Knark, knark, knark! Jag är så trött på allt knarkande. Vad är det för fel på människor att de inte kan vara lite vanligt svenniga och nöja sig med att dricka blaskig bärs och ha kul, utan måste springa omkring och få en kick av att känna sig busiga inför farbror polis varje helg genom att knapra piller och dra linor? Okej, att åka utomlands som lättpåverkad 20-bastare och testa det det förbjudna, det har väl de flesta gjort. Men att ha fyllt 30 år och göra revolt mot samhället i en akt av självutnämnd hemmagjord mondänitet, hur sexigt är det?

Det finns ingenting som droger producerar i ens kropp som inte kan tillverkas utan dess hjälp. Kan man inte försöka hitta det istället? Är ens liv så urbota tråkigt? Jag älskar att gå ut, jag älskar att trängas och kramas och låta den fantastiska musiken rassla till i ådrorna, jag älskar att uppfyllas av den underbara gemenskap jag känner med alla oförbätterliga dygnsrytmstrotsare jag ser på stamställena kväll efter kväll. Att gå ut för mig är en konstart, där det resulterade konstverket är den där sprakande uppfordrande euforiska känslan i kroppen.

Men allt det här knarksnacket lägger sig som en risig sorgkant på mina utekvällar. Ska allt bara reduceras till att på effektivast möjliga sätt fuska sig till en kemisk hjärnstatus? Det känns lika häftigt som att dricka sig full för att dricka sig full på högstadiet, och skryta om det efteråt. Nej skärp er, alla häftiga partyknarkare. Erkänn att hälften av ert rus är en placebo-tripp på en uppspelt tolvårings mentala nivå och beställ in ett glas vitt.

Bra just nu Alarmrocks spelning på Spy Bar i onsdags.

Dåligt just nu Taxibilar som kör omvägar och kräver mer betalt.