LONDON Nyligen hamnade jag ensam i en hiss med skådespelaren Natalie Portman. Det var ett ögonblick jag, precis som varje intelligent tänkande man, hade drömt om ända sedan jag såg henne i Garden State.

Inget kunde vara ljuvare än att få ta tag i hennes späda axlar, möta hennes storögda blick och äntligen få säga – nej, skrika – alla de ord jag velat säga till henne så länge:

–Natalie, jag hatar dig. Det är ditt förbannade fel att alla älskar The Shins. Om det finns någon rättvisa i världen kommer du att brinna i helvetet för dina lögner om hur The Shins kommer att förändra någons liv.

Men jag sade ingenting. Bara nickade trevligt när hon gick av på andra våningen.

Jag ångrar mig fortfarande.

Men detta inträffade dock innan jag hade hört The Shins nya album som kommer ut i början av nästa vecka. Skulle jag hamna i samma situation igen skulle inget kunna stoppa mig.

”Rockens livräddare”, löd nyligen en rubrik till en intervju med The Shins låtskrivare James Mercer i en svensk tidning.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. The Shins är inte på något vis kejsarens nya kläder. För kejsarens nya kläder brukar jag uppskatta, termen brukar innebära att det i alla fall händer något – något som för musiken framåt, vidare, uppåt och framåt.

The Shins är istället ett antal indiegenerationers motsvarighet till folkpensionen.

Det är precis som The Shins som musiken kommer att låta när ingenting längre betyder något. När popmusiken nöjer sig med att vara en marginell hobby i ett – nu kommer det värsta ordet jag vet – tidlöst vakuum. Lika relevant som, säg, lövsågning eller virkning.

Och ibland, påpekar mängder av The Shins-älskande kritiker, låter de nästan som The Smiths. Hur skulle det – år 2007 – kunna vara något positivt? Jag kan inte tänka mig något som gör mig mer våldsbenägen än musik som påminner lite om The Smiths.

The Shins är dessutom själva definitionen av meningslös amerikansk anglofili. Åh, ­ jag hatar dem nästan mer än jag avskydde Pavement som är – och alltid har varit – indievärldens svar på svensk hiphop. Det fanns alltid, alltid ett både bättre och viktigare original.

Jag vill ju kunna jämställa popmusik med konst och litteratur. När de trygga flanell­skjortona i The Shins leker Johnny Marr och stjäl några melodislingor från Echo & The Bunnymens tredje album blir popmusiken ett trevligt glas mineralvatten. Du må inbilla dig att det skulle ske något annat, men det gör det inte. Likt barn som anammar sina föräldrars konservativa värderingar upprätthåller James Mercer och hans orkester endast ett status quo som – i den så kallade indievärlden – var ett enda stort kritvitt och priviligerat missförstånd redan från allra första stund.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar