Det är lunchpaus på Teater Tribunalen. Ensemblen droppar av och kvar i mörkret på scenen står en röd sammetsfåtölj och en rostig cykel.

Regissör Richard Turpin, med Vegamössan djupt nedtryckt i pannan, slår sig ner på en fällstol utanför entrén vid Hornsgatan och drar djupa bloss på cigaretten.

Att sätta upp Kommunistiska manifestet är en dröm som går i uppfyllelse för honom och tonsättaren Dror Feiler. Duon fick mersmak efter att ha gjort Strindbergs lilla katekes för underklassen i slutet av 90-talet.

–Sedan dess har det legat och pyrt att vi vill sätta upp det här också. Manifestet är frodigt på många sätt, har oerhört snygga formuleringar, är slagfärdigt och samtidigt didaktiskt, säger Richard Turpin.

Verket har tidigare tonsatts, men troligen aldrig uppförts på teaterscen. Frågan är förstås: hur dramatiserar man Kommunistiska manifestet? Dror Feiler skrockar nöjt.

–Det är inte en dramatisering, utan ett agitatorium. Vi har uppfunnit en ny form, klonat oratorium och agitation. Texten i manifestet är huvudpersonen, säger han.

Det är främst manifestets två första delar som används och Richard Turpin har tillsammans med ensemblen improviserat fram manus. Dror Feiler har tonsatt eller rytmiserat delar av manifestet och de 13 skådespelarna sjunger och spelar instrument.

–Om man rytmiserar långa texter kan det bli lättare att lyssna till dem, säger Dror Feiler.

Båda är ytterst hemlighetsfulla om hur själva uppförandet kommer att gå till. Vill inte säga mer än att ensemblen resonerar sig fram till manifestets första del i första akten, samtidigt som de arbetar, och att det utspelar sig i Sverige.

–På en konkret plats som är igenkännlig, men kanske inte helt tippad, säger Richard Turpin.

Vi sitter på teaterns ovan­våning och nerifrån hörs Sådan är kapitalismen till toner av dragspel. Dror kastar i sig falafelbitar och gestikulerar vilt för att illustrera varför de sätter upp manifestet.

–Vi vill återerövra förmågan att drömma. Visa att det finns andra sätt att tänka, säger han.

Ett tummat exemplar ligger på bordet. Dror bläddrar fram sitt favoritstycke och ger boken till Richard.

–Här. Du läser bättre än jag.

Richard Turpin läser om bourgeoisien, den härskande klassen. ”Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.”

Dror lutar sig tillbaka och njuter.

–Det är nästan blomsterspråk. Mycket vackra metaforer, säger han.

De har båda en lång och stark relation till manifestet. Richard Turpin började läsa det i 17-årsåldern. Dror Feiler fick det som present av sin pappa när han var tio, på modersmålet hebreiska.

–Det upplevdes som ett förtroende. Nu är du vuxen nog att läsa den här boken, säger han.

Båda är kommunister sedan många år och uppsättningen är ett inlägg i den politiska debatten.

–Ja, man gör inte kommunistiska manifestet för att göra estetiska krumbukter, säger Dror Feiler.

–Då kunde man ju ta nymoderaternas partiprogram istället, säger Richard Turpin och fnissar lite.

–Fast då bör de höja sin litterära kvalitet.

Föreställningen kommer inte att bli någon semester för åskådarna.

–Visst kommer den vara krävande, men inte på ett oangenämt sätt, säger Richard Turpin.

Han hoppas sätta igång tankar hos publiken, men säger sig inte vilja frälsa den.

–Jag tror inte att folk kommer gå ut och göra revolution efter att ha sett föreställningen.

Men skulle du önska det?

–Ja, det börjar väl bli läge för det.