–Den här tröjan kallas för Bang-tröjan, säger Ruffa Alving-Olin.

Hon drar i sin beige-melerade polo med broderade blommor i olika färger och berättar att hon fick den av en dotter när hon var nervös för att hon skulle ut och föreläsa om sin mamma, den hjältemodiga reportern Bang som hänger som ett illustrerat porträtt på väggen i dotterns bokbelamrade arbetsrum.

–Så nu måste jag alltid ha den när jag pratar om henne!

Det har hon gjort ganska många gånger nu. För sedan Bang gick bort 1987 har Ruffa hjälpt till att hålla intresset för sin hyllade mamma vid liv. Bland annat med Personligt-böckerna, ett urval av Bangs dagboksanteckningar och brev som började komma ut 1990.

I måndags var det hundra år sedan Barbro Alving, som hennes riktiga namn löd, föddes. Det uppmärksammas bland annat med boken Bang om Bang med texter från Bangs journalistiska memoarer, Det kom aldrig i tidningen från 1963, och utdrag ur dagböcker och brev – allt i urval av dottern. Det är alltså fortfarande Bang själv som håller i pennan.

–Om jag skulle skriva om henne skulle det inte bli lika bra. Ingen kan skriva som hon, säger Ruffa när vi har satt oss med pepparkakor och kaffe i vardagsrummet.

I Bang om Bang berättas i olika temakapitel om hur karriären tog fart, reportageresorna i Nazi-tyskland och spanska inbördeskriget, hur det var att bli mamma som ogift och hur uttrycket Bang-barn då myntades och om kärleken till livskamraten Loyse. Allt skrivet på Bang-vis, lustfyllt, bredbent och med humorn lurandes bakom nästan varje mening.

Man får även en bild av hur det vara att vara Bang-barnet Ruffa.

–Jag har alltid tänkt att jag hade världens bästa barndom. Men när jag har läst hennes brev och dagböcker har också många sorgliga minnen kommit upp. Jag påminns om hur olycklig jag var när hon skulle resa bort.

–Men hon hade dåligt mamma-samvete och det var väl därför hon skämde bort mig med en massa presenter, precis som alla resande pappor gör. Fast hon sa senare att om hon hade valt att vara mer hemma med mig så hade hon blivit en förfärligt dålig mamma. Redan när jag var bara några dagar gammal höll hon på att bli tokig för att hon inte fick ge sig i väg. Hon var så rädd att det skulle bli krig och att hon inte skulle få vara där.

I boken berättar Bang också om sina problem med alkoholen. Just spriten är något som Ruffa tycker har tagit för stor plats i teater och film om hennes mamma de senaste åren.

–Hon krökade för mycket och det skriver hon själv. Men det var inte så väsentligt i Bangs liv som man har framställt det

I Bang om Bang ligger större tonvikt på självkritiken.

–Alla trodde att det var så lätt för Bang. Att hon bara snöt reportage ur näsan, att det gick geschwint. I helsike heller! Hur mycket beröm hon än fick så hade hon den här självosäkerheten.

Vad var det då som drev Bang att trots längtan efter Ruffa och Loyse och trots söndrande prestationsångest fortsätta att jobba? En omutlig nyfikenhet och ambition och att hon älskade sitt jobb, säger Ruffa tveklöst.

–Hon var reporter i blodet. Hon visste att hon inte kunde bli som sin ledstjärna Elin Wägner och kämpa för kvinnofrågan. Det enda hon kunde var att skriva, att kämpa med pennan.

1982 drabbades Bang av en stroke med afasi som följd. Planerna på en memoarbok gick i stöpet. Ruffa minns hur hon året innan hennes mamma gick bort sa till henne: ”Det ska du veta, mamma, att jag aldrig kommer att skriva en bok om dig.”

–Hon sa inget men tittade på mig med ett snett leende som ”Jaså”. Då anade jag att hon kanske hade velat det.

Men Ruffa är också övertygad om att hennes mamma inte ville utsätta henne för samma vånda som hon själv kände inför att skriva en bok om vännen och författaren Elin Wägner, ett avhandlingsliknande arbete som hon slet med i nästan två decennier utan att lyckas.

–Hon var en nuets journalist. Hon var inte akademiker som sin pappa, syster och många av hennes vänner, det var hennes stora komplex. Jag minns att jag var förbannad på henne för det, för jag tyckte hon var mycket bättre än alla de där akademikerna.

Skälet till att det var så viktigt för Bang att skildra kvinnan bakom signaturen var, enligt Ruffa, att hon var så trött på att vara en guru, legend och ”fantastiska Bang”. Hon var mänsklig och hade också många svagheter, hon ville att folk skulle veta och tröstas av det.

–Dessutom tror jag att hon ville berätta om sin bisexuella sida. Det var ju något man inte pratade om.

Vad skulle hon ha tyckt om att hennes hundrade födelsedag firas då? Hon skulle nog vara nöjd, tror dottern i sin Bang-tröja.

–Hon var ju mänsklig och tyckte det var väldigt trevligt att bli firad och beundrad.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg