Selma Lagerlöf, vem är hon? Knappast någon intresserad av hennes författarskap kan ha undgått att ställa sig frågan. Hon undflyr oss och har också gäckat de litteraturvetare som studerat hennes verk. En anledning är att Selma Lagerlöf inte skrev under några litterära manifest, inte bekände sig till några -ismer och inte umgicks i kotterierna. Hennes skapande jag var helt enkelt inte särskilt påverkbart. Men hon besatt en ovanlig förmåga att lyssna till sin egenart och de inspirationskällor som klingade inom henne. Ursprunglighet är ett ord som tidigt användes för att karaktärisera hennes författarskap.

Författarskapet talar bortom tid och rum. Den döda personen Selma Lagerlöf fyller däremot just idag 150 år. Människan Selma Lagerlöf var mantalsskriven i den tid hon levde i, och som en av våra genom tiderna skickligaste och mest framgångsrika förfat­tare var hon i otakt med sin tid. Hennes framgångar var en paradox i en värld där kvinnor allmänt ansågs så underlägsna män att de inte var betrodda samma rättigheter.

Förklaringen till hennes yttre framgångar är en omisskännlig originalitet i samklang med en ny estetik – nittitalismen – som i sin tur kom att användas för att avfärda de kvinnliga realister som föregått Lagerlöf. Lagerlöf kunde få fira triumfer utan att hota föreställningen att kvinnor i allmänhet inte hade konstnärlig och intellektuell kapacitet.

Kring Lagerlöfs författarskap konstruerades en persona som passade denna föreställning och samtidigt förklarade originaliteten i hennes verk. Hon gjordes till en isolerad och oreflekterad nedtecknare av sagor och berättelser ur folksjälens djup – ett betydligt mindre laddat stoff än de kvinnliga åttitalsförfattarnas egna erfarenheter.

Sagoförtäljerskan blev också en självlansering. Hon drog nytta av en persona som så väl passade rådande litterära ideal och det manliga etablissemangets föreställningar om kvinnligt skapande.

Föreställningarna om Selma Lagerlöf som ursprunglig sagoförtäljerska, sedlighetsdanare och sierska ledde länge svenska litteraturforskare till att uppfatta författarskapet som enkelt och mind­re intressant. Och mot denna uppfattning tog de första akademiska Lagerlöfforskarna spjärn för att hävda Lagerlöfs modernitet och medvetenhet. Det skedde åren runt 100-årsjubileet för hennes födelse.

Som en reaktion på den första akademiska Lagerlöfforskningen ställdes sedan frågan om Selma Lagerlöf inte fråntagits sin särart genom att göras medveten och modern. I det ljuset bör Sven Delblancs notoriska beskrivning av Lagerlöf som en atavism och relikt i ”Den svenska litteraturen” läsas. Han ville knyta tillbaka till förra sekelskiftets mest inflytelserike litteraturkritiker, Oscar Levertin, och dennes lansering av Selma Lagerlöf som ursprunglig sagoförtäljerska. Ursprunglig var för Levertin ett mycket positivt värdeord – en opåverkad och äkta verkningskraft att beröra och vidröra människolivets väsentligeter. Men det användes alltså också för att betrakta hennes skapande som ”kvinnligt” passivt och omedvetet.

Kerstin Ekman har skrivit att en sprängladdning tickar hos Selma Lagerlöf. Anakronism, ambivalens och en sprängladdning som inte briserar – på olika sätt är det ett gäckande glapp mellan persona och det skapande jaget i Selma Lagerlöfs författarskap som beskrivs.

Att försöka förstå detta glapp är en nyckel till att också förstå Selma Lagerlöf. Med Birgitta Holms bok ”Selma Lagerlöf och ursprungets roman” (1984) påbörjades en undersökning av detta glapp och hur Selma Lagerlöf gör för att uppnå sin verkningskraft. Och den fortsätter med både ­historieforskning och textanalys som medel i de hittills utkomna av 2000-talets doktorsavhandlingar.

Anna Nordlund är fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är aktuell med boken ”Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år. Åtta sätt att läsa Gösta Berlings saga” (Liber 2008).