Utan att ha några vetenskapliga belägg vågar jag ändå påstå att böcker om läsning har en speciell lockelse för alla som verkligen är beroende av litteratur. En av mina tonårs största läsupplevelser var, dess ringa omfång till trots, Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva” från 1985. Läsande är dessutom, hur positivt och politiskt korrekt det än bemöts på ytan, långtifrån någon självklar eller ickeprovocerande sysselsättning. Den läsning som ibland, för att citera Lagercrantz, ”liknar narkomani”, möts lika ofta (om inte oftast) av skepsis och oförstående.

Just omgivningens oförstående drabbar Storbritanniens drottning när hon sent i livet blir bekant med läsandets livsomvälvande potential, i Alan Bennetts fantastiska bok Drottningen vänder blad. Den något avslagna svenska titeln gör inte riktigt rättvisa åt den korta men fullmatade, välskrivna och spirituella berättelsen om hur drottningen av en slump upptäcker en parkerad bokbuss på baksidan av slottet och av artighet lånar en bok.

Boken ifråga blir ingen omedelbar succé, men boken därpå, Nancy Mitfords klassiska ”The Pursuit of Love”, blir den lilla sten som sätter en hel bergssida i rullning. Bennett lyckas vara både bred och detaljerad när han fortsätter med att beskriva hur drottningens läsande påverkar hovet, premiärministern, hennes möten med folket i landet och framför allt hennes syn på sig själv och sina medmänniskor. Det är träffsäkert, roligt och nästan oanständigt underhållande, inte minst på grund av att referenser till böcker och författare är ständigt närvarande: 13 volymer Proust följer med på semestern till Balmoral, den franske presidenten frågas ut om Jean Genet och Henry James väcker drottningens irritation.

I beskrivningen av drottningens reaktioner på det hon läser ligger förstås också Bennetts läsvärda mikroanalyser av de omnämnda författarskapen. Ett exempel är hur drottningens initiala oförmåga att uppskatta Jane Austen hänger ihop med att Austens själva essens, den oöverträffade skildringen av subtila sociala distinktioner, kolliderar med drottningens egen sociala särställning och gör henne oförmögen att uppskatta de små nyanserna.

”Drottningen vänder blad” är, oavsett om man håller med Alan Bennett eller inte om läsningens inneboende revolutionära möjligheter, en bok som föder en alldeles speciell sorts välbefinnande. Det enda störande momentet är att den tar slut alldeles för fort.

Paulina Helgeson

litteratur@svd.se

Fler artiklar