Att Magnus Uggla inte lyckades ta sig till final direkt var otippat. Hans marschpop brukar generellt vara ytterst populär. Att dragshowfolket i After dark inte heller fick publiken med sig var också en smula förvånande. Deras låt handlade ju dessutom svenskarnas favorittidsfördriv. Onani.

Men så är det i årets omgång av Melodifestivalen. Många av de som känns som uppenbart starka som artister räcker inte hela vägen.
Sarah Dawn Finer är en jättebra körtjej. Henne har man hört bakom en massa artister genom åren. Och Sarahs lyskraft som solopersonlighet är så där. I remember love var dock en låt som fastnade. Så där säk-rades en finalplats.

Rent allmänt har vi dock ett fält av låtar, som nu exponerats i fyra deltävlingar, som är genuint klent. Vilka av de här bidragen kommer folket att minnas i slutändan? Rätt få, vill jag hävda.
Av de som bara försvann ut till vänster kände jag mest för Veronas La musica, en Bailandovariant som faktiskt fastnade.

Allt eftersom tävlingen rullat på kan jag konstatera att de där korta intervjuerna som Christer Björkman gör efter avslutat framträdande är 100% pinsamma. Ska man ha ett inslag av den karaktären bör de få frågor som ställs åtminstone ha någon slags intelligens. Nu är det bara blaj. Björkman kan mer än så.

648 319 röstade den här gången. Folket engagerar sig. Finalen i Globen om två veckor lär hetsa än mer. Det ökade intresset har dock uppenbart inte med låtarna att göra. Det handlar mer om stjärnstatusen hos artisterna.

Stefan Malmqvist

noje@svd.se

Fler artiklar