Mikael Niemi
Svålhålet
224 s. Norstedts. CA 258:-

Många är de seriösa författare som på senare tid parasiterat på populärlitterära genrer som deckare men också på science fiction. Bland de senare kan nämnas Lars Gustafsson och Peter Nilson - vilka bägge för övrigt ägnat sig även åt att i populärvetenskaplig form diskutera nya naturvetenskapliga rön. Det senare gäller, mig veterligen, inte Mikael Niemi, som icke desto mindre valt att följa upp megasuccén "Populärmusik från Vittula" med just en samling science fiction-noveller, betitlad Svålhålet. Kursändringen är emellertid inte helt förvånande. Närheten till det fantastiska utmärker Niemis två ungdomsromaner "Kyrkdjävulen" och "Blodsugarna".

Förkärleken för ett skruvat berättande som söker sig mot logikens och vardagsvärldens yttersta gränser präglar likaså det mesta som han skrivit, från lyrik till den ovannämnda romandebuten.
Genom att han i "Populärmusik från Vittula" dels knöt an till den i samtidsdebatten aktuella frågan om (förtrycket av) minoritetskulturer, dels skildrade något i mångas ögon så exotiskt som Tornedalen, lyckades Niemi blåsa nytt liv i skrönan som litterär form. Denna sorts berättande fick ju ett markant uppsving under 80-talet, i viss mån som en reaktion på 60- och 70-talets politiska litteratur.

Med sin anknytning till ett fantasirikt folkligt berättande kom författare som Torgny Lindgren, Kjell Johansson och Göran Tunström även att hyllas som motvikter till det långsamma och rätt händelselösa berättande som präglade delar av den yngre och mer akademiskt välanpassade delen av 80-tals-prosan. Däri hade skrönan en funktion, men samtidigt löpte denna sorts romankonst ofta risken att slå knut på sig själv i bisarra upptåg och skojfriskt fabulerande. Att man låter berättelserna ta de mest oväntade vägar framstår inte alltid som ett tecken på berättarbegåvning utan torde ibland kunna användas just för att dölja en brist på densamma.

Detta är en iakttagelse som i viss mån är relevant för Niemis nya bok, där berättarmaskineriet
liksom frikopplats från det mesta av konkret anknytning till en i dag känd verklighet. Science fiction-formen kan här ses som ett alibi för att sätta just fabulerandet i högsätet. Detta skall dock inte förstås som att Niemi inte knyter an till i dag relevanta problemområden i sina kärnfullt formulerade, fyndigt påhittiga och humoristiskt skruvade berättelser. I novellen "Androider" belyser han exempelvis i sin skildring av människoliknande robotar (och hur man utvecklar alltmer sofistikerade tester för att skilja dem från människor) frågan om relationen mellan människa och maskin, på ett sätt som i förlängningen säger något väsentligt om vari människovärdet egentligen består.

På ett motsvarande sätt kan man i andra av bokens berättelser läsa in teman som har att göra med medialiseringen av våra liv och den allt suddigare gränslinjen mellan verklighet och fiktion. Det sistnämnda gäller till exempel den kanske starkaste novellen "Rutvik", med dess Philip K Dick-erinrande berättelse om ett slags simulatorer
via vilka människorna kan leva i en annan, perfektare värld.

Som bäst är Niemi i just bokens allvarliga partier, när han till exempel tar fasta på rymdens tomhet, denna mörkt kyliga värld som beskrivs med en sällsam språklig skärpa och pregnans. Mot detta står dock de många humoristiska passagerna, vilka i sig torde ha alla förutsättningar att göra boken populär, om än kanske mer i den målgrupp som gillar Douglas Adams än bland "Populärmusik från Vittulas" beundrarskaror.
Samtidigt finns det förstås bland populärkulturens konnässörer en välgrundad misstänksamhet mot just genre-parasitörer från den seriösa kulturens läger. När Loa Falkman "drar en rivig rocklåt" är entusiasmen som bekant rätt begränsad bland pop- och rockfanatikerna.

Mikael Niemi kan också framstå som litet väl självgod i sin uppenbara förtjusning över sin egen påhittighet vad gäller tokroliga uppslag. När han i berättelsen "Jorden" riktar kritik mot science fiction-genrens förkärlek för "trista stereotypa namn på främmande
himlakroppar" och i stället väljer att kalla novellens asteroid för "Runkstrumpan"; eller då han i novellen "Galaktosmetoden" konstaterar att universum har formen av en "kukprofessor", så gör han - tvärtemot vad han tycks tro - något som precis varenda science fiction-författare givetvis skulle kunna göra. Kanske borde han i litet större utsträckning fundera över varför ändå så få utnyttjar denna möjlighet, varför de i stället stramar upp sina berättelser.

Som romanförfattare har man ju en total frihet att forma världen precis som man vill, men frågan är om det finns anledning att till varje pris utnyttja denna frihet. Vill man vara välvillig kan man säga att Mikael Niemi med "Svålhålet" undersöker de absoluta gränserna för berättandet och fabulerandet. Denna bok ökar därför nyfikenheten på hur han skall utvecklas som författare. Själv hoppas jag att han återvänder från rymden till Tornedalen.