När beslutet att han skulle bli ständig sekreterare i Svenska Akademien offentliggjordes fick Horace Engdahl rådet av föregångaren Sture Allén att ”hålla sig undan några dagar”. Samma eftermiddag började telefonen att ringa på gömstället, ett hotellrum i Paris. Plötsligt konfronterades han med en rad ”närgångna” frågor: vem var han egentligen, vad tyckte han om Rushdieaffären, hur tänkte han förändra Svenska Akademien?

– Helvetet brakade löst, kan man säga. Och sedan har det hållit på.

Trots drygt 15 års erfarenhet från olika redaktioner, förstod han inte vidden av ordet pressuppbåd förrän då. Fast helt ovan vid blåsiga debatter var han inte. Som ung recensent pulvriserade han boken Självdeklaration, skriven av några unga författare.

– Det var mina generationskamrater, dem kunde man väl få puckla på, tyckte jag då.

Det blev ett väldigt hallå. Det var 80-tal, debatterna böljade i kölvattnet av ett politiserat 70-tal. Men så småningom såg han också en fördel.

– Jag blev känd, fick en position i medierna.

Det är en pratglad Horace Engdahl jag möter i Akademiens lokaler i Gamla stan. Ganska snart har han fått upp både ångan och av sig kavajen. Han häller upp kaffe och röjer inte med en min vad han tycker; varken om mina frågor eller mina luckor i fransk 1700-talslitteratur.

1997 när Horace Engdahl blev invald i Svenska Akademien blev det återigen debatt, eller snarare batalj. Pressläggen ångar av hatisk ilska; han skälldes för postmodernist och hans karaktär hånades.

Den debatten kunde han själv inte delta i, invalet var andras beslut. Han hade bara tackat ja, och förväntades nu leverera manus till ett installationstal om föregångaren på stol nummer 17, Johannes Edfeldt. Så när det blåste som värst satt han instängd på Kungliga Biblioteket.

– Det var förlamande att inte kunna försvara sig och viktigt att inte frestas att bedriva polemik i installationstalet.

Horace Engdahl uttrycker sig försiktigt, attacken väcker än idag obehaglig minnen till liv.

Och Akademien teg, som traditionen bjuder.

Du blev ganska ensam?

– Ja, väldigt ensam. Och initiativet låg hos en falang som blev alldeles rasande över att jag skulle tillåtas sitta på en stol i denna fina akademi.

Desto mer gladdes han över ledamoten Lars Forssells offentliga stöd. Det var också Forssell som vid Horace Engdahls inträde gav rådet att börja dagen med att svälja en groda. Sedan kunde strängt taget inget värre hända.

Horace Engdahls ljudliga skratt bryter den högtidliga stillheten mellan bokryggar och oljeporträtt; ett bedrägligt lugn, förstår jag under samtalet om att sitta på den ständiga stolen.

Nu har han alltså bestämt sig för att lämna den. I maj fattades beslutet, och några dagar efter vårt möte ska han ”med nöje” berätta för omvärlden att han slutar den 1 juni nästa år.

– Jag lovade att ge det tio år, sedan fick vi se.

Nu har han sett klart. Nu vill han skriva, ensam på sin kammare.

– Jag längtar efter att få vara arrogant och sarkastisk.

Han skyndar sig att mjuka upp detta politiskt okorrekta påstående med att han är rysligt snäll också, att man faktiskt måste anstränga sig ordentligt för att bli hans fiende på riktigt.

– Men jag vill kunna uttala mig spetsigt utan att huset ramlar omkull. Eller att det ekar till USA.

Att en personlig ståndpunkt uppfattats som Akademiens, med konstiga debatter som följd, har han inte vant sig vid. Han är ingen vän av pudlar, men ångrar när det ibland gått för fort.

– Som senast när jag sa att folket var obildat.

I en intervju i P3 undrade reportern om inte Chateaubriand, täcknamn för Le Clézio under Nobelprisprocessen, var väl genomskinligt, och fick svaret att de flesta nog tror att det är en maträtt. Menade han alltså att svenska folket är så obildat, frågade reportern, och Engdahl svarade ja, inne i ett skämtsamt replikskifte, trodde han.

– Man ska inte raljera på den nivån, utan vara saklig. Fast i en enkät iAftonbladet gav läsarna mig rätt. Kul.

Nu vill han sitta i karantän. Rentav kan det vara slutpendlat till Stockholm för hustru Ebba Witt-Brattström som har en gästprofessur i litteratur i Berlin. I juni vill han flytta dit, ”sitta på kaféer och utrycka mig skarpt”.

– Men skriv för guds skull inte att jag går i landsflykt.

Har du ångrat att du tog jobbet?

– Det har funnits ögonblick, ja. Det förändrar ens eget och framför allt ens närståedes liv, inte i alla avseende till det bättre.

Han kunde aldrig föreställa sig att jobbet skulle vara ”så egendomligt, så extremt belyst, som tillhörde man kungahuset”. Ämbetskappan kan han bara hänga av sig hos familjen.

– I kontakten med omvärlden, om det inte rör sig om gamla vänner som minns oss från trasåren då vi levde som fattiga frilansar, kan jag aldrig vara privatperson. Saker jag säger citeras och dyker upp i tryck.

