Så här i schlagerfjollornas tider kan det vara påpassligt att uppmärksamma en annan, mulligare och hårigare variant av gayrörelsens multikolorerade sångbok, nämligen björnmusiken. Jag vet inte hur välkänd björnrörelsen, eller ”the bear community” är, men enkelt uttryckt är det en undergenre till gayrörelsen som vänder sig emot det traditionella mansidealet på senare år, det vill säga att man ska vara ung, vältränad och hårlös. Det hela startade i San Francisco på 80-talet och är idag en internationell rörelse för män som gillar kramgoa män med mage, skägg och mycket kroppshår.

Men vad som kanske är än mer okänt är att det även finns en musikscen kopplad till denna rörelse. JD Doyle, en amerikansk radioman som även driver sajten Queer music heritage, gjorde tidigare i år en serie radioprogram där han belyser detta fenomen. Han intervjuar bland annat Greg Hudson, mannen bakom skivbolaget Woobie Bear Music, som gett ut samlingsskivor med det geniala namnet Bear tracks. Vi får även stifta bekantskap med artisten Freddy Freeman som startade Bearapalooza, en musikfestival som i år går av stapeln i Nashville, Tennessee. Dessa förklarar att det inte handlar om en genre, det som artisterna har gemensamt är att de identifierar sig med björnkulturen och gärna sjunger om björnkärlek på såväl folkmusik, som country eller vad som helst. För den som är intresserad rekommenderar JD Doyle att lyssna på Leroy Lambs smått fantastiska Madonna-pastisch; What it feels like for a bear. Känn på den Ola Salo!

©Lyssna: www.queermusicheritage.us/feb2007.html

8Luleåbandet Bear Quartet har tyvärr inget med scenen att göra.

Stefan Thungren