Efter den senaste omgången i den segslitna frågan om Slussens framtid ligger nu fem nya stadsbyggnadsförslag på politikernas bord. Mest uppmärksamhet har Jean Nouvel och hans medarbetare fått för sitt bidrag.

I ett elegant flygperspektiv visas en ny stadsbild med tre broar tecknade i frostigt vitt. Det är Centralbron, där biltrafiken täckts över med ett parkstråk, tunnelbanebron som fått en övervåning med glastak och slutligen en helt ny bro bebyggd med basarer, butiker och restauranger i två våningar. Mönstret sägs vara Ponte Vecchio i Florens. Det hela är onekligen en anslående vision. Men är det också genialt som stadsbyggnadsidé?

Här måste man stanna till ett ögonblick och fråga sig: Vad är Slussen? Vad är det som gör denna plats mitt i Stockholm så magisk? De flesta skulle nog säga att det är de vida vyerna. Det är öppenheten och den fantastiska utblicken över vattenspeglar och stadsliv som öppnar sig åt bägge håll när man kommer fram ur de täta stadskvarteren i Gamla stan eller på Söder. Här är navet i Stockholm där allt möts. Stad och skärgård, tätt och öppet står sida vid sida. Här blottas också stadens dramatiska topografi med dess skilda nivåer, från kajer vid vattnet till Söders branta berg där husen klättrar längs sluttningarna.

Om Nouvels förslag genomförs kommer det tyvärr att täppa till de vida utblickarna. Mot Saltsjön kommer den nya bron att torna upp sig som en mur. Förvisso kommer man från dess butiker och restauranger att ha en hänförande utsikt, men från gator och kajer runt Slussen förlorar man den visuella kontakten med Saltsjön. Åt Mälarsidan bildar de två överbyggda broarna en annan skymmande barriär. Jean Nouvel anser att ny arkitektur ska stå i samklang med platsen och omgivningen, vilket är sympatiskt. Men det förefaller inte som om han greppat egenarten i just denna plats.

Det danska kontoret BIG har i sitt förslag tagit upp de svepande linjerna i stadsbilden och skapat en skiktning i nivåer där nya lokaler skjuts in i mellanrummen och taken utnyttjas som uterum.

Här kommer man att få öppna vyer åt sidorna, men istället tornar byggnadsvolymerna upp sig så högt på Södersidan att man förlorar platsens andra särmärke, vyn upp mot Söders höjder. Det gör man även i Wingårdhs förslag, som skapar ny hög stadsfront ända nere vid Slusskanalerna, där blandade verksamheter förväntas ge liv åt kajen. Båda dessa förslag ger Slussen en betonat urban karaktär. Nyréns koncentrerar istället det nya i två fristående byggnader medan Foster & Partners föreslår en rad stadskvarter längs vattnet på Södersidan.

Alla de fem förslagen utgår från Nyréns trafiklösning där det gamla klöverbladet ersätts av ett nytt tre våningar högt betongdäck genom vilket trafiken fördelas i tre huvudriktningar mot söder.

Övriga utrymmen i däcket fylls med butiksgallerior och annat. Man vinner utrymme på bekostnad av den gamla trafiklösningens elegans. Men när det gäller trafiken har en joker kommit in i leken i form av ett sjätte förslag, som staden inte har beställt. Bakom det står fem ”idealister” med stor kunskap i stadsbyggnadsfrågor, arkitekterna Torsten Westman, Kjell Forshed, Svante Forsström, Ulla Joneborg samt stadsplaneraren och före detta stadsbyggnadsborgarrådet Monica Andersson. När man river den gamla trafikapparaten öppnas en ny möjlighet, menar de. Då finns den unika chansen att flytta ner tunnelbanan i en tunnel under vattnet.

Förslaget öppnar nya vyer i olika bemärkelser. Det högt belägna Södermalmstorg är ju egentligen inte en höjdplatå, utan ett tak över tunnelbanan med station och perronger, vilket alltsammans kom till på 50-talet. Om detta läggs ner i tunnel sänks marknivån. Mer av den ursprungliga topografin friläggs och en än mer dramatisk stadsbild framträder. Trafikapparaten för bilar förenklas och det stora betongdäcket kan krympas. En ny offentlig byggnad över nedgången till den nya tunnelbanestationen skulle få ett fint läge närmare vattnet. Där skulle den bli väl synlig, men också kunna integreras på ett intressant sätt i det unika stadslandskapet. Gruppen har föreslagit en sådan byggnad, men inte angivit hur den konkret ska se ut.

Märkligt nog avvisar Stadsbyggnadskontoret det alternativa förslaget, som kan ge nyckeln till hela frågan om Slussens förnyelse. Om tunnelbanan flyttas ner i tunnel kan nästa steg bli att också lägga Centralbron i tunnel och föra över en del av den nuvarande trafiken på Skeppsbron och Munkbron dit. Det som egentligen är genomfartstrafik behöver inte snurra runt Gamla stan och heller inte gå genom Slussen.

Slussens framtida form kan inte reduceras till en estetisk fråga. Det är ett stadsbyggnadsproblem med många dimensioner. Det handlar om trafiklösningar för bil och tunnelbana. Det handlar om gestaltning av en unik stadsbild där stad och vatten är sammanvävda. Det handlar inte minst om innehåll och funktioner. Vilka verksamheter ska finnas vid Slussen? Alla de officiella förslagen innehåller någon verksamhet av kulturell art. Här ropar man efter en publik byggnad som ger liv åt platsen även efter affärstid. Samtidigt planeras en ny biblioteksbyggnad på en tomt vid Odengatan, där den inte går att få in utan förödande konsekvenser för Asplunds världsberömda bibliotek från 20-talet.

Äntligen kan man skönja en verkligt nydanande utgång av alla turerna kring Slussen. Med sjätte förslaget som grund kan Jean Nouvel eller någon annan innovativ arkitekt av rang få i uppdrag att ge form åt ett bibliotek över den nya tunnelbanenedgången vid Slussen. Därmed kan också Asplunds hus vid Odengatan avlastas. Trafikfrågorna får en långsiktig lösning och sist men inte minst har politikerna en chans att rätta till de historiska misstag som gjordes på 50-talet när både tunnelbanetrafik och biltrafik drogs över vattnet. Det skedde i brådska och beklagades i efterhand av dåvarande borgarrådet Yngve Larsson.

Det beslut dagens politiker nu ska ta är i flera avseenden ett historiskt vägval.