Tunna tygstycken rör sig i vinden, och det doftar svagt av koriander. För ett pund kan man få en t-shirt eller fyra stora apelsiner.

Längs Whitechapel Road i östra London ligger en välbesökt gatumarknad.

Här finns allt att köpa, från sopkvastar till mobiltelefoner.

Den livliga trottoaren, med sina randiga marknadsstånd, ligger som en välkomstmatta till ett av Londons mest uppmärksammade bibliotek. När trottoaren övergår i en rulltrappa sugs marknadsbesökarna rakt in i en färgad glasbyggnad.

Glöm vördnadsbjudande boktempel i upphöjd avskildhet. Glöm bistra bibliotekarier och förbudsskyltar.

Detta är den nya tidens bibliotek, i direkt kontakt med gatans larm. Nära myllret och kommersen, öppet och informellt.

–Det är inte så mycket hysch-hysch här inne som på ett traditionellt bibliotek, säger Shadia Ali som hjälper fyraårige sonen att välja böcker från barnavdelningens rundade hyllor.

Hon räcker över sin niomånaders baby till maken och brister ut i en liten lovsång till Whitechapels transparenta bibliotek.

–Det är inte alltid så lätt att hitta till de gamla biblioteken. Men här kan människor komma in direkt från marknaden. De kan komma hit för att sitta ner en stund, och samtidigt kanske de upptäcker någon bok, säger hon.

Lättillgängligt, avspänt och välkomnande. Det är några nyckelord för dagens biblioteksbyggande.

Någon trodde kanske att folkbiblioteket var en döende institution, i dessa tider när nästan allt finns i datorn och undersökningar visar att bok- läsandet minskar. Men icke.

Idag kan man närmast tala om en biblioteksboom. Seattle, Reykjavik och Wien är några städer som nyligen satsat på nya stadsbibliotek. I Sverige står Stockholm och Göteborg i begrepp att bygga ut sina stadsbibliotek, medan Oslo och Köpenhamn har beslutat att bygga nytt och snart står förmodligen Helsingfors på tur.

Biblioteket består. Eller återuppstår i ny roll.

När Gunnar Asplund ritade Stockholms berömda stadsbibliotek handlade bibliotek om böcker. Resultatet blev ett boktempel, ett avskilt rum för reflektion och möten med kunskapen och litteraturen.

Visst handlar bibliotek fortfarande om böcker. Men idag kan biblioteksbyggen också handla om att lyfta socialt utsatta områden, att gjuta nytt liv i städers baksidor eller att skapa arkitektoniska utropstecken i den tävling där städer slåss om uppmärksamhet och turister.

Och överallt beskrivs de nya biblioteken som mötesplatser och vardagsrum, platser där människor ska fika och träffas.

Biblioteket i Whitechapel kallas inte ens för bibliotek. Ordet ”library” försvann i samma stund som de lokala politikerna beslutade sig för att stänga stadsdelens gamla bibliotek och ersätta dem med något helt nytt – ”Idea stores”, idébutiker.

Tanken är att det ska kännas lika självklart att gå hit som att gå in i en affär. Och kunskapen ska vara lika tillgänglig som varorna på en butikshylla.

Det hela började med en stor undersökning bland områdets invånare, som visade att merparten aldrig besökte något bibliotek. Människor tyckte att biblioteken var svårtillgängliga. De önskade sig generösare öppettider, och de ville kunna kombinera sina biblioteksbesök med andra ärenden.

I dag finns det fyra Idea stores i östra London, och ytterligare tre planeras. Glashuset på Whitechapel Road, ritat av arkitekten David Adjaye, är flaggskeppet.

Och idag, ett och ett halvt år efter invigningen, kan man konstatera att Whitechapels nya bibliotek blivit både prisbelönt och välbesökt. Med det nya bibliotekskonceptet har besökssiffrorna mer än fördubblats.

En tydlig vilja att förnya biblioteksverksamheten, och valet av en skicklig och lyhörd arkitekt, blev ett framgångsrecept.

För David Adjaye, som ritat två Idea stores i östra London, har de nya biblioteken inneburit det verkliga genombrottet. Tidigare var han känd som en ung stjärna som ritade coola privatbostäder åt konstnärer.

Med biblioteken har han visat att han även kan skapa institutioner som fungerar i en oglamorös vardag, samtidigt som de erbjuder en fristad i ett samhälle där människor allt mer betraktas som kunder.

–Hela det offentliga livet är så kommersialiserat. Idag ska ett bibliotek konkurrera med McDonalds och Marks & Spencer, säger David Adjaye när vi ses på hans kontor i Hoxton, en del av London som ofta beskrivs som lagom nedgången, arty och kreativ.

David Adjaye är klädd i arkitektsvart, en tunn guldkedja glittrar i halsgropen. På golvet bakom honom ligger högar av material – färgprover, träbitar, plaster – i en snygg röra.

Han konstaterar att det är en speciell uppgift att rita bibliotek för 2000-talets multietniska samhälle, präglat av masskonsumtion, utanförskap och ett enormt informationsutbud.

