Maja Lundgrens tredje roman beskrivs som en ”autentisk skildring av camorran i Neapel och maffiafasoner i svenskt kulturliv”.

Boken kan närmast jämföras med Carina Rydbergs roman Den högsta kasten från 1997 som pekade ut personer i Stockholms nöjesliv vid sina rätta namn. I sin bok jämför Maja Lundgren det svenska kulturlivet med maffian i Neapel där hon bodde en tid.

Ända sedan förra året har det tisslats och tasslats. Då publicerades ett utdrag ur Myggor och tigrar i den feministiska tidskriften Bang. I utdraget skildrar Maja Lundgren bland annat författarna Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren och Ulf Eriksson som hon har mött vid olika tillfällen och som samtliga ska ha bemött henne hånfullt.

Utdraget fick Björn Ranelid att uppröras i Expressen tidigare i sommar. Detta eftersom han anklagades för ”kissmobbning” under en träff med Maja Lundgren på Bokens dag i Värnamo.

I den färdiga boken namnges ännu fler personer. Bland annat ger sig Maja Lundgren på medarbetare och chefen på Aftonbladets kulturredaktion, Håkan Jaensson, där hon har jobbat från och till sedan slutet av 1990-talet. Hon upplever att de trakasserade henne för att hon var en framgångsrik kvinnlig författare.

Boken har redan fått folk att prata om höstens stora kulturskandal, men det värjer sig Maja Lundgren emot.

–Det jag skriver om är en skandal, men det är ingen skandal att skriva om det.

Maja Lundgren har funderat på att skriva en bok om den nedlåtande inställningen mot kvinnor i kulturlivet ända sedan före debuten 1993.

–Det var en massa saker som höll på att göra mig galen. Och det är inte jag som är galen utan världen omkring mig, säger hon när vi träffas i hennes lägenhet i Midsommarkransen i Stockholm.

Alla citat och händelser är enligt Maja Lundgren riktiga, men hon betonar att det är hennes upplevelser som skildras.

Flera av de utpekade männen har blivit ursinniga och hört av sig till förlaget. Men Maja Lundgren är inte rädd. Hon tycker det var nödvändigt att ge alla sina riktiga namn.

–Det är ett slags anklagelseskrift och det är ju på riktigt. Att fingera hade varit att skydda dem. Jag kommer att få fiender, men många kommer nog också att tycka att det är en befrielse att jag skriver om det. För som det är nu kan folk bete sig som svin utan att det får några konsekvenser.

Hon vill inte säga vad hon hoppas på för debatt. Det får komma av sig självt. Men hon hoppas att männen på Aftonbladet får sparken. Sedan i mars har hon brutit kontakten med sin gamla redaktion.

I boken berättar hon också om hur rubrikerna på Aftonbladets kultursidor ofta är budskap direkt riktade till henne.

–Så är det nog inte längre, jag skriver ju inte där längre.

Du säger att männen i kulturlivet har stor makt. Men har inte du stor makt som kan göra så här?

–Visst det kan ju få hyfsad effekt eftersom jag, i alla fall före den här boken, hade gott rykte. Men det balanseras ju av att alla de här människorna är offentliga och har ordet i sin makt och kan svara. De får stå för vad de har gjort.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg