Science fiction kallades en gång i tiden för idéernas litteratur, eller den filosofiska litteraturen. Man tog fasta på någon ny uppfinning eller vetenskaplig upptäckt, en idé som var i ropet, och utforskade dess yttersta konsekvenser för människan och samhället i en avlägsen framtid. Författare som Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein skrev i direkt dialog med tidens naturvetenskapliga forskning.

Så är det inte längre. Sedan genrens guldålder på 50-talet har sf-litteraturen alltmer vänt naturvetenskapen ryggen och i stället orienterat sig mot humanvetenskapen, mytologin och religionen. Teknologiska spekulationer har ersatts av mänskliga relationer, vetenskap av metafysik, den yttre rymden av inre rymder, den avlägsna framtiden av den helt nära, en verklighet lik vår egen, bara annorlunda, osäkrad, förfrämligad.

Som exempel kan nämnas Lars Jakobson, Martin Engberg och Linda Örtenblad, tre samtida och mycket läsvärda svenska berättare som brukar beskrivas som författare med en dragning åt sf-hållet, men i själva verket är nog så representativa för hela genrens utveckling. Kanske kan man också placera in Jerker Virdborgs i dagarna utgivna roman ”Mannen på Trinisla” i mallen. Science fiction har blivit ”weird fiction” eller ”science fantasy”. Men varför?

Det är svårt att i sammanhanget inte komma att tänka på debatten om ”de två kulturerna”. Begreppet myntades av C P Snow i slutet av 50-talet och syftar på den avgrund som Snow tyckte sig ha sett slå upp mellan naturvetenskapen och humanioran. I sin bok ”De två kulturerna” argumenterade Snow för att naturvetarna numer stod för allt det progressiva här i världen, medan de ”litterära intellektuella” var verklighetsfrånvända och bakåtsträvande nostalgiker, ett slags moderna ludditer (efter den textilarbetarrörelse som i det tidiga 1800-talets England gick runt och slog sönder industrialismens gåvor). Boken väckte debatt och blev snart våldsamt inflammerad – inte minst i Sverige. Snows avgrund blev om inte annat en självuppfyllande profetia. Hädanefter skulle de goda grannarna ständigt ligga i luven på varandra.

I ljuset av ”två kulturer”-bråket är det inte så konstigt att sf-litteraturen kom att betraktas som ”smutsig” – den lierade sig ju med fienden. För att konsekreras av kulturetablissemanget gällde det att göra rent hus med vetenskapen. Bort med all teknisk jargong, in med blomsterspråk och klassisk skönskrift! Bort med alla kalla fakta, in med värme och traditionella humanistiska värden!

Med romaner som ”Solens gyllene äpplen” och ”Blommande vin” blev Ray Bradbury här något av en brobyggare, som med sin humanistiska, poetiska och närmast teknikfientliga science fiction satte standarden för alla efterföljare. När en samtida författare som Lotta Lotass i ”Tredje flykthastigheten” ger sig ut i rymden är det med Bradbury i bagaget snarare än några tekniska manualer.

Samtidigt var det många på humanistsidan, till exempel den amerikanske kultförfattaren Thomas Pynchon, som vände på resonemanget och gjorde dygder av Snows anklagelser. Pynchon var (är) själv en tekniknörd av rang, därtill en varm anhängare av sf, men också en radikal pessimist. Det han vände sig emot var Snows utopiska teknikoptimism. Att ifrågasätta framstegstanken såg han som en motståndshandling mot industrialismens, kapitalismens och teknologins nivellerande effekter. Det var ”okej att vara en luddit”, ja, mer än okej, det var heroiskt.

För dagens författarkår tycks denna heroiska kamp mot tiden stå inskriven i stadgarna. Men nu handlar det inte längre som för Pynchon om att aktivt göra motstånd mot utvecklingen, utan passivt: man låtsas helt enkelt inte om den. Vad man ser i de senaste årens svenska romanutgivning är ett närmast demonstrativt ointresse för teknik och vetenskap, ja, för samtiden över huvud taget. På rak arm kan jag faktiskt inte komma på en enda modern svensk roman som sätter teknologin i förgrunden eller på något sätt berör den snart tjugo år gamla övergången från industrisamhälle till digitalsamhälle.

Ämnet är knappast ointressant. Tekniken har sina egna myter, är sin egen religion. Den formar vårt sätt att se på världen och på oss själva. Teknik är kultur och detsamma gäller kognitivismen, neurobiologin, kvantfysiken. Så varför denna motvilja mot att släppa in det här komplexet i litteraturen? Följer man Snows resonemang skulle det handla om okunskap, att de olika vetenskaperna har blivit så specialiserade att en simpel humanist omöjligt kan fatta galoppen. Men det argumentet håller knappast i dag då det fria universitetet på nätet håller öppet dygnet runt.

Kanske är det ett gestaltningsproblem. Att ge en levande beskrivning av vad någon som sitter framför en datorskärm dagarna i ända egentligen sysslar med är svårt men inte omöjligt. Läs bara den amerikanske författaren Richard Powers.

Jag tror att den enkla sanningen är att vi upplever våra virtuella liv som tråkiga. Som något glåmigt, medelklassigt, rentav lite skämmigt. Vi ser fortfarande de två tre timmar om dagen vi vistas ute bland folk som mer ”verkliga” än de tio tolv som vi sitter framför datorn. Det är ingenting man talar högt om, än mindre skriver romaner om. Hellre då dra ännu en mustig skröna från finnmarkerna, skvallra om kulturvärlden eller ge en färgstark skildring av den gamla goda tiden före internet. Realismen som paradoxal verklighetsflykt.

Är det här ett problem? Nja, man behöver kanske inte ta i. Men man kan fundera på vad det på sikt innebär för litteraturen om den frivilligt reducerar sig till ytterligare en form av eskapistisk förströelse i den massmediala underhållningsindustrin, och om det verkligen är mer lättsmält underhållning publiken vill ha.

Vad som gjort en fransman som Michel Houellebecq till en av vår tids mest uppmärksammade författare är knappast att han skriver hyfsat bra porr, utan att han är en av ytterst få som tagit sig en funderare på vad exempelvis gentekniken kan tänkas innebära för mänskligheten i det långa loppet.

Det var heller knappast av en slump som den evolutionsbiologiska romanen ”Ciona – En självbiografi”, en relativt smal och till synes kommersiellt hopplös bok skriven av pseudonymen Tamara T (Torkel Wächter), nominerades till Augustpriset och blev en smärre bästsäljare. Det finns ett behov av den här typen av stora berättelser, en drift att söka förklaring och finna mening. Att litteraturen sedan har rätt till sin egen sanning är en annan sak.

Litteraturens uppgift är förvisso inte att förklara vad vetenskapen gör. Det klarar den själv av alldeles utmärkt. Utmaningen är densamma som den alltid varit: att förklara vad vetenskapen och tekniken gör med oss, att formulera de eviga frågorna i en ständigt ny kontext. Misslyckas den med denna uppgift är det heller inte särskilt konstigt om publiken sviker romanen och i stället vänder sig till populärvetenskapens berättelser för att söka svar på frågan om hur världen och människan egentligen fungerar.

Vad som behövs är kanske inte en ny science fiction, men väl en roman som dammar av dess grundläggande frågor: vilka var vi, vilka blev vi och vart är vi på väg?