Donnerwetter

Publicerad: 4 februari 2007, 00.00. Senast ändrad: 27 september 2007, 12.29

Hans finlandssvenska förläggare varnar, milt, att Jörn Donner kan verka lite sur. På mitt mångordiga mejl inför vårt möte svarar han kortfattat, bara fyra bokstäver:

ok

jd

Så står vi där i hissen på väg upp till hans hotellrum i Stockholm. I mitt block står två rubriker för samtal, Livet och Döden. Plus citatet från en av hans böcker, vilket måhända är en sammanfattning:

”Livet är kort, men kuken är lång”.

Bakom hans lätt böjda rygg erkänner jag uppdragets svårigheter.

–Hur det går vet man först efteråt, svarar han lakoniskt, in mot hissdörren.

Sedan sätter han sig i en röd stol och talar om sin far. Eller rättare sagt om sin senaste bok, den han presenterade i veckan på Finlandsinstitutet (och som vi skrev om förra söndagen här i Svenska Dagbladet): I min fars fotspår – Resor i Sibirien förr och nu.

Resorna är gjorda, boken klar, i påsk sänder finsk tv en dokumentärfilm från samma fotspår. Betyder det att Jörn Donner fått en närmare relation till sin pappa, som dog när han bara var två år?

Min fråga väcker omedelbara protester. Inte har han haft något behov, varken aktivt eller passivt, av denne Kai Donner, som han hela tiden nämner vid både för- och efternamn. Dessutom var det krig under en del av hans uppväxt.

–Det fanns annat att tänka på än frånvarande fäder.

Först i medelåldern vaknade hans intresse för faderns upptäcktsresor till Sibirien. Och planerna på en bok. Andra arbetsuppgifter kom emellan, som att sitta i Finlands riksdag, vara generalkonsul i Los Angeles, tjänstgöra i Europaparlamentet. Och skriva andra böcker.

Enligt en noggrann genomgång har han, totalt, gett ut 51 böcker.

–53, rättar han mig. Och tillstår, något mer medgörligt, att han genom arbetet med Sibirienboken ändå lärde känna en fasett av sin far. Och upptäckte vissa likheter.

–Det finns ett famöst grekiskt ordspråk om skillnaden mellan räven och igelkotten. Räven vet olika saker, igelkotten bara en: För att överleva sätter den taggarna utåt. Både Kai Donner och jag är nog mer åt rävhållet.

Nog har du satt ut dina taggar också?

– Taggar? Nä, nä.

Jörn Donner har inte bara rest i sin fars fotspår. Han har också rest bakåt, och inåt, i sitt eget liv. Resultatet är bland annat böckerna Livsbilder och Dödsbilder. Nu är han trött på självbespegling och ältande, vill hellre blicka framåt.

–Men först måste jag bli frisk.

Det var den 12 december förra året som han opererades för lungcancer, avlägsnade den tumör som satt i ena lungspetsen. Prognosen är utmärkt, det som återstår är rehabilitering.

–Det var jag själv som begärde att få bli röntgad. Eftersom jag ville veta att jag var frisk! Det var jag alltså inte. Nu tänker jag inte göra ett skapandes grand, mer än att sitta i riksdagen, fram till i mars. Sedan får jag se hur jag mår.

Det är ett inhopp han gör, som ersättare åt Eva Biaudet. Därmed företräder han ett parti och är medlem av ett annat.

Kan man verkligen göra så?

–Jag kan. Men det är klart att det är en anomali. Jag sitter i svenska folkpartiets riksdagsgrupp för det var där jag var kandidat, som oberoende. Att jag för fyra år sedan gick med i socialdemokratiska partiet berodde mycket på Paavo Lipponen, vår förre statsminister, som är min vän.

Genom åren har Jörn Donner talat mycket, och högt, om politiker. Sagt, till exempel, att de är lata och mest ute efter makt. Nu höjer han trött högerhanden för att avbryta vidare citat.

–Jo, jag har sagt elaka saker om politiker, men skaran är vid.

Vilken grupp tillhör du?

–De kunniga, åtminstone inom mitt område ekonomi och utrikespolitik. Nu kan jag dessutom hoppa över de sociala begivenheterna vilket innebär att jobbet blir en halvtid. Det passar mig utmärkt som konvalescent.

Hans händer famlar efter cigaretterna som inte finns, hittar kartan med nikotintuggummi. Bara på nätterna kan han leva ut sin gamla last. Då drömmer han om fester där han röker ohämmat.

I vaket tillstånd talar han om turen.

– Cancern blev upptäckt innan den hade spridit sig. Annars hade jag varit illa ute. Men att sluta röka, efter 55 år, är ansträngande. Det handlar om vanor, om identitet.

Lungcancern kom inte först. Nej, det gjorde knäna som måste opereras. Efteråt fick han prostatacancer, som också är färdigbehandlad. Sammantaget kan vi konstatera att han blivit mer medveten om livets ändlighet. Men också att han vanskött sin hälsa genom för mycket arbete, slarv, lättja.

Känner man inte större ansvar för sin kropp om man blir far efter 50?

–Nåja, pojkarna i mitt senaste äktenskap är 17 respektive 18 år. Unga människor måste också lära sig ta ansvar.

Hans sex barn är spridda över ett halvt sekel. Med några få meningar sammanfattar han hur han gifte sig på 50-talet, alldeles för ung, fick två barn som han i samband med skilsmässan ”inte ansågs vara lämplig att umgås med alltför mycket.” Senare, på 1980-talet, tillkom två barn i ”tillfälliga förhållanden”.

