I min familj berättas historien om min mormor Sigrid, folkskollärarinna i småländska Blomstermåla. En vinter på 20-talet fick hon lunginflammation och var illa däran. Man visste ingen bot, det var före penicillinet. Nu hade Sigrid en moster i Stockholm, Marie, som ägde ett ölkafé vid Kornhamnstorg. Hon reste omgående ner till Småland – medförande en korg fylld med champagne. Det lär ha väckt viss uppmärksamhet i det frikyrkliga och nykteristiska samhället när Marie promenerade från järnvägsstationen med sin korg med Gula änkan, flaskor lika lysande gula som skolhuset dit hon var på väg.

Men varför champagne till en dödssjuk? Jo, Marie som den dam av värld hon var visste att champagne är den traditionella medicinen mot just lunginflammation. Bubblorna vidgar andningsorganen, vinet livar upp och stärker.Sigrid blev frisk. Jag vill gärna tro att champagnen var avgörande.

Historien gav mig i varje fall tidigt insikt i champagnevinets magiska mångsidighet. Alla mina senare erfarenheter har lärt mig att det duger till mer än något annat vin. Skulle världen – rent hypotetiskt – förlora alla sina stora viner men ha kvar en enda vintyp så hoppas jag det blir champagne. Men inte för den aura av lyx och fest som omger drycken; sådant, hur trevligt det än är, skymmer champagnens verkliga styrkor: dess förträfflighet som måltidsvin och komplexiteten hos dess aromer. De upplever man bäst i lugnet och koncentrationen vid ett matbord, särskilt om det handlar om det mystiska brunnsdjupet hos en lagrad årgångschampagne.

Champagne är kameleonten i vinvärlden; den kan anta många skepnader och lämpar sig för en mångfald kombinationer. Den går utmärkt att dricka tillsammans med de mest skilda rätter av fisk, skaldjur och kött, inte minst med svensk husmanskost. Man bör bara tänka litet på vilken typ av champagne man väljer. Men det händer att jag till oxfilén dricker en mäktig Bollinger, till en thailändsk wok en knivskarp Pierre Peters Blanc de Blancs, eller till fläsklägg med rotmos en fruktig och syrlig Mailly Blanc de Noirs. Jag säger inte detta för att det är just så man ska göra. Men mitt råd är: drick champagne till mat, i riktiga, kupiga vinglas där man kan stoppa ner näsan och fånga upp det ofta häpnadsväckande doftspektrumet. Låt den inte heller vara för kall; en bra champagne avslöjar sig genom att den fortfarande är god (om än inte idealisk) vid rumstemperatur. Och framför allt: följ inte snobbiga smakråd som går ut på krångliga kombinationer av vin och mat, utan prova er fram själva. Och skaffa en champagneförslutare; i en halvdrucken flaska håller vinet sig bra flera dagar, en ung champagne kan till och med förbättras.

En nackdel med champagne är förstås att den är rätt dyr. Inte för inte är världens mest berömda champagnekommentar Winston Churchills: ”Champagne bör vara torr, kall och gratis”. Men från strax under 200 kronor upp till strax över 300 kan Systembolaget erbjuda en mängd utmärkta champagner av olika typer, såväl standardblandningar av olika druvsorter som rena Chardonnay-champagner (Blanc de Blancs) och ovanligare Pinot-champagner (Blanc de Noirs); just de senare har med åren kommit att bli mina favoriter. På Systemet kan man också hitta enstaka champagner med druvor från en enda vingård, en sällsynt typ som sannolikt kommer att bli vanligare i framtiden, allteftersom begreppet terroir – det plats-, druv- och klimatspecifika hos ett vin – breder ut sig i vinvärlden.

Systembolagets utbud är som helhet unikt; inkluderar man de viner som kan beställas, innefattar det över 300 olika champagner, större än någon vinbutik jag besökt, inklusive kvalitetsgiganten Fauchon i Paris, liksom ärevördiga Berry, Rudd & Bros och Fortnum & Mason i London. Att vara champagneälskare i Sverige är en fröjd; här finns de ovanligaste märken att få, och som sagt, bra champagne behöver inte vara extremt dyr.

En annan fördel med att vara champagneälskande svensk är ett namn, ett enda: champagneexperten och författaren Richard Juhlin. Ingen annan svensk vinskribent har så till den grad lyckats forma vår dryckeskultur; för att hitta något motsvarande får man förmodligen gå tillbaka till Charles Emil Hagdahl som med sin ”Kok-konsten” från 1879 bidrog till att svenskarna började dricka franska viner. Juhlin har höjt svenskarnas champagnemedvetande, inspirerat Systembolaget, krogarna och de olika vinimportörerna till allt djärvare satsningar och framhållit det fransmännen vetat länge: champagne som måltidsdryck och lagrade champagners säregna charm.

Juhlin har sedan 1995 givit ut sex böcker om champagne, varav fyra på svenska. De är alla ett slags personligt hållna, faktaspäckade encyklopedier; tusentals olika champagner kommenteras, exakt (så långt exakthet nu är möjlig med smakomdömen) och verbalt fyndigt. De kvalitetsgraderas enligt en 100-gradig skala. Monumentalast av hans böcker är den engelskspråkiga ”4000 Champagnes” från 2004, en guldgruva av information om distriktet, dess kända och okända producenter och deras viner. Något år tidigare kom den liknande ”3000 champagner” på svenska. Nu under hösten kom den behändiga ”Champagneguide”.

I inledningen till ”Champagneguide” berättar Juhlin, liksom han gjorde i ett sommarprogram i Sveriges Radio för ett par år sedan, om sitt livslånga handikapp: en doftöverkänslighet. Den gjorde en idrottskarriär omöjlig bland annat för att han inte stod ut med omklädningsrummen. Men handikappet visade sig vara en tillgång. Han äger ett fotografiskt doft- och smakminne, och minns lättare ett visst vin än en människas ansikte.

På en lunch nyligen hade jag tillfälle att se denne vinatlet i aktion. Värden bjöd på en anonym champagne vars expansiva aromer gjorde de närvarande smått mållösa. Det var en Clos des Goisses 1976 från huset Philipponnat; Richard Juhlin identifierade den efter ett kort resonemang. Det imponerande var inte att han träffade rätt utan hans analys på vägen dit av vinets sammansatta egenskaper: en lektion i språkets förmåga att tränga in i sinnesnjutningens innersta.

Jag har Richard Juhlins böcker att tacka för kunskapen om champagnebyn Le Mesnil-sur-Oger; betraktad från ett visst håll speglar den sig vid lugnt väder i floden Oger och tecknar då konturen av en klassisk champagneflaska. Härifrån kommer några av de allra bästa champagnerna, inte bara de berömda och kostbara vingårdsvinerna från Salon och huset Krugs Clos du Mesnil, utan betydligt överkomligare viner från producenter som Launois, Pierre Peters, Guy Charlemagne, André Jacquart och Pierre Moncuit.

När jag överger min numera ganska strikta vindiet bestående av pinot-champagner och röda bourgogner är det för dessa mineraliska, rena, mycket syrliga chardonnaychampagner från distriktet Champagnes mecka.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se