När Daniel Sjölin lämnade sin debutroman Oron bror till förlaget lär han ha varit den ende i världen som verkligen förstod den. Nu begriper inte ens han alla små syftningar, berättar han i trädgården till mammans och styvpappans hus på Vaxholm, där han bor tillfälligt med sin fru och dotter.

–Jag var så nära inpå min bok. När den kom ut kändes det som om jag hade satt upp en frimärksstor mosaik, men ingen kom närmare än tre meter och kunde därför inte se vad den föreställde, säger han och den ljusgrågröna träsoffan knakar när han lutar sig bakåt och skrattar.

När han skrev Oron bror glömde han läsarna. I sin andra roman Personliga pronomen, där han laborerade med pronomen, klev han därför tillbaka. Och i sin tredje, Världens sista roman som kommer ut på måndag, har han tagit ytterligare steg bakåt. Han beskriver det som att han nu istället står med ryggen vänd mot verket och tittar på läsaren.

Världens sista roman handlar om den missbrukande, osympatiske programledaren och författaren Daniel Sjölin. Han skriver en självbiografi, besöker sin Alzheimersjuka mamma och stöter på sin barndomskompis, den dryge CJ, drar till Mariefred... Men framför allt letar han efter språket bortom språket.

Som läsare får man hålla i sig för att inte komma vilse. Själv beskriver Daniel Sjölin det som att han i Oron bror försökte komma på var språket började. I Personliga pronomen ville han ta reda på hur språket stänger in oss och nu försöker han förstå var det slutar.

Liksom tidigare romaner ägnar han sig därmed åt att sätta spaden i orden. Han verkar göra allt för att undvika det ”traditionella” berättandet.

–Nu sa du inte ”experimentell”, men det har jag ju begripit att folk tycker. Jag förstår inte det där.

Han exemplifierar med när han en vinter i Uppsala fick en stor, gammal rysk pälsmössa av sin flickvän. Folk vände sig om och verkade tänka att han trodde att han var någon.

–På samma sätt betraktar man romaner som inte följer det klassiska berättarmönstret: ”Jaha, nu kommer du och tror att du är någonting, din språkbajsare!” Det handlar bara om att man vill skriva på det sätt man själv tycker är intressant och jag gillar romaner där formen arbetar mycket med innehållet.

I en intervju inför programledardebuten i litteraturprogrammet Babel för två år sedan sa Daniel Sjölin att hans nästa roman skulle ta så lång tid att ingen skulle minnas att han varit programledare. Och den skulle inte berätta om hans tid på SVT. Det har han förträngt.

–Sa jag!? Fantastiskt!

Att det blev tvärtom beror på att det kom ut en massa romaner baserade på självupplevda händelser när han började på Babel. Han rättar till sina svarta glasögonbågar och påpekar att i de där böckerna finns ett slags retoriskt mönster, som exempelvis att berättaren ofta viker ut sig i specifika och ovidkommande detaljer.

–Det kan vara alltifrån att man tycker om att dricka ett visst rödvin till att man gillar att gå på bio. För fiktionsförfattare däremot, har allt som nämns i boken ofta betydelse senare. Det finns alltså en stil som ”andas sanning” och då tänkte jag: ”Varför har ingen börjat jävlas med den stilen?” Jag ville se hur mycket man kunde sälja in och samtidigt göra det så trovärdigt som möjligt.

Han tillägger skrattande:

–Egentligen tänkte jag inte ge några intervjuer om boken utan bara låta mina vänner hälsa att jag är på en Betty Ford-klinik eller på ett spa i Härjedalen och inte orkar kommentera. Fast då skulle det ha blivit mer som ett konstprojekt.

I romanens början skriver roman-Daniel att han vet att ”det går en trend med självbiografiska romaner just nu, men ärligt talat orkar jag varken förekomma eller tajma några fler trender”. Lite ertappad håller han med om att det inte är helt nytt att skriva in sig själv i romanen. Boken tog några år att skriva och då hann andra, som Jonas Hassen Khemiri, före.

Han är medveten om risken att blandas ihop med sitt roman-alter ego och tror att det ”genom viskleken” kommer att dyka upp på bloggar att programledaren Daniel Sjölin är ett svin, en föraktfull rättshaverist.

–Fast det är det jag vill, jag vill bråka med dem.

Och han räknar med att få svara på hur mycket som är sant. Han tycker det var föredömligt att Ronnie Sandahl i våras angav en procentsiffra om sanningshalten i sin romandebut Vi som aldrig sa hora.

–Då säger jag 1,5 procent!

Några få delar har alltså verklighetsbottnar. Som den fiktive författar-Daniels uppblåsta författarroll. I början, i synnerhet när han gick författarlinjen på Biskops-Arnö, såg den verklige Daniel Sjölin sig som författare 24 timmar om dygnet.

– Jag gick runt och var omnipotent och kunde inte umgås med människor som inte höll på med litteratur. Det är kanske så man måste göra inträdet till en författaridentitet. Men ganska snart upptäcker man att det är ett outhärdligt sätt att vara människa på.

Nej, Daniel Sjölin i soffan på Vaxholm är inte otrevlig som roman-Sjölin. Han är mer åt Babel-Sjölin, den som ler behagligt och ibland påminner om en snäll hund. Han skrattar självironiskt åt sina formuleringar och knyter nästan alltid ihop med en åsikt om litteratur.

Han vill fortsätta att vara Babel-Sjölin, om SVT vill ha honom kvar. Kan det bli någon ny roman efter att han har skrivit världens sista då?

–Jag kan ju alltid skriva ”näst sista”, funderar han.

Han har inte börjat på nästa bok, men har en idé. Han har en aning om att det finns en sida, ”liksom en hel kontinent”, av romanen som är helt outnyttjad.

Han fnittrar:

–När jag tänker på litteratur får jag sådant storhetsvansinne så det finns inte!

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg