Sent på onsdag kväll, när delegaterna är utmattade efter många timmars förhandlingar, ska EU-parlamentet ta ställning till ett lagförslag som förberetts av den irländske kommissionären Charlie McCreevy. Med fyra stora skivbolag och penningstarka lobbyister i ryggen kämpar han och landsmannen Brian Crowley för att utöka skyddstiden från nuvarande 50 år till 95 år för musikers och andra utövande konstnärers medialt bevarade prestationer.

Innan beslutet bekräftats av ministerrådet måste det godkännas av parlamentet. Nu har – med kortast möjliga varsel – tidpunkten för omröstningen flyttats från den 5 maj till den 22 april.

Varför så förtvivlat bråttom? Är det verkligen av omsorg om alla tusentals namnlösa studiomusiker som från och med 1 januari 1960 medverkat i skivinspelningar och sedan länge fått sin betalning lagd i handen men som nu tack vare EU-kommissionens välvilja kan se fram emot ett pensionstillskott av – påstås det – minst 2000 euro om året under ännu ett halvsekel?

Luktar det inte politisk kupp?

Inget behov av extern experthjälp? proklamerar skrytsamt marknadskommissionären McCreevy i sin lagtext, som undviker det faktum att inget engelskt skivbolag någonsin fört register över sina studiomusiker och att två tredjedelar av inkomsterna i alla fall bara går till dem som nämns på skivetiketten.

Men varför konsultera expertis när den ändå bara ramponerar de politiska luftslotten? Det hade förstås inte varit särskilt klokt att konsultera den finländske musiketnografen Pekka Gronow eftersom han i många år har studerat skivbolagens försäljningssiffror och dessutom representerar alla de radioarkiv, som McCreevy i sitt högmod undvikit att blanda in.

På Youtube kan man googla sig fram till Gronows anförande den 27 januari i Bryssel, där han på inbjudan av gräsrotsorganisationen Open Rights Group utvecklar sina synpunkter på vad han kallar ”rättighetsförorening”. Som exempel väljer han en finsk radioteaterföreställning från året innan de finska ljudinspelningarna fick sitt första, då 25-åriga skydd. Antag att finska radion hade tecknat kontrakt med författaren, skådespelarna och de övriga inblandade men glömt att notera vilket skivbolag som anlitats under ett par minuter av föreställningen. Med nuvarande lagstiftning skulle detta stycke radiohistoria ha blivit allmän egendom redan om ett par år. Men snart riskerar den att ligga fastfrusen ända till år 2056 till följd av ett ogenomträngligt nätverk av rättigheter som aldrig kan kartläggas. Den juridiska komplexiteten gör, enligt Gronow, vårt kulturella arv totalt otillgängligt.

Inte bara studioinspelningar omfattas av lagförslagets formulering ”fixations of performances in a phonograph” utan också heminspelade band med nära och kära, som man hittills kunnat lägga ut på Youtube. Det är slut med det; McCreevys förslag är en hydra, som sträcker sina giriga tentakler över allt ljud som bevarats sedan 1960 och vars avkastning bara kommer de mäktigaste producenterna till godo.

Allt detta i proportionalitetens heliga tecken, i syfte att jämställa upphovsmännens och de utövande konstnärernas rättigheter. Ledaren för kommissionens avdelning för copyrightfrågor, Tilman Leuder, hänvisar till Grekland, som 1993 beviljades undantag för sitt skydd på livstid för musiker och som nu anförs som den modell som hela Europa därför måste följa. Sverige har ett likadant undantag för snus. I konsekvensens namn borde i så fall hela Europa börja snusa, påpekar Pekka Gronow.

Carl-Gunnar Åhlén är musikkritiker i SvD.