Putte Wickman har liksom alltid funnits och skulle väl så förbli, trodde vi, "forever young". Han såg alltid frisk och spänstig ut trots att han inte idrottade. Han sa tvärtom att det var därför han mådde så bra, inget springande eller hoppande. Men det var tydligen inte alltid bra. Det var
bara det att han dolde det, säger hans nära vänner.

Hans 80-årsfirande i september förra året blev en riksangelägenhet. Först två fullsatta konserthus i Stockholm, sedan turné med i stort samma ensemble
som bl a innehöll Povel Ramel, Toots Thielemans, Jan Lundgren, Svante Thuresson, LaGaylia Frazier, Viktoria Tolstoy och Anders Berglunds orkester.
Det var nästan för mycket, skrev jag i recensionen. En rent fantastisk sång- och musikfest.

Putte Wickmans liv omfattade nästan hela den moderna svenska jazzhistorien. 1945, 20 år gammal, utsågs han till landets bästa klarinettist i tidningen
Expressens kritikeromröstning och spelade in skivan Jam session den 28 mars 1945. Fyra år senare fick han vara med i svenska jazzlandslaget vid den
första europeiska jazzfestivalen i Paris, där storheter som Charlie Parker och Miles Davis medverkade. Den svenska orkestern, som innehöll bland andra
Arne Domnérus, Reinhold Svensson, Gösta Törner, Alice Babs och Simon Brehm, gjorde sensation inte minst för att, som det rapporterades hem, publiken var
helt oförberedd på att en nordisk orkester kunde spela så bra jazz. Men Putte har alltid tonat ner det där berömmet. "Så bra var vi inte".

Att han skulle bli klarinettist eller jazzmusiker överhuvudtaget var inte alls planerat. Hemma i Borlänge var han en dyster gosse som spelade lite
piano. Efter realexamen i hemstaden ville han åka till Stockholm eftersom det inte fanns något gymnasium i Borlänge. Då skulle han kunna läsa vidare
och även ägna sig åt den musik han fått smak för, jazzen. Men det gillade inte hans föräldrar: Vi skall inte han en son som sitter på stadshotell och spelar.

Men det blev i alla fall Stockholm och där växte jazzintresset. Där fanns ju Nalen. Hans snälla moder skickade honom ett paket med en klarinett, ett
piano var ju för stort för hans hyresrum. Han har aldrig tagit några klarinettlektioner. Han har sagt att han lärt sig spela via "apmetoden", d v s medelst härmning. (Antagligen av herrar Goodman och Artie Shaw). Och vännen Svend Asmussen brukade, när de uppträdde
tillsammans, presentera honom som "en fullständig autodidakt, ja, t o m en självlärd autodidakt"...

Så när Hans Olof slutade gymnasiet våren 1944 fick han genast sommarjobb medviolinisten Hasse Kahns orkester. Så rullade det på bl a med egen sextett där den blinde pianisten Reinhold Svensson skrev kluriga arrangemang.

Sextetten höll ihop, med vissa förändringar, till mitten av 60-talet. Han försökte sig på storband i en lokal vid Hornstull som fick namnet Putte, men det blev ingen succé. Utan att därefter haft någon egen orkester har Putte Wickman som sagt"alltid funnits". Var husband i Hylands hörna tillsammans med pianisten Leif
Asp och när pop och rock tog över scenerna flyttade Wickman in i kyrkorummen.
- Dom stod ju ändå tomma, menade han, och bra akustik hade de också. För både Ellington och Bach. Många skivinspelningar blev det också i olika
sammanhang, mest jazz förstås.

Han hade alltid en god one-liner i beredskap, humorn var torr men rolig och aldrig direkt elak. Kanske var det kyrkokonserterna som var orsak till ett kungligt pris i form av Illis Quorum. Han blev förvisso världsberömd, kanske inte hos en internationell publik eller i jazzpressen, men väl bland de stora kollegerna som Buddy de Franco, John Lewis och andra. Han turnerade både i USA och Japan och sparringboxades en gång med Miles Davis. Men emigrerat har han aldrig velat även om möjligheterna funnits.

För några år sedan lämnade han i alla fall Gamla stan för att bli "godsägare" i hemlandskapet Dalarna. Men han övergav sannerligen inte musiken eller turnéerna. Flygplatserna i Borlänge och Falun blev startpunkter för många utflykter, både som tolkare av Ellington och Mozart.

Vari bestod Wickmans storhet som musikartist? Jag lånar några träffande rader från en text av kulturskribenten Tomas Millroth: "Han använder aldrig
sin virtuositet till att vara duktig, snarare är hans virtuositet hans väg in i nyfikenheten, upptäcktsresan in i olika musikaliska rum. Han har ett alldeles eget sätt att presentera temat. Kristallklart, genomskinligt,
konturskarpt med lätta avvikelser som får lyssnaren att höra det speciella i just denna melodi".

På 80-årskonserten förra september "sjöng" han tillsammans med Povel Ramel en ny text till dennes Det gamla gänget: "Vi är det gamla gänget som spelar så länge ljuset är tänt".
Nu har ett ljus slocknat och scenen känns lite mörkare.