–Ett bibliotek måste vara inspirerande, det måste ge människor mer än vad de kan få hemma vid datorn, säger han och tillägger att det även måste framstå som ett lockande alternativ till alla shoppingmiljöer.

–När tonåringar börjar träffas på biblioteket, istället för att hänga bland affärer, då är jag nöjd, förklarar han och betonar att ett bibliotek inte får vara skrämmande. Det måste bjuda in även dem som inte kommer från en bildad medelklass.

David Adjayes bibliotek på Whitechapel Road påminner om ett mindre varuhus; byggnadstypen är bekant för alla i dagens konsumtionssamhälle. Samtidigt gillar han inte när biblioteket jämförs med shoppingarkitektur, och han är uppenbarligen tveksam till namnet Idea store.

–Men namnet säger något om tiden vi lever i. Det visar hur styrda vi har blivit av det kommersiella tänkandet.

David Adjaye tillbringade sina första år i Tanzania, och eftersom pappan var diplomat blev det en kringflackande uppväxt. Han säger själv att de ständiga uppbrotten gjorde honom rotlös.

Men kanske är det denna rotlöshet som gjort honom extra intresserad av hur offentliga byggnader kan bidra till människors lokala förankring. Han säger att en av bibliotekets uppgifter idag är den identitetsskapande.

Whitechapel tillhör Storbritanniens fattigaste områden. Utbildningsnivån är låg, arbetslösheten är hög. Befolkningen är en mix av många olika etniska grupper, vilket ställer speciella krav på ett bibliotek.

Men här kan ett bibliotek också fylla en speciell roll; och då handlar det om betydligt mer än att tillhandahålla böcker på olika språk.

David Adjaye kämpade för att

översta våningen i byggnaden på Whitechapel Road skulle reserveras för ett kafé, där alla kan blicka ut över staden på samma sätt som en vd kan göra från sitt flotta kontor.

–Däruppe kan man se hela East End. Och jag tror att det är viktigt för människor i det här området, eftersom de vanligtvis bara ser sin del av staden från marken.

Överblicken, möjligheten att se sina kvarter i ett större sammanhang, är viktig för den kollektiva identiteten, betonar han.

Däremot tycker han inte att människor behöver spektakulär ikonarkitektur. David Adjaye ritar varken falliska skyskrapor eller formfyrverkerier à la Guggenheimmuseet i Bilbao.

–Alla ska ha ikonbyggnader idag, säger han med ett trött skratt och tillägger att risken är att fokus hamnar fel, att man glömmer vad byggnaderna ska innehålla och vad de ska tillföra människor och städer.

Själv talar han om en arkitektur som är kraftfull utan att vara spektakulär. Mycket har förändrats sedan Asplund ritade det världsberömda biblioteket i Stockholm, konstaterar han. Men fortfarande är det lika viktigt att offentliga byggnader ges en kraftfull gestaltning.

Ja kanske är det viktigare än någonsin, i en tid när det satsas enorma summor på köpcentrum och gallerior.

–Det som blir över, det som inte är kommersiellt, måste ha samma kraft.

Och biblioteket på Whitechapel Road har uppenbarligen en särskild kraft, som lockar till sig besökare och får dem att återvända gång efter gång. Glashuset är fyllt av människor som gärna vittnar om hur viktigt biblioteket blivit, både för dem själva och för Whitechapel som helhet.

–I ett så här etniskt blandat område ger biblioteket människor en möjlighet att komma ut och träffa andra, att inte bara vara hemma och bli isolerade, säger 18-åriga Aayan Chowdhury, som sitter högst upp i huset med två väninnor som sjunkit ner i varsin blå fåtölj.

Här uppe har de en magnifik utsikt över östra London och citys finanskvarter. På bordet ligger deras chokladkakor, jordnötter och böcker i sociologi och historia.

Just nu, i slutet av terminen, brukar de tre sitta här och plugga nästan varje dag.

–Här kan vi både plugga och umgås. Vi kan ta små mikropauser... eller snarare maxipauser, säger Shapla Begum och alla brister ut i ett gemensamt fniss.

Men sedan blir de allvarliga och talar om hur mycket de uppskattar den nya biblioteksbyggnaden.

–Den har haft en enorm betydelse för oss som bor här. Atmosfären är så vänlig. Byggnaden är inte alls sträng, och eftersom den har flera entréer känns den välkomnande, säger Aayan Chowdhury och berättar att även hennes föräldrar blivit flitiga biblioteksbesökare, som gärna botaniserar bland utbudet av litteratur på bengaliska.

Hon tillägger att glashuset är väl integrerat i Whitechapels gatumiljö, men ändå väl synligt. Ingen kan missa den färgade glasfasaden som sticker ut i raden av gamla tegelhus.

När Aayan Chowdhury beskriver biblioteket påminner hon om när kritikerna analyserar Adjayes byggnader – och lovordar honom för en arkitektur som både respekterar sin omgivning, och tillför den så mycket nytt.

Elisabet Andersson

elisabet.andersson@svd.se