Allra roligast under åren har varit att få tillkännage Nobelpriset.

– Att komma ut genom den där dörren och veta vad alla vill veta men oftast ingen anar.

Och svårast?

– Invalsdiskussionerna! Fruktansvärt ångestfyllda. Det godtagbara utrymmet för misstag är mycket litet.

Vägen från barndomens sjöofficershem i Karlskrona till litteraturen var inte självklar. Visserligen läste han Homeros som 10-åring, i Sagabibliotekets version. Men mest var det Fem-böcker och indianböcker.

När det var dags för gymnasiet, bodde familjen i Stockholm och hans sikte var inställt på naturvetenskap eller militären.

Men när han som 15-åring sett tv-serien där Hans Leygraf instruerade sina pianostudenter kastade han sig plötsligt över farfars gamla piano.

– Jag hade inget förhållande till klassisk musik och kunde inte läsa noter.

På några dagar dechiffrerade han notsystemet, övade envist 3–4 timmar varje dag och hade på några månader, utan lärare, lärt sig att spela piano.

Även om han snart gav upp tanken på en pianistkarriär förblev musiken viktig. När medarbetarna gått för dagen sättar han sig gärna vid Steinwayflygeln på Akademien och låter Mozart klinga. Och hemma spelar han Bach. Varje dag.

En annan milstolpe var konfiramtionen. Bibeln och bekännelsetexterna skulle läras och förstås under ledning av en ganska så fordrande präst.

– Mina kompisar tyckte bara att han var jobbig, men jag gick in med liv och lust för att lära mig allt. Det var då jag märkte att ordet bar. Jag talade, kamraterna tystnade, till och med pastorn lyssnade...

Du låter som en nästan besatt tonå...

– Fanatisk, menar du? Visst var jag det! Och självupptagen.

Han häller upp påtår, tar två pepparkakor.

– Jag var en romantiker. Jag identifierade mig hänsynslöst med Goethes unge Werther, men saknade självmordsdriften.

Sista spiken i naturvetarkarriären slogs i av en ”enastående svensklärare” i Norra Real och snart förstod unge Horace att han inte skulle bli ingenjör i alla fall.

Och hur var det egentligen att heta Horace som liten?

– Inte helt lätt, jag blev retad förstås. Men det fick mig också att känna mig speciell. Jag hade ju kunnat använda något av mina andra förnamn, men det gjorde jag inte.

Horace är ett namn folk reagerar på; som på en lustighet eller en provokation. Själv blev han förvånad hur snabbt han blev Horace med svenska folket. Inte sällan slår sig folk i slang på stan och i konsum: Hurru Horace, det där gjorde du bra.

Den hatkärlek som hans roll möts av i medierna har han dock svårt för.

– Det finns en hunger efter en symbolisk kraft, sådant som allt mer försvinner i en demokrati som strävar efter att avlägsna former som reser barriärer mellan människor. Så vad har vi? Flaggan, kungahuset, fotbollslandslaget? Och så den här gamla inrättningen som fortfarande följer Gustav III:s ordningsbok. Den uppfattas på en och samma gång som obscen och lockande.

Ständige sekreteraren ses automatiskt som en stockkonservativ, närmast oscariansk figur. Stilbrotten tycks därför extra kul i mediedramaturgin. Uttalande med minsta lilla färg blir rubriker. Och att han spelar dragspel gör honom plötslig till en ”hygglig karl, fastän han är så där lärd”.

– Tidigare var det ingen som tyckte det var märkvärdigt.

Svenska Akademiens makt talas det om i kulturkretsar, finns den? Horace Engdahl tycker det mest är prat, ingen vet. Akademien kan inte befalla eller bestraffa, bara uppmuntra och ge goda exempel. Det sker bland annat genom de cirka 60 priserna. När det gäller språket, ser han Akademiens makt. Men i Litteratursverige, nja, där är han mera tveksam.

Och folks upprördhet över nya inslag i språket tycker han är överdriven. Den enda allvarliga förändringen under hans tio år är bortfallet av ”han” som könsneutralt pronomen, helt enkelt för att kvinnorna inte tolererade det, och han demonstrerar förtjust konsten att kryssa mellan blindskären med ”vederbörande” eller ”den som”. Annars påverkas inte språkets kärna så lätt, anser han. Inte ens av engelskans intåg.

– Det som inte passar svenskan försvinner. Annat absorberas. Som det engelska uttrycket ”att hålla en låg profil”, användbart och bra.

Om han klarar det återstår att se, även om han gärna avstår från debattstormen. Å andra sidan finns knappt några stora kulturdebatter idag.

–Som om det inte fanns något att bråka om längre, insatsen är för låg. Och uppstår de inte, så behövs de inte heller. Ingenting är så avskyvärt som en arrangerad kulturdebatt med beställda inlägg.

Kommer du att skriva om den här tiden?

– Det är möjligt. Det är många gånger jag har hållit tyst. Men antecknat.

Han ler stort.

Så bäva månde kulturlivet?

– Kanske. I alla fall några.

Men han tillägger raskt att den sekretess som följer en Akademiledamot nog är av godo.

– Det finns ju så mycket annat att prata om.