Författaren Gregory David Roberts minns det exakta tillfället när han bestämde sig för att skriva Shantaram. Det var 1989. Han var på smugglarresa i Kinshasa, Kongo, och satt med ett gäng andra kriminella och drack. De började tävla om vem som hade den bästa livshistorien. Gregory David Roberts vann. Det avgörande var att han hade öppnat en vårdmottagning i slummen.

–De sa: ”Vi vet att det finns en plats i helvetet för oss när vi dör, men du har en chans att komma någon annanstans”, berättar ­Gregory David Roberts när vi ses på ett hotell vid Humlegården i Stockholm.

När han hade stupat i säng tänkte han: ”Om de här killarna, med sina egna helt osannolika ­berättelser, tycker att min historia är den mest fascinerande de har hört borde jag skriva om mitt liv”.

Gregory David Roberts personfakta på hemsidan Shantaram är lite udda. Den börjar ordinärt med att han föddes 1952 i Melbourne. I början av 1970-talet, när han med framgång studerade fil­osofi och litteratur, var han aktiv i olika universitetsföreningar.

Men 1976 brakade hans äktenskap samman och han förlorade vårdnaden om sin dotter. Då brast något. Han föll ned i ett heroinberoende som ledde till väpnade rån och fängelse. Efter ett par år lyckades han rymma från den ­extremt välbevakade anstalten i Australien, och på falskt pass ta sig till Indien där den kriminella karriären fortsatte.

Om vad som hände i Bombay berättar han i den nästan 1000 ­sidor långa romanen Shantaram. I den tar han läsaren på en våldsam, ofta blodig, och smått overklig resa. Han skildrar hur han blev passförfalskare, droghandlare, smugglare, krigade i Afghanistan och hamnade i fängelse även i Bombay. Och hur han samtidigt gjorde goda saker, som just att starta en vårdmottagning i slummen där han agerade läkare och hjälpte de sämst ställda i Bombay med både lindrigare och allvarligare åkommor. Tillsammans med franska fästmön Françoise, som är med på Stockholmsbesöket, har han fortsatt med liknande välgörenhetsprojekt.

Redan första dagen föll Gregory David Roberts för Bombay, där han egentligen bara skulle mellanlanda 1982 på väg till Tyskland. Han hade valt Tyskland för att han trodde att det var det land han som förrymd, blond fånge skulle ha lättast att smälta in i. Men han blev kvar i den indiska mångmiljonstaden.

–Jag älskade friheten! Om man känner för att köra på fel sida av vägen låter folk en göra det så länge man gör det på ett säkert sätt. I Australien skulle folk skrika: ”Det där är inte lagligt!” Dessutom fastnade jag för ömsint­heten. Jag såg män gå hand i hand.

Hans svenska förlag beskriver romanen som självbiografisk. Gregory David Roberts verkar trött på att berätta hur mycket som är verklighetsbaserat. Han flyttar sitt långa, blonda hår och lägger händerna på knäna:

–Om man vill veta hur det är att vara inlåst i ett indiskt fängelse och stå i människoskit upp till anklarna med hundratals ­andra män, då får man veta det. Om man vill veta hur det är att torteras, kriga i Afghanistan eller rymma från ett fängelse får man veta det också.

–Erfarenheterna är verkliga. Men karaktärerna är skapade, även huvudpersonen Lin till stor del. Jag var både mycket trevligare och mycket farligare än han. Man kan inte leva i tio år som sitt lands mest eftersökte man och vara offentlig – Herregud! jag var ju med i flera Bollywoodfilmer! – om man inte är någorlunda sympatisk. Då ser folk till att man åker fast.

Att han var farligare än bokens Lin förklarar han med att han struntade i om han dog.

–Jag var ju avskuren från min familj, mitt land, mina vänner, min identitet, till och med mitt stjärntecken, allt det som ger en person stadga. Jag levde i exil i ordets sannaste bemärkelse. Jag var precis den person maffian ­behövde.

Som läsare förundras man över att Gregory David Roberts, eller Lin eller Shantaram som han kallas av sina indiska vänner i boken, överlever. Groparna som anas i ansiktet är nog visserligen ärr, men han ser i högsta grad ­levande ut. Han reser sig i hela sin kostymklädda längd, häller upp en kopp kaffe och konstaterar att han nog har en överlevnadsgen.

–Min mamma säger att jag är 90 procent klantig och 10 procent har extra lätt för att råka ut för ­saker. Om det finns en väg att hamna i trubbel så hittar jag den.

Det har nu gått nästan 20 år från det att romanen slutar. Gregory David Roberts hamnade till sist i fängelse i Frankfurt, 1990, och blev därifrån utlämnad till ett australienskt fängelse.

Även i Tyskland var han nära att rymma. Men en uppenbarelse fick honom att ändra sig: Han såg hur det knackade på moderns dörr. Det var polisen som kom för att berätta att hennes son hade rymt – ännu en gång.

–De sa till henne att om den tyska polisen får se hennes son dödar de honom eller så kommer han att vara borta i ytterligare tio år. När jag såg hur min mamma tog sig för hjärtat insåg jag att jag inte kunde hålla på med det här längre. Jag hade nått den mognadsnivånatt jag kunde sätta en annan människas bästa framför mitt eget. Vissa människor får den insikten när de är 15 år. Jag fick den inte förrän jag var över 35!

Sedan den dagen, 1991, har han varken rökt, druckit alkohol eller begått brott.

Men varför bestämde han, ”kåkfararen”, sig för att skriva en roman? Svaret studsar ur honom: ”För att jag är författare”. Han har alltid skrivit, säger han och berättar hur han författade sin första pjäs redan som femåring till ­familjens julfirande.

–Man blir inte författare, man föds som det.

På sätt och vis kan man säga att tiden som kriminell och fånge runt om i världen bara var en paus i hans författarkarriär – eller ett gigantiskt researcharbete...

Han var ett författarlöfte hemma i Australien innan allt rasade för honom på 1970-talet. Och han skrev och fick noveller publicerade i en indisk dagstidning på 1980-talet i Bombay. På imiterad Bombayengelska beskriver han hur folk kunde säga: ”People are telling me you wrote this story. Oh my god!”. Men när uppmärksamheten blev för stor slutade han. Han tar ännu en kopp kaffe, koffein är det enda beroende han har kvar.

–Om jag hade fortsatt hade risken varit för stor att folk skulle undra vem jag egentligen var och upptäcka att jag var efterlyst.

Ett första utkast av romanen kom till i fängelset i Australien, där han satt till 1997. Sex år senare, 2003, kom boken ut i Australien och har nu översatts till ett trettiotal språk. Att boken ska bli film ser han som en viktig del av succén. När han fick checken för rättigheterna ringde han sin styvfar, ”den mest hedervärda man jag har träffat i hela mitt liv”.

–Jag berättade att han inte skulle behöva arbeta en dag till. Så han gick i pension den dagen, fyra år innan han skulle. Det är ett stort mått på framgång!

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg