LONDON Den briljante filmkritikern Peter Bradshaw berättar exalterat att Uncle Montys sommarstuga är till salu.

För alla britter jag känner är det här en oerhört stor nyhet. Alla vet ju vem Uncle Monty är. Han är den svårt rotunde släktingen med monokel som Richard Griffiths spelar i Withnail & I, en film som i Sverige säkert är gravt omhuldad av ett hängivet knippe anglofiler från det sena 80-talet, men knappast av några andra. I engelsk kultur är den ett begrepp, en referens lika självklar som, säg, Sällskapsresan är för Sverige.

Och precis som populära svenska poporkestrar verkar ha som estetisk ambition att försöka se exakt ut som just leende reseledare för Fritidsresor – någon visade mig ett oerhört skrämmande foto av några som kallar sig Scotts häromdagen – är Richard E Grants edwardianskt malätne skådespelare fortfarande en förebild för varje brittiskt band sedan filmens premiär 1987. Med sin neurotiske lägenhetspolare (Paul McGann) flyr han en fuktskadat dragig lya i Camden för Uncle Montys elbefriade stuga i Cumbria. I synnerhet kan man så enkelt se hur en plågad artist som Pete Doherty helt och hållet beter sig som en uppdaterad spegelbild av den nästan parodiskt brittiskt torftiga tillvaron i Whitnail & I.

De litterära pretentionerna haglar i hans språk – ett spår på Dohertys utmärkta nya soloalbum heter till och med Salome – just som de gör i Withnail & I – och Dohertys garderob ter sig ofta som en karbonkopia av Richard E Grants rollfigurs brittiska kavallerirockar från 1872.

Och så den brustna drömmen om ett Albion, det där rena och ursprungliga, som Doherty ständigt söker i sin lyrik men som livet och omständigheterna aldrig tillåter honom att hitta har sällan bildsatts så effektivt som i Withnail & I.

Bruce Robinson, som både skrev och regisserade den i allra högsta grad självbiografiska Withnail & I, försökte följa upp filmen med allt mindre lyckade resultat. Först nu, 22 år senare, är han på väg tillbaka. Bara häromdagen kablades nyheten ut om hans comeback som regissör och manusförfattare till Hunter S Thompsons The rum diaries som ska ha premiär tidigt nästa år.


Lily Allen.

Foto: SCANPIX

Lily Allen.

Anna Järvinen.

Foto: Ingvar Karmhed

Anna Järvinen.

Just nu:

1. Lily Allen & Mick Jones – Straight to hell

(albumspår, War child: Heroes) Skulle jag av princip ha låtit bli det här om jag var kvar i Stockholm? Jag är rädd för det. Det fina i – det på pappret smått meningslösa – mötet mellan Lily Allens bortskämda mockney och Mick Jones patina från The Clash i en välgörenhetscover av de sistnämndas Straight to Hell är hur de två rösterna lyckas skapa en slags julstämning kring den så sorgliga texten. It’s a West London thing, förmodar jag.

2. The View – Gem of a bird

(kommande albumspår, Which Bitch?) Den lilla skotska kvartettens nya album är rent musikaliskt, som det heter, över hela stället. Ibland aningen överambitiöst så. Men just i Gem of a bird har de spelat in vad som kan vara den allra finaste Libertines-sången sedan What Katie did.

3. Andrew Davies – The gangs of Manchester

(bok) Likt en tillrättavisande kusin till Jon Savages Teenage berättar Davies om Storbritanniens – och därmed världens – första subkultur. De kallades scuttlers, de kom från Salford och Davies lyckas dra en rak röd tråd från deras födelse ända fram till Ian Browns och Liam Gallaghers karakteristiska gångstil.

4. Anna Järvinen – Man var bland molnen

(kommande album) Hurra! Alltså verkligen hurra. Annas andra soloalbum går möjligen lite mer i folkrockton än Jag fick feeling och ekar mycket klädsamt av The Byrds, men rösten, texterna och de unika låttitlarna är så tove janssonskt sensommarsorgliga som bara hennes sånger kan vara.