En vanlig tröskel. När det var som värst kunde den ta honom timmar att komma över. Först måste han se den blå punkten i luften, lyfta foten i 45 graders vinkel, räkna stegen, komma över på rätt siffra. Annars börja om igen. Lägga till nio meter. Vänta. Inse att människor tittade men ändå tvinga sig att börja om igen. Svettig av skam och ångest.

–Som ung kunde jag hångla och spela hockey. För övrigt var jag en jubelidiot.

Pelle Sandstrak har lärt sig att berätta om sitt liv med Tourettes syndrom så publiken kiknar av skatt. Kanske för att slippa gråta. Hans bok Mr Tourette och jag har översatts till sex språk, häromveckan kom den ut i Norge och han återvänder till sin gamla hemstad Oslo.

–Det är på gränsen vad jag klarar, fortfarande. När jag satt där och gav intervjuer på löpande band såg jag Det Norske teatret utanför fönstret och hörde mig själv säga: Vilken jävla ful byggnad, den borde utrotas, jämnas med marken. Det var ett klart Tourette-tic, man kan bli väldigt stor i munnen även om jag aldrig sagt så många fula ord så där omotiverat. Mer än ”hängbröst” ett tag.

–Men blotta åsynen av huset återförde mig till de där åren, de värsta, när jag bodde i en övergiven Chrysler som jag hittat på ett fabriksområde. Där satt jag och läste, sov, åt revbensspjäll, knäckebröd och drack juice. Bara det, månad efter månad. Tills jag gick sönder.

Det är tio år sedan han blev frisk, eller åtminstone så normal han har lust att bli utan att förlora sin energi, sin personlighet. Det är tur, också för mig. Först när jag tar av mig kappan hemma i hans hall inser jag misstaget: att jag under har en röd tröja. Dessutom kvittrar vårfåglar utanför. Rött och vår; en gång var det två av komponenterna som triggade igång hans ångest och tvångstankar. Nu stryker han mig hastigt över axeln, som i förbifarten också över de rosaspräckliga glasögonbågarna – så, nu har han fått ur sig överloppsenergin och kan bjuda på kaffe, serverat med glimtar från det som började som en idyllisk barndom och numera är en succéartad föredragsföreställning om det som kom emellan: Syndromet. Helvetet.

Vi börjar i Nordnorge och jag kan se pojken, den sjuåring som en gång var han, som plötsligt inte kunde gå in genom grinden där hemma. Särskilt inte om ett flygplan gled ljudlöst över hans huvud, ut över Atlanten. Då måste pojken ta av sig kängorna, forma varje känga till ett flygplan, ställa sig emellan.

Vad hände annars, i din föreställningsvärld?

–Flygplanet störtade och alla dog. Det värsta var inte att folk skulle dö utan ryktet i byn, att jag var en idiot vars hjärna fick flygplan att störta.

Det började med kängorna, så småningom utökades tvångstankarna, ticsen, ångesten. Han som drömde om att bli pilot eller valfångare insåg att det var i oljan som framtiden låg. Därför valde han att läsa fysik, kemi och matematik.

–Då blev det riktigt svårt. Jag fick ångest av bokstäverna x, y och z, de var onda, kantiga, stacks. Därför måste jag sudda bort halva staplarna, göra dem mjukare. Du kan tänka dig hur många uppgifter jag hann med på ett vanligt prov.

Räddningen blev, som sagt, hockeyn. Och tjejerna. Att han var snygg och fick hångla mest på byns årliga lax–festival. I all oskyldighet förstås.

–Att få av mig kläderna krävde massor av ritualer. Tjejerna måste vara störtkära för att stå där och vänta i fyra timmar. En av dem har precis kommit ut som Norges första lesbiska landshövding. Min syster ser ett samband.

Även kärlekslivet hade en brytpunkt. Pelle fick ihop det med en tjej som året efter dog i hjärnhinneinflammation. ”Du var den siste som hånglade med henne”, konstaterade någon och han blev skräckslagen.

–Vi hade delat saliv. Alltså kunde smittan vara på väg upp i min hjärna. Det var då jag började slå huvudet i väggen, för att försäkra mig om att hjärnan fanns kvar. Och det var då det blev riktigt kaos hemma.

Vänta och se, det går nog över, sa barnpsykologen första gången hans föräldrar sökte hjälp. I tonåren hänvisade man till puberteten, hormoner och utvecklingssprång.

–Då var jag en mästare på att luras. Eller rättare sagt, jag var som jag var men fick det att framstå som normalt. Killar förväntas vara perversa, det är en del av vår identitet. Tänk om alla som sa hora på skolgården skulle få en diagnos.

I tidningen Newsweek, som hans far åkt fem mil till grannbyn för att köpa, stod en artikel om Tourettes syndrom. Det var första gången de hörde namnet.

–Men när far gick till en läkare med mig och berättade vad han läst sa läkaren: Tourette!? Sånt har vi inte i Norge.