–Mina yngsta söner är de enda jag levt tillsammans med, det har varit en intressant upplevelse. Även om jag inte har uppfattningen att man blir så mycket klokare med barn. Däremot kan jag bli lite avundsjuk på dem som är unga och har livet framför sig.

I hans egen backspegel virvlar bilder och livsepoker förbi, där finns åren i Sverige när han var chef för Svenska filminstitutet och svenskarna kunde delas in i de som älskade honom – och de som fick blodstörning vid blotta anblicken. Själv minns han att han aldrig kände sig riktigt hemma.

–Det var för nära mellan länderna, i synnerhet med flyg.

I en tv-intervju med Hagge Geigert, 1982, sa du att svenska regissörer är sinnessjuka. I alla fall några av dem. Det vore billigare om de fick vård än möjlighet att göra film.

–Jo, jo, det sa jag provokativt. Visst uppstod bråk under min tid på Filminstitutet, men inte jämt och ständigt. Tv-framträdandena var något annat. Jag gjorde några program, Sommarkväll från Göteborg, där somliga tyckte att jag var lite hög i korken.

Jörn Donners modersmål är svenska. Av ren artighet avstår jag från att påpeka att det heter styv i korken, inte hög. Dessutom har han fått upp pratfarten nu, menar att han aldrig varit arrogant och stöddig. Eller rättare sagt:

–Det är inte svårt att vara provokativ i Sverige. Men jag spelade ingen roll. Jag har alltid försökt vara uppriktig, också i politiken. Då blir man inte speciellt omtyckt.

Men alla cigaretter och all whisky i direktsänd tv?

– Jag rökte mycket och drack mycket whisky på den tiden. Varför skulle jag inte göra det i tv?

Nej, Jörn Donner medger inte att rollen som provokatör piggade upp honom. I stället talar han om hur tv och tidningar skapade en falsk bild, svår att förändra. Och den äkta Jörn Donner? Ja, det är han som skriver romaner.

–Till och med i Finland möter jag människor som säger att de läst alla mina böcker. Det är lögn, de har inte läst en enda. Samma här i Sverige, där mina böcker säljer i synnerligen marginella upplagor.

Är det en bitter författare som talar?

–Jag konstaterar bara faktum. Man ska vara realist. Men jag får väl börja skriva deckare, som Theo Kallifatides gjorde härom året.

Hur viktigt är berömmelsen, att spegla sig i andra?

–Inte har jag något behov av att vara känd. Det viktigaste är de människor som står mig nära, min hustru och mina två pojkar. Det är dem det handlar om.

Hans finska förlag, Otava, håller snart en fest för att pigga upp honom efter lungoperationen. Med stor ansträngning fick han ihop en gästlista.

Betyder det att du har få vänner?

–Snarare att det finns en typ av vänner man aldrig träffar. Ingmar Bergman är en av dem. Men jag vet att om jag ringde till Fårö och bad honom låna mig pengar skulle han göra det.

Så Ingmar Bergman är en sådan man kan ringa och låna pengar av?

–Jag vet inte om ”man” kan göra det, men jag kan. Även om jag aldrig behövt, i verkligheten.

Deras vänskap är kantad av gemensamma arbetsprojekt. Jörn har både skrivit en bok och gjort filmer om Bergman. Dessutom producerade han filmen Fanny och Alexander.

–Projektet var nedlagt. Jag återupplivade det, resultatet blev en Oscar.

Hörnan på hotellrummet är trång, Jörn Donner föreslår att vi går ner till restaurangen. Över en kopp kaffe, hemvant lutad mot bardisken, talar han om sitt nuvarande förhållande till Sverige. Flera gamla vänner är borta, som Harry Schein.

–Jag kom pliktskyldigast till hans minnestillställning i Skeppsholmskyrkan och tillhörde de 25 som efteråt, enligt testamentet, skulle bjudas på fin middag på Operakällaren. Med mycket whisky.

Varför säger du pliktskyldigast?

– Det är inget odelat nöje att nästan varje gång jag kommer till Sverige så är det i mörk kostym. Det primära syftet med att resa är ju inte att åka till en begravning.

Om några timmar ska han tala på Finlandsinstitutet. Annars har författaren Jörn Donner tagit paus fram till den 1 april. Då ska han börja fundera på framtiden. Han säger det flera gånger, får det att låta som en oerhört lång paus.

Många andra kan vara lediga längre, utan förklaring.

–Ja ja, men jag är inte alla andra människor. Jag är bara mig själv.

För några år sedan skrev han boken Varför finns jag till? Minns han rätt gav han inget svar, mer än att själva levandet är meningen. Å andra sidan har han en utsökt förmåga att glömma, också vad han själv har skrivit.

Nya idéer kommer i glipan mellan sömn och vaka, den där stunden när tankarna får associera fritt. Det var en sådan gång orden rann till: Ars longa, vita brevis est. Översättning: Livet är kort, men kuken är lång.

Citatet finns i hans bok Dödsbilder, där han själv ställer frågan om just denna kroppsdel styr världen, eller kanske konsten?

Sin roll som gammal kvinnokarl, vill han inte ens kommentera.

–Frågan är nedlagd, avskaffad, säger han och dricker ut kaffet. Ändå har han enbart goda minnen av de kvinnor som han umgåtts med.

–Ärligt talat har jag mer goda minnen av kvinnor än av män. Man jag kan inte påstå att jag varit gift med alla.

På kvällen är det lång kö utanför Finlandsinstitutet, en lapp på dörren berättar att det är Fullsatt. Flera kvinnor protesterar högljutt. Jörn Donner sitter i den knökfulla salen och muttrar, nästan muntert:

– Nå, det är nog en ren tillfällighet.