Jediriddarnas goda kraft, Harry Potters prövningar och Frodos barmhärtighet mot Gollum – det är inte svårt att hitta spår av vårt kristna arv på bioduken. Samtidigt måste prästerna se sig slagna av filmskaparna i kampen om vår fritid.

–Kyrkan har tvingats inse att man inte har den kulturella makt som man hade för hundra år sedan. Bibelberättelserna är inte lika välkända som Sagan om ringens gestalter. Då måste man anknyta till något som folk känner igen, säger Ola Sigurdson, teolog och en av författarna till boken Film och religion: Livstolkning på vita duken.

Det försöker Svenska kyrkan ta tillvara på. Döda poeters sällskap används i kyrkliga ledarskapskurser, The Matrix diskuteras i konfirmationsundervisningen och i Göteborg – där kyrkan samarbetar med filmfestivalen – visades i våras dokumentären En obekväm sanning i Domkyrkan.

–Det är en speciell känsla att se film i kyrkan – men det kan vara bra att ha en kudde med sig, säger församlingsprästen Sara Blom.

Hon utgår från filmskaparens ställningstagande för att locka konfirmanderna att diskutera.

–Det är spännande om man kan föra frågan vidare till dem som sett filmen. Håller vi med? Håller vi inte med? Tycker vi som grupp likadant? Såg vi samma sak i filmerna?

Men vad gör du om det samtalet aldrig snuddar vid Gud?

–Om det blir ett allmänexistentiellt samtal, så är ju det gott nog. För de frågorna är ju viktiga för oss som kyrka och i förlängningen knyts det ihop med Gud.

När Ingmar Bergman gick bort i juli kommenterade Stockholms biskop Caroline Krook händelsen med att hylla Bergman för att han ”höll upp en spegel och visade kyrkan den negativa och bestraffande gudsbild människor kunde uppfatta att kyrkan förmedlade”. Sara Blom håller med om att kyrkan mår bra av att kritiseras.

–Bruce den allsmäktige anknyter ju till gudsbilden av en gubbe på ett moln, och jag tror att det är viktigt; att film utmanar oss både som kyrka och som individer att fortsätta tänka och reflektera.

På Göteborgs filmfestival delar Svenska kyrkan varje år ut pris till en festivalfilm som tar upp sociala aspekter och rättvisefrågor, men inte nödvändigtvis Gud och Jesus. Årets vinnare är ungdomsfilmen Kid Svensk som visas i Göteborgs domkyrka i oktober, följt av ett samtal om integration.

För två år sedan gick priset till Fyra nyanser av brunt med motiveringen: ”Filmen väcker en önskan om att livet skulle kunna vara mer än detta. Och i sin frånvaro anas evangeliet som en ständigt närvarande möjlighet.”

–Jag har personligen svårt att tänka mig ett mer smickrande omdöme än att något man har gjort används som utgångspunkt för frågor kring existentialism och tro, säger manusförfattaren Andres Lokko.

Han menar att filmer ger oss chansen att rannsaka oss själva och tala om våra rädslor, utan att behöva avslöja att de är våra.

– Att säga dem högt kan ju räcka oerhört långt. Och kan film eller musik i kyrkan uppnå något åt det hållet så är det ju smått fantastiskt.

Religionssociologen Tomas Axelsson driver sedan några år tillbaka Existentiell filmfestival i Falun, där filmer som Lilja 4-ever, Heaven och Timmarna har visats och diskuterats av inbjudna gäster och publiken. Han tycker att film är oslagbart som ingång i existentiella samtal

–På en och en halv timme får en grupp människor en gemensam, tillräckligt komplicerad, verklighet att diskutera utifrån. Det gör att man väldigt snabbt kan komma åt de stora livsfrågorna, som hur man kan stå upp för det goda om man går vilse och sviker sitt uppdrag som människa. Det är en genväg in i det förtroliga samtalet.

Men vad hanterar kyrkan bättre än filmen?

–Frågorna om livet efter döden och om Guds existens. Den här osynliga relationen som troende människor upplever mellan sig själv som människa och en universell kraft – det är otroligt svårt att levandegöra på filmduken. Fast de lyckades ganska bra i Star wars.

Karin Svensson

kultur@svd.se