Vad är normalt och vad är vanvett? Marlen Haushofer ställer frågan i romanen Väggen, i dag ännu mer aktuell än när den kom för snart 40 år sedan. I min omläsning skildrar den inte ett tänkbart scenario efter ett atomkrig, som jag tolkade den då, utan närmast profetiskt ensamhetens tillstånd, ett tillstånd som många tvingas leva i, eller väljer att leva i, nuförtiden. Skillnaden kan, som Marlen Haushofer visar, vara en chimär.
Den namnlösa kvinnan i "Väggen" utsätts för yttre tvång men anpassar sig och gör inte det utbrytningsförsök som skulle kunna rädda henne tillbaka till mänsklig gemenskap.
Romanen öppnar med att kvinnan kommer på besök till släktingar som äger en jaktstuga någonstans i (förmodligen) de österrikiska Alperna. De försvinner redan den första kvällen efter en promenad ner till byn.

När kvinnan går ut för att söka rätt på dem nästa morgon hindras hon av en vägg av glas. Hon blir snart på det klara med att hon är instängd, runt omkring henne har fienden (vilken fiende?) rest en osynlig
vägg. På andra sidan väggen ser hon stelnade, förstenade människokroppar, som blivit sittande och stående som invånarna i Törnrosaslottet. Den enda levande varelsen inom räckhåll är släktingarnas jakthund, som kommer springande nerifrån byn. Så småningom hittar också en ko och en katt fram till jaktstugan.
Kvinnan skriver i två års tid ner sina iakttagelser och tankar på baksidan av de almanacksblad hon hittar i jaktstugan. Sedan tar papperet slut och läsaren lämnas i ovisshet: kommer kvinnan att lyckas bryta sig ut, gräva sig ner under glasväggen, eller kommer hon att dö den dag som hennes ko inte kan förse henne med den livsuppehållande mjölken längre?
Och - kommer hon att ta chansen till utbrytning, om hon får den?

Det är kvinnans anteckningar som utgör romanen. Hon delger oss sina iakttagelser, berättar om det dagliga slitet för att klara livhanken, om den framväxande kärleken till hunden Luchs, kon Bella och hennes kalv Tjur, till den namnlösa katten och hennes ungar, den vackra Pärla och den vilda
Tiger. Hon finner hos dem något hon saknat hos människorna: värme, uppmuntran, tillgivenhet och tröst.
Hon har också äntligen fått tid att tänka. De stora existentiella frågorna börjar sysselsätta henne: Vilken är livets mening? Varför är det så svårt att älska? ("Att älska är mycket mer ansträngande än att döda och förstöra".) Vad är gott och vad är ont? Existerar något som verkligen kan kallas frihet?

Att kunna skapa en rationell vardaglighet i en irrationell värld är få författare förunnat. Jag tänker förstås på Haushofers nästanlandsman Franz Kafka och på Friedrich Dürrenmatt, som också växte upp i ett hisnande alplandskap. Liksom dem kan hon konsten att tränga ihop och skära ner, tills bara det allra nödvändigaste står kvar på scenen. Därmed kan hon nagla fast läsaren: hon undkommer inte.
Detta är dramaturgi av högsta klass, kryddad med det gamla knepet att gömma ett vilddjur i buskarna redan i berättelsens början. Läsaren får alltså veta att hunden Luchs kommer att dö en våldsam död men inte hur
eller när.
Haushofer är rasande skicklig i sin beskrivning av människans ambivalens. Kvinnan i jaktstugan saknar mänsklig gemenskap samtidigt som hon genomskådar villkoren - "man måste kunna ljuga för att leva bland människor" - och när hon en dag möter en annan överlevande skjuter hon honom.
"Kanske vore den enda normala reaktionen på det som hänt vansinne", kommenterar hon.

Vad är alltså normalt och vad är vanvett? Haushofer ger oss inget svar och däri ligger framför allt hennes storhet. "Väggen" fortsätter att ställa frågor långt efter det att läsaren lagt ifrån sig boken.
En fråga som inte lämnar mig någon ro är denna: har Haushofer rätt när hon ställer människans destruktivitet och skuld mot naturens oskuld? Är naturen fullständigt oskyldig till katastrofen i Sydostasien? Eller är människan på ett sätt som ännu är omöjligt att se också här den skyldiga?