Pelle Sandstrak studsar upp och ner på stolen, spelar upp valda scener på sitt vardagsrumsgolv. Nu är han skådespelaren, den utbildade, som kan trollbinda en publik i tre timmar, en halv- eller heldag, beroende på önskemål – just som Mr Tourette.

Kent Andersson , han som satt i juryn för den teaterskola i Göteborg som Pelle Sandstrak en gång sökte till, hade med andra ord fel.

–Jag såg en annons i tidningen, det var efter att jag slutat gymnasiet utan betyg och efter att jag gjort lumpen där jag var en bra soldat – du vet, perfekt kropp och ingen hjärna. Till denna teaterskola behövdes inga förkunskaper. Jag åkte dit, flippade ut totalt på scen vilket folk trodde ingick i min roll. Efteråt kallade Kent Andersson in mig på ett rum och sa: Du borde satsa på att bli konstnär för du har en stor, och odefinierbar, begåvning. Men bli för f-n aldrig skådespelare. Då måste du anpassa dig efter en regissör och det lär du aldrig klara.

–Han hade rätt, jag kan inte anpassa mig. Men då blev jag skitsur. Jag såg mig ju som Marlon Brando.

Kent Andersson genomskådade även detta:

–Sluta flina, sa han. Du är inte Marlon Brando. Du kommer från Nordnorge.

Det låter som en fars men var en tragedi. För samtalet utspann sig under de där åren som egentligen är en dimma för Pelle Sandstrak. Då hade han flyttat till Oslo, gömde sig i ett rum på 16 kvadratmeter när han inte pustade ut i den övergivna Chryslern, där han slapp trösklar, tics, tvång.

–Jag slutade tvätta mig. Och gå på toaletten. Eftersom det kunde ta timmar att ta mig över tröskeln blev det enklare att samla urin och avföring i påsar.

Var gjorde du av bajspåsarna?

–Jag hängde upp dem på väggen. Till slut vande jag mig vid stanken. Också av mig själv. Jag sprayade lite Old Spice under armarna på den stora rock jag gick runt i hela tiden.

Människor måste ha reagerat?

–Jo, till slut. Men länge var jag bra på att dölja allting, mitt i misären hade jag kvar en medvetenhet. Det hade kanske, som mina föräldrar en gång sa, varit enklare om jag varit psykotisk, gått på gatan och trott jag var Tarzan på riktigt. Då skulle folk i alla fall ha reagerat.

En övergiven krycka och en plastpåse om ena foten blev räddningen ett tag. Som spelad krympling mötte han mer förståelse. Sedan tog livet en ny vändning, ett bråk i kön till en korvkiosk gav honom jobbet som radiopratare på en anarkistisk radiostation ”de tyckte jag var så stor i käften att jag passade där”. Betalningen var 13 kronor i timmen, efter skatt, svart.

–Det var koden för knark, amfetamin och morfin. Inte begrep jag det.

Han prövade några av tabletterna som plötsligt bara låg där på hans bord. Njöt av lugnet, lättnaden. Var ändå restriktiv, rädd för konsekvenserna.

–Sen blev det ännu rörigare. Jag krävdes på betalning, fick göra inbrott för att få tag i pengar – och kastade mig på ett tåg till Sverige för att komma ifrån alltihop.

Han steg av i Arvika, kom efter timmar av tvångsritualer in på ett kafé, sjönk ner på en stol – och insåg att skulle han ta sig fram och få kaffe skulle det kräva ytterligare ett par timmars försök.

–Då stod plötsligt en kvinna bredvid mig. Hon gav mig en kopp kaffe och sa att hon hoppades den skulle smaka. Tanten på Arvikakaféet är en av de änglar jag också stött på.

Vi har hunnit fram till 1989 och nu är räddningen nära. Men det vet inte Pelle Sandstrak när han köper ett interrailkort för att kunna åka tåg på nätterna, eftersom han inte har någonstans att bo. Han sitter där i en kupé, råkar sätta på radion mitt i Ulf Elvings Efter tre – och hör en pojke berätta om samma tvångshandlingar, samma ritualer, samma helvete.

–Jag blev nästan förbannad. Det han talade om var ju mitt liv. I programmet fanns också en professor, Per Mindus.

Pelle Sandstrak skrev ett brev till professorn – att det fick faxas från häktet eftersom han åkte in för narkotikainnehav i samma stund som han steg av tåget är en annan historia. Han släpptes hur som helst fri. Fick svar från Mindus att de kunde mötas på ett hotell i Oslo, dit han smög in i skydd av några japanska turister.

–Mindus sa direkt: Du har Tourettes syndrom utan några andra inslag.

Därmed var Pelle Sandstrak satt på den väg som ledde tillbaka till livet. Där han fick lära sig allt från början.

–Mindus slog fast: Du har 97 procent Tourette. Jag frågade vad resten var. Hopp, sa han. Minns jag rätt hade jag 173 tvångsmässiga ritualer att bekämpa.

Sex år, summerar han. Sex år av kognitiv beteendeterapi hos en terapeut i Lund var det som behövdes. Mellan varven fanns bra perioder, utan tvång och ångest. Sedan kom bakslagen, dem som han numera lärt sig förebygga.

