”Spelupplevelsen kan variera vid spel online,” lyder den gängse brasklappen.

Den varnar inte för svajiga uppkopplingar och överraskande uppgraderingar. Den varnar för den mänskliga faktorn. I onlinevärldar kan du bli kär, kränkt, respekterad, mobbad, älskad, betagen, beroende, och bedragen. Upplevelsen kan, milt uttryckt, variera.

Med- och motspelare är anledningen till att folk söker sig till onlinerollspel, och till att World of Warcraft – genrens gigant – nu har nio miljoner registrerade spelare. På gott och ont påverkar de varandras upplevelser långt mer än Blizzards utvecklarteam.

Att komma ny till ett onlinerollspel kan vara som att kliva in på en bar, ett fritidshem, en ungdomsgård eller en osäker bakgata. Inte sällan alltihop på en gång. Den semianonyma gemenskapen bryter ner generationsklyftor och hierarkier. Resultatet är ibland ett avslappnat umgänge där man lätt finner nya vänner, ibland en hård plats där dvärgar muttrar könsord åt den som bryter mot oskrivna etikettregler. Det är en nätgemenskap långt från Facebooks trygga kotteri.

Inne på spelcentret Nexuz mellan Fatbursparken och Södra station delar 109 speldatorer på en hundramegabituppkoppling till Internet. Vid en av dem sitter Filip och Oskar och spelar World of Warcraft. Deras fötter når inte riktigt ner till golvet och de far omkring som kvicksilver i de överdimensionerade stolarna medan de klickar sig fram i världen Azeroth.

Filip befinner sig i området Zul‘Farrak tillsammans med vapenbröder med olika nationalitet, ålder och bakgrund. Just nu har de det gemensamt att de ska besegra hydran Gahz‘rilla för ära, prylar och erfarenhetspoäng.

Själv är Filip åtta år, så för honom begränsas interaktionen med andra spelare av språkbarriären. Oftast svarar han bara ”SWE” när någon skriver något på engelska. Men spelrelaterade termer plockar han snabbt upp.

Nidbilden av en störig World of Warcraft-spelare är en hormonhärjad tonåring med mindervärdeskomplex som kompenserar genom att spela farlig orch. Men om någon kaxar sig för mycket kan han (oftast är det en han) räkna med att få den förgörande frågan ”Och du är 13?”.

Jonas Kisch är inte 13, han är 16, och även han hänger på Nexuz. I kött och blod är han en självsäker, välformulerad kille men han medger att hans spelkaraktär inte alltid är den trevligaste man kan stöta på.

– Det finns en viss jargong, det kan jag inte förneka. Det är inte ”hej hur mår du”, utan ”tjena pissnylle, vad gör du?”

Jonas Kisch beskriver sitt engagemang i World of Warcraft som att vara med i ett bra fotbollslag. Han har en total speltid på över 7 000 timmar och spelar i en prestigefull guild. Så han ställer höga krav på sig själv och på sina medspelare.

– Jag kan vara ganska elak i spelet, det kan jag. Om någon beter sig som en noob så säger jag det.

Ordet ”noob”, för nybörjare, är en effektiv örfil. Liksom ”13?”. Och för den delen ”Ebay”, som antyder att man har köpt sin karaktär för pengar i stället för att investera hundratals speltimmar i den. Råkar man vara ung eller grön är det inte alltid något man vill skylta med. På samma sätt lär sig kvinnliga spelare att det ibland är enklast att inte avslöja sitt kön.

Stina Branting och Karolina Serenander spelar inte själva World of Warcraft men de började intressera sig för spelet under en utbildning i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet. C-uppsatsen som blev klar i juni handlar om kvinnors upplevelser i spelet, och en frågeställning är om World of Warcraft är ”en kulturell fristad där en kvinna kan möta en man på lika villkor”.

Svaret är ja. Så länge hon låtsas att hon är en man. Annars kan kvinnor kalkylera med sin beskärda del av sexistiska kommentarer, att deras kompetens ifrågasätts, och att vissa spelare har en nedlåtande attityd.

– En av tjejerna vi intervjuade säger att hon spelar med 50 grabbar, och då får hon stå ut med att det är ganska råa skämt. Det är tufft, rått och manligt. Å andra sidan spelar yngre killar gärna kvinnor i spelet för att de tycker det är roligt med kommentarer som ”hej snygging, behöver du hjälp?” berättar Stina Branting.

En av dem som intervjuades för uppsatsen är lärarstudenten Linn Karlsson, och hon bekräftar att könet spelar roll för hur hon bemöts i spelet.

– Är jag i min guild spelar det ingen roll. Men spelar jag med randoms så är det klart att det är skillnad. För vissa är det den första kvinnliga kontakten de har förutom mamma, och om man är 13 år och plötsligt ska dela sin hobby med en mycket äldre tjej så kan det säkert kännas konstigt. Så ibland låtsas jag vara kille bara för att slippa den där grejen.

”Guilden” är en tajt gemenskap där man känner varandra och samlas kring det gemensamma intresset. Man samarbetar i spelet, och ofta spiller umgänget också ut i verkligheten. När Linn Karlssons guild, Mithrid, ordnade en träff i Stockholm kom en medlem ända från Italien.

– Man kommer för spelet men man stannar för det sociala. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara kennelklubben eller en syjunta eller vad som helst. ­

Mithrid är en närmast byråkratiskt välorganiserad guild med 129 medlemmar, klassledare, ombudsman, utförliga stadgar och protokollförda styrelsemöten. Linn Karlsson sitter i styrelsen och det är hårt arbete.

– Herregud, det sägs att tjejer är bra på att skapa konflikter, men prova med 120 killar. Folk irriterar sig på varandra, folk blir hackkycklingar, det är mobbning som vi måste lösa. Allt det där. Vi kallar det e-drama. Det är en stor del av spelet: folk som gnäller.

Den andra sidan av myntet är gemenskapen som alltid finns där, en inloggning bort, oavsett om det är mitt i natten eller om man ligger hemma förkyld och miserabel.

I ett försök att reglera onlinespelens vildvuxna innehåll lanserar nu branschorganisationen Inter­active software federation of ­Europe projektet Pegi online, en innehållsmärkning för spel som försöker minimera ”de risker som finns i samband med interaktion i realtid med okända medspelare”.

På projektets webbplats radas onlinespelens faror upp: fusk, mobbning, aggressivitet, grovt språk, integritetsintrång. ”Onlinespel kan uppmuntra barn att bygga upp relationer, lämna ut personlig information om sig själva eller till och med personligen träffa motspelare utanför spelet.”

Med Jean-Paul Sartres ord: Helvetet är andra människor. Det har många World of Warcraft-spelare fått erfara när de blivit retade, dödade, lurade och bestulna. För andra är den sociala friktionen en del av behållningen.