Chefsrummet på Dramaten med utsikt över Nybroplan är kritvitt. På golvet ligger en vit dansmatta av samma sort som användes i Mats Ek rosade uppsättning på Kungliga Operan av Orphée – ett av deras många samarbeten under årens lopp.

–Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum så ska det synas att det nu ska handla om nuet och framtiden, förklarar Marie-Louise Ekman och jämför med sin konstnärsateljé.

–Det är samma problem att lösa kring resurser, material, att få ut sitt budskap, vad man ska behålla och ta bort, vad som ska förklaras och vad som ska förbli en gåta. Men svårighetsgraden har ökat. I min ateljé har jag rätt bra koll, men det har jag inte här och det triggar mig.

De tomma väggarna framhäver både den glänsande jugendarmaturen och stolarna, som håller på att kläs om från grönt till illande rosa; lite av konstnären Ekmans signaturfärg som har gått igen i såväl hennes egensinniga konst som scenografier.

–Ja, det har blivit så. Jag tycker det är en köttig färg, en kroppsfärg.

Själv är Dramatens nya teaterchef och vd denna grå måndag klädd i silverglittrande kostym – i egen design.

Mångkonstnären Marie-Louise Ekman är inte rädd för att sticka ut. Men när det gäller planerna för Dramaten – och den förväntan som finns både inom och utom huset på hur hennes ledarskap ska synas – håller hon än så länge en ganska låg, eller kanske hemlighetsfull, profil. ”Jag började faktiskt i onsdags.”

En massa namn finns förstås redan i luften.

–Här pågår kontakter med regissörer och författare hela tiden. Vår chefsdramaturg Magnus Florin och dramaturgiatet är mycket livaktigt och vi planerar intensivt två år framåt.

Glädjen inför uppgiften är inte att ta miste på. Teatern har följt henne sedan barnsben då fadern var reklamchef på Vasan – ”och jag har teater hemma också!”, säger hon med hänvisning till maken Gösta Ekman.

För Marie-Louise Ekman är det främst är en mental omställning att blir chef för Dramaten, att växa in i miljön och lära sig instrumenten som finns här: scenerna, verkstäderna och inte minst skådespelarna.

Marie-Louise Ekman konstaterar att det var ungefär ett år sedan hon i almanackan noterade att hon ställde sig till förfogande om Dramaten var intresserad.

–Det är pampigt! Nästan som en födelsedag att fira.

Året som gått har varit hektiskt. Som rektor på Konsthögskolan har hon kämpat för den konstnärliga forskningens etablering. Hon har också haft utställning på Angelika Knäpper Gallery i Stockholm och arbetat som scenograf med koreografen och regissören Mats Ek – ”våra samarbeten tickar i hela Europa”.

–Och så har jag en dement mamma och barnbarn som inte är dementa.

Modern, 94 år, återkommer då och då under samtalet.

–När jag besökte henne häromdagen sa jag: Mamma ser lite trött ut idag. ”Men jag är väl ingen pinuppa heller!”, svarade hon i sin rullstol. Hon är så härligt drastisk och slängd i käften. Man lär sig mycket på att besöka hennes nya miljö. Inget är statiskt i tillvaron utan rörligt.

Modern var också en av inspirationskällorna till Marie-Louise Ekmans pjäs Gäckanden, som kommer att turnera i vår med Riksteatern och sedan spelas på Dramatens lilla scen.

–Men det var bestämt innan jag tillträdde, betonar hon. Det är Dramaten som ska bli min nästa pjäs. Det här är mitt konstnärskap nu. Det är en performance som heter duga!

Riktigt hur den pjäsen eller performancen ska se ut kan hon inte avslöja ännu. Hon talar dock mycket om hur den enorma kunskap och de resurser som finns i huset ska användas på ett oförutsägbart sätt. Om vikten av att nå olika publikgrupper och turnera i landet.

–Det gäller att berätta något för en ny publik, något de inte har sett förut, med en ny vinkel. Så arbetar jag som konstnär. Det är den processen jag känner till; att göra något gripande på ett sätt som publiken inte har tänkt innan. Men det gäller också att skapa behovet av att se det man inte har sett innan, konstaterar hon.

Kanske anar Marie-Louise Ekman en underförstådd fråga när hon tillägger:

–Jag får ingen energi av att titta bakåt och tänka: så här har vi alltid gjort eller jämföra med hur de arbetar på andra ställen. Det är ingen idé att beskriva över- och underlägen. Det är ingen tävling.

Dramatens ekonomiska underskott och vikande publiksiffror har diskuterats i medierna under året, men Marie-Louise Ekman konstaterar att 2009 är ett nytt budgetår.

–Jag tror inte att besparingar och nedskärningar är en framkomlig väg. Det gäller att ta vara på det man är bra på och värna om det som chef. Jag ska se till att verksamheten blommar.

Dramatens arv av stora regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman, som ju ägnas en festival i vår, är inget hon känner sig tyngd av; snarare tilltalar det henne – liksom det breda uppdraget att spela klassiker och nyskrivet. Repertoaren 2009 är redan lagd av företrädaren Staffan Valdemar Holm och hon ser fram emot John Cairds uppsättning av Shakespeares Muntra fruarna i Windsor, som har premiär den 7 februari.

–Jag gillade verkligen hur han trängde in i Strindbergs Dödsdansen – båda delarna - häromåret. Caird tillför teatern något nytt och lustfullt samtidigt som han har Shakespeare-traditionen med sig.

Hon ser också fram emot oförutsägbara brytningar mellan tradition och nytt, som Killinggängets nyskrivna pjäs i höst och mimbaserade Michaela Granits iscensättning i februari av Leo Tolstojs Mörkrets makt. Ingela Olssons regidebut med Sara Stridsbergs Medealand på Elverket för oss osökt över på de redan avslöjade planerna för just Elverket, som i höst ska bli Unga Dramaten.

–Jag sa redan när jag intervjuades inför jobbet att jag vill att barn- och ungdomsverksamheten ska ta mer plats. Agneta Ehrensvärd har gjort ett fantastiskt jobb under lång tid med Unga Dramaten och Lejonkulan har blivit som en liten genial teater i teatern. Det har varit plantskola för unga dramatiker, regissörer och skådespelare som har slussats vidare in i Dramaten. Det har varit väldigt framgångsrikt.

Genom att flytta Unga Dramaten till Elverket vill Marie-Louise Ekman ge en tydlig signal att Dramaten tar barn- och ungdomsverksamhet på allvar.

–På Elverket får Unga Dramaten en helt annan volym och det är roligt för dem att få växa.

Hon betonar dock att Elverkets mer laboratorieartade och experimentella verksamhet ska rymmas i Dramatenhuset.

Marie-Louise Ekman har många gånger talat om sin kärlek till skådespelare. Som regissör har hon gärna samarbetat med Dramatens profiler. Så hon börjar i den änden när hon ombeds ge exempel på en stor teaterupplevelse i år, och landar på Dramatens stora scen, i von Horváths pjäs Kasimir och Karoline.

–Det var oerhört stark och gripande. Jag gillar teater som är gripande – här var det både fult och gripande, med en hisnande slutscen!

Grovt kan man säga att Staffan Valdemar Holm står för en tyskinriktad och civilisationskritisk repertoar. Du har rykte om dig att vara mer komediinriktad.

–Ja, det är lite enkelt. Holm är mer lärd och beläst än jag i teaterhistoria. Det kommer att bli olikt hans planering och det vill man ju om man väljer mig. Jag vill att man ska bli berörd, gråta, skratta. Skrattet kan vara uttryck för så mycket – men visst vill jag ha in mer komik. Det står jag för. Teater är något levande, en situation som inte liknar något annat. Att höra människor runt omkring sig kämpa med gråt och skratt är viktigt.

Anna Ångström

08-13 56 14

anna.angstrom@svd.se

Fler artiklar