–Jag hade gått i vanlig terapi innan men det funkade inte. Går en bil sönder måste man börja med att laga motorn, sen kan man prata om det som hänt.

Pelle Sandstrak lever idag ett vanligt liv i Stockholm, är sambo, skriver på en ny bok, gläds över våren, föreläser – vilket gör att han får ut all överloppsenergi, efter några ”utblåsningar” per vecka blir han mycket trevligare hemma. Varför han en gång utvecklade syndromet vet ingen. I just hans fall verkar det inte vara ärftligt, vilket är mest vanligt. Istället kan det höra ihop med den streptokockinfektion han hade som barn. Eller att han föll ner från en balkong som tvååring.

–Jag tröttnar aldrig på att vara Mr Tourette, på att berätta och beröra, men den medicinska delen kan bli lite tjatig. Jag har ingen funktionsnedsättning, skriv för allt i världen inte det. Snarare har jag en funktionsupphöjning.

Hans pappa är död idag. Men han hann få uppleva läkarnas erkännande att Tourettes syndrom finns, också i Norge. Dessutom hann han uppleva att hans pojke fick hjälp.

– Sista gången vi träffades kunde jag till och med gå fram och tillbaka över trösklarna där hemma.


Fakta

Profil Sagt om Pelle Sandstrak

Pelle Sandstrak

Född: Den 11 juni 1965. Uppvuxen i en liten by i Nordnorge.
Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm.
Familj: Sambo med Lina von Seth, utvecklingsekonom som bl a arbetat i Afghanistan.
Bakgrund: Ville först bli pilot – eller valfångare. Utvecklade Tourettes syndrom som snart behärskade hans liv. Skrev boken Mr Tourette och jag (Bra böcker). Flitig föredragshållare.
Aktuell: Med föreställningen Konsten att bli vän med sitt huvud tillsammans med Lasse Eriksson, spelas på Scalateatern lördag 18/4.
Styrka: Mitt mod.
Svaghet: Blir alldeles för lätt uttråkad.
Oanad talang: Bra på att dansa flamenco.
Ovana: Retar folk, medvetet. Hör alltså inte ihop med mitt syndrom.
Rädd för: Återfall, trots allt.
Skäms för: Kör en bensinslukande Chrysler.
Gör dig förbannad: Vanlighetsfascism, att man får utstöta okontrollerade ljud en lördagskväll men inte en tisdag, då blir man diagnostiserad direkt.
Gör dig lycklig: Bra samtal över en kopp espresso.
Kopplar av med: Att paddla kajak.
Favoriträtt: Besatt i amerikanska pannkakor med getost och lönnsirap.
Dricker: Espresso. Och öl. Inget starkare.
Gör dig nervös: Ett av min barndoms trauman var att gå i 17-maj-tåg klädd i folkdräkt med en liten flagga.
Stolt över: Mina tre procent hopp, att jag lyckats gå vidare.
Längtar efter: 97 procent harmoni.
Normal på skalan 1-10: Säg 3+. Vill i alla fall hålla mig under 5.
– Första gången jag hörde honom föreläsa kiknade folk av skratt. Själv satt jag alldeles tyst. Det han sa slog ut mig totalt. För han tog mig så långt in i mitt eget huvud där jag aldrig varit tidigare. Även om jag utgick från att han hittade på det mesta, i vår bransch brukar man skarva.
–Sen förstod jag att allt han berättade var självupplevt. Idén föddes att vi skulle samarbeta. Riktigt vad som händer i vår före-ställning vet jag inte. Vi har inte repeterat, bara pratat om vad vi ska prata om. Det enda löftet är att ingen i publiken kommer att hitta sig själv efteråt. Den som gör det får pengarna tillbaka.
Lasse Eriksson Kollega i Konsten att bli vän med sitt huvud
– För mig är han Pelle, som jag träffade redan 1997 på Lunds universitet, inte Mr Tourette. Även om jag är jätteglad för att han får använda sin potential, sin humor och skådespelartalang i alla föreställningar. Rent privat har man inget lagom-liv med honom. Svårast är när han blir uttråkad, känner sig instängd. Då kommer ticsen som kräver ett visst tålamod.
–Kontrasten är när vi bott utlands, till exempel i Kabul. Där trivdes han som fisken i vattnet med det ordnade kaoset, med en kultur som är flexibel och oförutsägbar. Hans nyfikenhet och humor blev ett jättestöd för mig.
Lina von Seth Sambo
–Jag mötte Pelle på Bokmässan i Göteborg och när han berättade att ett av mina radioprogram räddat hans liv trodde jag först han skojade. Sen förstod jag att det var allvar.
–Att vi talade om Tourettes syndrom i Efter tre måste ha berott på något aktuellt fall. Vi hade ju ingen sjukvårdshörna i programmet som gick i sju år, mellan 87 och 94. Pelles fall är ett fantastiskt kvitto på att det betydde något, på riktigt, för någon. Det är sånt man inte riktigt vet när man sitter där och talar in i en mikrofon.
Ulf Elfving Radioveteran