Kvaliteten finns där, även om den inte alltid är lätt att upptäcka. Speciellt inte en dag som denna, då huset är fullt av konstnärer som sliter för att färdigställa sina verk tillsammans med diverse hantverkare som gör sitt bästa för att detta tidiga vårtecken ska bli klart i tid.

En som däremot njuter av stöket är Michael Johansson. Det är, så att säga, hans levebröd. För mitt i den centrala utställningshallen har denna sakletare tagit plats med sin monumentala ­­installation gjord av diverse sköna grejer han hittat i konsthallens förråd. En stege, en brandspruta, en bänk, några travade stolar och lite annat bråte.

– Jag vill nollställa objekten ­genom att placera dem i en situation utan syfte. Därför har jag ­använt prylar som används, men inte alltför ofta. Jag vill visa det bakomliggande, det som oftast städas bort före vernissagedagen, säger Michael Johansson, som gick ut Malmö konsthögskola 2005.

Hans platsspecifika verk väcker frågor om återbruk, tingens värde, konsumism, historia och allmänt dålig moral när det gäller att hålla skiten på avstånd. För det tränade ögat finns också en konsthistorisk delikatess inbakad, precis som i så många andra verk på årets salong: en bänk som har valsat runt i medierna tidigare. Då, i början av 90-talet, med Dan Wolgers som huvudman och Liljevalchs­utställningen Se Människan som brottsplats. Wolgers stal (eller ”bortförde” som det står i historieböckerna) helt enkelt konsthallens bänkar, för att sedan sälja dem på Stockholms auktionsverk med ett himla rabalder som följd. Nu har alltså dessa sittmöbler på nytt tagit plats i samtidskonsten.

– Ja, visst är det lite kul? Men för mig handlade det mer om att staga upp verket, än att nyttja Wolgers gamla grejer, säger ­Michael ­Johansson för att sedan återgå till att noggrant stapla sina fynd.

Utställningen ger associationer både till samtidens stora namn och konsthistoriska diton. Fredrik Sundqvists landskapsmålningar har sannolikt inspirerats av Karin Mamma Andersson, Sam Siwe får en osökt att tänka på popkonstnären David Hockneys 60-talsverk av simbassänger, medan Hans Lindström låter exempelvis Mondrian ta en central plats i sina målningar.

– De flesta strävar efter ett nytt tilltal och försöker lämna allt det gamla därhän, men visst är de historiska referenserna ändå påtagliga i år, säger Louise Fogelström.

Jurymedlemmen Magnus Karlsson, som driver eget galleri med samma namn, håller med:

– Visst finns verk av konstnärer som säkert inspirerats av Jockum Nordström med, men inte för att jag representerar honom. Det är naturligt att konstnärer som precis har, eller är på väg att debutera, ser det som visas och att det sedan syns i deras egna verk.

Kan man se att fyra ärrade ­gallerister sitter i årets jury?

– Vi har en samsyn som gjort urvalsprocessen enkel. Vår­salongen handlar för mig om både kvalitet och bredd och det har jag försökt hålla mig till, förklarar Magnus Karlsson.

Stefan Andersson, från Galleri Andersson Sandström som finns i både Umeå och Stockholm, kan även han titulera sig jurymedlem. En envis sådan visar det sig.

– Jag slogs för flera alster, men det var konstigt nog ett videoverk som främst tog tag i mig: Jennifer Sameland, som resonerar med Gud på ett underbart humoristiskt sätt. Det var ett intressant sätt att angripa ett existentiellt problem på helt enkelt.

Gallerister är ekonomiskt krassa typer med uppgift att tjäna pengar både åt sina konstnärer och den egna verksamheten.

Hur påverkar juryns kommersiella skolning urvalet på årets ­salong?

– Ingenting, mer än att jag här kan ta ut svängarna mer än vanligt, säger Magnus Karlsson.

I en av konsthallens gångar ­kryper Magnus Petersson runt på ett uppbyggt podium. Han skapar ett dystopiskt samhälle av modeller – en fiktiv stad som känns kusligt folktom, men som vid närmare granskning är både detaljrik och historiskt förankrad.

– Jugendornamentiken där kommer från ett sönderklippt ­nysilverfat och sen har jag tagit till både gamla knappar och spetsar för att få till rätt känsla, berättar Magnus Petersson.

Hans världar har kommit till ur ett barnsligt intresse för modellbygge, som efter Konsthögskolan Valand blivit till ett yrke. Och även Magnus Peterssons verk har fler bottnar än den enfärgade yta som först möter besökaren.

Precis som Michael Johansson med sin prylskulptur, funderar Magnus Petersson på vad som händer med ett objekt när man tar det ur sin vanliga kontext. Detta imponerande bygge är inte det enda, konstnären avslöjar snarast förläget att det finns ett ”flertal uthus” med modeller hemma i Kalmar och att det sannolikt kommer att bli fler.

– Det brukar bli så, säger han.

Och förresten, frågan är om inte Marie-Louise Jaensson Björkéns lilla tovade skrutt kallad ”Herre på täppan”, är omgiven av en eller annan vårlök ändå …?

Erica Treijs

08-13 59 43

erica.treijs@svd.se

Fler artiklar | Blogg