Statsrådet kom som ett yrväder en septemberafton (den 20:e 1968). Identiteten på hans skapare, pseudonymen Bo Balderson, har dock under alla år varit höljd i dunkel.

Många är de som sagt sig veta vem författaren är. Det har spekulerats i över 100 namn, från Astrid Lindgren, Ebbe Carlsson och Sven Delblanc till en okänd adjunkt vid namn Björn Sjöberg. Och listan fortsätter växa, i höst pekas Gösta Gustaf-Janson ut i en ny bok.

Förutom författaren och dennes familj sitter tre personer inne med svaret: litteräre agenten Bengt Nordin, förlagschefen Eva Bonnier och Elisabeth Stern (avlidne förläggaren Åke Runnquists sek-reterare).

Genom Bengt Nordin har SvD – via mejl – fått en av väldigt få intervjuer som Bo Balderson ställt upp på. Ett avslöjar den i alla fall: han är fortfarande i livet.

Hur skapade du karaktärerna statsrådet och adjunkten?

– Jag skrev med blyerts, liggande på golvet, i tonåren. (En första version.) Adjunkten har en förebild, en äldre släkting. Lätt karikerad, förstås. Tyckte inte att jag kunde ge ut boken så länge han levde. Jag tyckte mycket om honom och har ibland dåligt samvete. Han var en fin människa och en underbar lärare. Statsrådet kom nog till som en kontrast.

Var fann du din inspiration?

– I militärmarscher och andliga sånger.

Har du själv varit lärare, statsråd eller arbetat i riksdagshuset?

– Ja, jag har varit både statsråd och lärare – om inte annat så i mina böcker. Och jag har arbetat i riksdagshuset. Jag såg alla de stora: Erlander, Wigforss, Sträng, Ohlin, Bohman, Palme. Dag efter dag såg jag dem komma och gå… Memoarer? Nej, nej, det går inte. Jag var vaktmästare på riksdagens toalett.

Vem liknar du mest – statsrådet eller adjunkten?

– Omgivningen säger: ”Nu är du som statsrådet!” eller ”Nu liknar du adjunkten!”. I båda fallen låter de ogillande.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Föga djupsinnig. Barnslig. Gladlynt. Lat (Varje dag jag gör något nyttigt, är en förslösad dag). Slarvig. Vankelmodig. Etc, etc. Trivs ensam och i sällskap. Lever i en stilla lycka. Läser i mina bibliotek, mest historia och biografier och memoarer, om de är hopljugna på ett underhållande vis. Men den som läser har inte ett intresse, han har tusen. Fri och frisk, försörjd och förnöjd går jag mellan hammockar, omgiven av barn och hundar. Och när dagen är slut, tänker jag: Var den inte längre?

Varför slutade du skriva?

– Jag tröttnade på mina gubbar. Fast visst var mycket i böckerna roligt att skriva.

Vad eller vem skulle få dig att skriva en ny bok?

– Om jag fick tråkigt. Eller om nöden blev stor. Eller, möjligen, kanske, om jag snubblade över en oemotståndlig ”gåta”, intrig (helst ett motiv), som krävde att bli använd.

Har du skrivit böcker före och/eller efter dem om statsrådet?

– Skrivit och skrivit… Böcker och böcker…

Vad har du gjort efter 1990?

– Försörjt mig på ett hederligt arbete. Försörjt, nåja. Ett, nåja. Hederligt, nåja. Arbete, nåja.

Är Bo Balderson en man eller kvinna, en person eller flera?

– I allra högsta grad en man! När jag började en bok (med gåtan klar), satte jag mig i min skrivarfåtölj med en tjock bunt blanka papper och tänkte: ”Av dessa papper ska du göra en bok, som ska tryckas i stora upplagor, spridas i olika utgåvor, översättas till flera språk. Sätt igång bara!”. Och jag satte igång. När jobbet var klart, satte Förlaget dit ett komma (som jag för prestigens och principens skull tog bort), hittade på titeln, skrev baksidan och tryckte. Och sålde.

Varför använde du pseudonym?

– Jag var osäker på produktens värde, tänkte: ”Jag blir nog refuserad, pinsamt, snart ute på jobbet, på stan”. Skickade manus till tre förlag samtidigt, två refuserade, ett accepterade, med förbehåll. ”Boken blir för tjock, du måste korta den från 220 till 200 sidor, det är dyrt att trycka och det här är något nytt, humor och satir i en deckare, går kanske inte att sälja, vi trycker bara 3 000 ex och betalar lägre royalty än vanligt, nej, en redaktör blir för dyrt.” Jag blev ännu osäkrare, tänkte: ”Det blir nog skandal, recensionerna, familjen, jag får sparken, exil…”. Så jag hukade. Och hukar än, av bara vanan. Det är så bekvämt, för den late.

Har du aldrig varit sugen att träda fram och sola dig i glansen?

– Glansen skulle nog bli svag. Jag har gjort mina experiment, tillfrågad om namnet har jag, i affärer, sagt: ”Balderson”. Och expediten frågar, utan att se upp: ”Med ett eller två s?”. Och när jag hittade min bok i ett antikvariat, för 40 kronor, tänkte jag höja värdet och skrev en öppenhjärtig dedikation. Nästa dag låg den bland ”Defekta ex, 5 kronor”.

