pengar från frisersalonger och affärer som spelar musik för sina kunder. På 1990-talet förlängdes författares och kompositörers upphovsrätt från 50 till 70 år efter deras död. Nu lobbar musikbranschen framgångsrikt för att skyddstiden för skivinspelningar ska förlängas från 50 till 95 år, något som redan skett i USA.

Men ökat skydd för upphovsmännen kan också innebära att deras verk blir inlåsta och svåra att ta del av, varnar Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon vill en gång för alla avliva myten om att konst uppstår inifrån individen, som i schablonbilden av den stora kreatören eller författargeniet. Nej, kreativitet är beroende av inspiration och användning av vad andra kulturskapare gjort tidigare.

–En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande, säger Eva Hemmungs Wirtén.

Det intressanta är egentligen inte lagen i sig, menar hon, utan att dagens debatt leder till en uppfattning om att vi gör fel varje gång vi på något sätt använder oss av kulturellt material. Det kan leda till självcensur hos konstutövare.

I själva verket har en väldigt liten del av det som skyddas ett kommersiellt värde, hävdar Eva Hemmungs Wirtén.

–Jag måste hela tiden be om lov, betala eller klicka på licenser. För varje sådan grej måste man titta noga på om det verkligen gynnar upphovsmännen eller bara sätter en massa hinder i vägen.

Tobias Brandel

tobias.brandel@svd.se

Fler artiklar