Nobelbankettsändningen liknar inget annat tv-program någonsin. Journalistiskt måste det vara en svår utmaning. Programledarna har att ena stunden tala om stråldiadem, tyll och vem som sitter bredvid vem på damtidningars vis, för att i nästa på främmande språk intervjua framstående vetenskapsmän om deras komplicerade och avancerade upptäckter.

Imponerande, och de fem reportrarna från Sveriges television skötte det hela elegant, med fina avvägningar mellan middagsvimmel och intervjuer, både tyngre sådana och lättsamma fast ändå innehållsrika, inspelade inslag, humor, historisk information och arkitektoniska exposéer över den vackra lokalen.

Någon gång kallades dess skapare Ragnar Östberg för Österberg, och Per Westerberg fick heta Wästberg, men allt kan inte bli rätt en kväll när så disparata saker ska balanseras i direktsändning.

Vimmeldelen, med kryperiet inför överklass, ärvda och förvärvade titlar samt troligtvis överskattande gissningar om vad de konverserar om, är lika nattståndet varje gång men går väl inte att komma runt. Och det var mindre sådant i år än tidigare.

En representant från vetenskapssamhället sa att det skulle behövas en ”forskningens Zlatan”, en förebild för unga människor så att de inser att forskning är spännande och roligt. Jag är inte så förtjust i den klatschiga tankefiguren, som dessutom börjar i fel ände.

Zlatan har den image han har därför att det folkliga intresset och det mediala är större för fotboll än det någonsin kan bli för laboratorieverksamhet. Zlatan råkar också ha ett namn som skruvar upp berömmelsen flera magnituder. Hade han hetat Mikael Johansson och gjort exakt samma sak hade stjärneffekten varit sämre.

För det tredje måste akademin, och särskilt den naturvetenskapliga, inse att den liksom Nobelfesten är starkt klasspräglad, vilket hämmar den. De strikta gamla ritualerna, de löjliga overallerna, mössorna och lekarna, hela den självbespeglande kulturen med dess ton och språk, nollningarna och känslan av klick och kotteri och exklusivitet som allt det nämnda handlar om att odla och befrämja, stöter generation ­efter generation bort dem som inte är födda ­in i det. Ta bort det akademiska bjäfset och de underförstådda koderna som är till för att stänga folk ute så kanske det blir stånds­cirkulation även i svenskt forskningssamhälle.

Några som på Nobelfesten stod för just den ­sortens friskhet och öppenhet och fantasins lyckliga flykt var Orion­teaterns lekfulla parodi på Così fan tutte. Det var levande, vackert, roligt och rytmiskt. Som att se en tecknad serie i verkligheten, ­eller en stumfilm. ­Fantastiskt bra.