Har du någon gång varit på väg att avslöja dig själv?

– Nej, aldrig oavsiktligt. Jag har aldrig känt mig som B. B är för mig en generös person, men lätt pinsam bekant. Jag vill gärna tacka er invigda! Inte en viskning har kommit över era trofasta läppar – Tack!

Hur har det varit att läsa böcker och artiklar där din identitet sägs vara avslöjad?

– Som att läsa sagor för barnen.

Vem är du mest stolt över att ha kopplats ihop med av alla namn, cirka 100 stycken, som nämnts?

– Jag var stolt när Tage Erlander, en stor humorist, berömde och tog på sig författarskapet. Och när Barbro Alving, ”Bang”, gjorde det. Och när jag i lärd skrift blev Delblanc… Och när… Och när… (Ett råd till blivande författare: Var en pseudonym och du får en massa beröm som du aldrig skulle ha fått i eget namn!)

Varför har du inte trätt fram?

– Den som förlorar sin anonymitet, förlorar sitt ansikte – och sin själ.

När kommer din identitet att avslöjas?

– Jag vet inte, det blir som det blir. Det finns så många kända, kan väl vara roligt med en okänd. En lek, en gåta – vi ska vara rädda om våra små gåtor. Nå. En fråga lever längre än ett svar. Men om någon tid, någon gång, vem vet – ett namn. ”Vem? Jaså. Jaha. Och vad blir det för väder i morgon?”

Vad är din förklaring till att böckerna blev sådana succéer?

– Första boken slog igenom på egna meriter och goda recensioner, den trycktes i fem upplagor innan press och förlag började väsnas om pseudonymen. Folk köper väl inte elva böcker för att jaga en pseudonym, men det är klart att skriverierna hjälpte till.

Har böckerna gjort dig ekonomiskt oberoende?

– Jag har små behov. Men till lite mer än bröd och vatten räcker det ju. Och kom ihåg: bakom varje välbärgad författare står en än mer välbärgad förläggare.

Vem är din litterära förebild?

– Helt säkert Tre män i en båt, världens roligaste bok. Sherlock Holmes förstås. Bill-böckerna. Statsrådet är kanske en Bill, klok och enfaldig, i kamp mot vuxenvärld och tråkighet…

Varifrån kommer ditt ”mustiga” språk?

– Tack, men jag tycker inte att jag hade något språk. Det blev lite hit och dit, det var mycket som skulle med: komedi, fars, satir, tragedi, spänning, gåta, förklaringar. I dag hade nog språket blivit mindre ”mustigt”.

Vilka skulle du vilja se i huvudrollerna om böckerna blev film?

– Man har ju länge velat filma böckerna, men det går inte. Statsrådet är för bångstyrigt. Han kan till nöds presenteras i ord. På film skulle han bli rena katastrofen. Och adjunkten går ju bara omkring och lyssnar och tänker. I de två första böckerna är ju statsrådet lugnare förstås, de skulle kanske kunna filmas ändå…

Vilken av dagens deckarförfattare är din favorit?

– Jag slutade läsa deckare när jag började skriva deckare. Men jag ser dem ibland på tv. Då har jag två hjälpare med. En håller reda på personerna åt mej: ”Vem är det där?” ”Det är ju prästen!” ”Är det där mamman?” ”Nej, nej, det är fastern!” Den andra förklarar efteråt handling och upplösning.

Varifrån kom namnet Bo Balderson?

– Inget konstigt. Jag hade just läst om våra hederliga hedniska gudar. Balder…Balderson? Lät bra. Tor? Nej, Bo var bättre, jag gillar allitterationer. Tittade i telefonkatalogen. Namnet var ledigt.

Har det bränts i någon bok eller artikel där din identitet sägs vara avslöjad?

– Eftersom mer än hundra svenskar har avslöjats som BB på grund av ”kvickhet, fabuleringsförmåga, stilistisk skicklighet eller hög samhällsställning” vore det ju kränkande om jag inte hade funnits med bland dessa utpekade.

Är mysteriet Balderson din bästa deckargåta?

– Mysteriet B har skapats av andra. Nej, min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!

– Hade jag fortsatt så, hade jag kanske blivit en riktigt bra författare av pusseldeckare. Jag konstruerade en bra gåta i varje bok. Men jag orkade inte hitta på bi-intriger eller hålla förhör med de misstänkta, eller bolla med tider och alibin och tekniska mordmetoder. I stället släppte jag lös det förfärliga statsrådet! Men om en halv miljon läsare har skrattat åt honom tio gånger per bok, så har han lockat fram femtio miljoner skratt och inte levat förgäves!

Statsrådet var statsråd i såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, hur röstade du själv i senaste valet?

–  På folkpartiet tror jag, jag gillar deras krav på Nato-anslutning… Har dom släppt det kravet? Ja, då är jag väl partilös… Det är ju så liten skillnad på alla våra partier, vi lever i ett lyckligt land.

I din sista bok, Statsrådet klarar krisen, slutar en av personerna att vara deckarförfattare för att i stället börja skriva julspel för barn. Gick du samma öde till mötes?

– Jag tycker illa om religion, inte minst kristendomen, med helvetespredikanten Jesus i spetsen. Så det blev nog fan till julspel!