Det luktar vagt av Helmut Lang-parfym i den stora biosalongen Loews på Upper west side, som den här veckan har varit enda platsen i New York där man kan se smygpremiären av Michael Moores nya film Sicko. Moore bor själv i stadsdelen som sedan länge varit knutpunkt för stadens mer välbärgade vänstermänniskor, och de är en tacksam publik för hans nya film, Sicko, där han angriper det privata, vinstdrivna sjukvårdssystemet i USA.

Publiken buar instinktivt så fort George W Bush eller Nixons nuna syns på duken, och några jublar disk­ret när Hillary Clinton dyker upp i filmen – bara för att några minuter senare muttra ”oh, shit” när det visar sig att Moore inte är särskilt snäll mot henne. Han berättar om Clintons misslyckade försök att göra om sjukvårdssystemet på 90-talet, och kritiserar hennes kampanjbidrag från de vinstdrivna hälsoorganisationer som demoniseras i filmen.

För att vara en film av Michael Moore, ofta kallad vår tids mest kontroversiella dokumentärfilmare, har Sicko än så länge fått förvånansvärt lite negativ kritik. Den bygger på ett enkelt budskap som de flesta amerikaner håller med om: landets sjukvårdssystem är orättvist och ineffektivt. Såväl republikaner som demokrater är överens om det, och presidentkandidater från båda partierna har presenterat utförliga förslag på hur sjukvårdssystemet borde göras om.

Även högerlutande medier som Time Magazine och Fox News har varit positiva till Sicko. Fox News kritiker Roger Friedman hyllar Sicko som ”briljant och upplyftande” och säger att Moore har mognat som regissör genom att undvika att själv ta för mycket plats, och i stället låta materialet tala för sig själv. Newsweeks filmkritiker David­ Ansen skriver att Sicko är ensidig men att det är enkelheten som är filmens styrka: ”många som inte håller med Moore politiskt kommer att ställa sig på hans sida efter att ha sett filmen”. Kvällstidningen New York Post är inte lika positiv. Deras recensent Kyle Smith sågar filmen med motiveringen att Moore ”verkar föredra att USA:s sjukvård drivs av Fidel Castro”.

Sicko består till stor del av personliga mardrömsberättelser från den amerikanska sjukvården, vilket Moore kontrasterar med hur det fungerar i länder med ”gratis” sjukvård – Frankrike, Storbritannien, Kanada och, till sist, Kuba. Hans slutsats är att USA har något att lära av dessa länder. När filmen hade smygpremiär i Washington DC förra veckan förklarade Moore att han även filmat i Norge, men att han valde att klippa bort de partierna eftersom norsk sjukvård var så generös att ”den amerikanska biopubliken skulle tro att min film var påhittad”.

Den stora invändningen mot filmen är att den blundar för de problem som finns i den statligt finansierade sjukvården i dessa länder. I tidningen Reason, som är libertariansk och därmed emot all form av statligt inflytande, sågas Sicko av Michael C Moynihan, som tar upp ett svenskt exempel på den statliga sjukvårdens baksida: det uppmärksammade fallet där den döve fyraårige pojken Elias Dillner bara fick ett av sina öron opererat. Moore har själv försvarat den till synes ensidiga hyllningen av västeuropas statliga sjukvård med att ”det är en historia som aldrig berättas i USA”.

Jonathan Cohn, som skrivit boken Sick, som delvis inspirerade Moore att göra filmen, säger själv att han gillar Sicko: ”Den har fel om många små saker, men den har rätt om de flesta av de stora sakerna”.
Sicko har svensk premiär 5 oktober.

Martin Gelin

noje@svd.se

Fler artiklar