I Djurgårdsbrunnsviken, alldeles nedanför Skånska gruvan och ett stenkast från statyn av Jenny Lind, finns en mycket liten holme. Att ta sig dit kräver i vanliga fall endera bad eller vad, men nu, under de sista veckorna i augusti, gungar en pontonbro på vattnet, och en skylt hälsar besökare välkomna.

Bakom inbjudan står Historiska museet, Kungliga tekniska högskolan, KTH, Riksantikvarieämbetet och Djurgårdsförvaltningen. De samarbetar om ett arkeologiskt utgrävningsprojekt på holmen, de letar spår efter den stora Konst- och industriutställningen på Djurgården 1897.

Historiska museets arkeologer har ägnat denna vecka åt att göra grovjobbet. Från och med lördag får vem som helst komma dit och gräva under sakkunnig ledning. Den som inte vill smutsa sina händer kan följa arbetet och tala med dem som gräver från foajén i Historiska museet på Narvavägen.

Några vikingatida skatter lär man inte hitta på den namnlösa holmen, hur djupt man än gräver, eftersom den är konstgjord från början till slut. Till utställningen hade man byggt upp en rekonstruktion av 1500-talets Stockholm i skala 1:2, och den lilla ön anlades för att gestalta det medeltida Helgeandsholmen med bland annat mynthus och helgeandshus, en sorts kombinerat sjukhus och härbärge. Ett samtida foto på en stor duk, uppspänd i lövslyet, visar hur det såg ut.

Frågan är förstås vilken sorts fynd man kan göra på en plats som denna.

- I mynthuset fanns utställare som sysslade med att prägla mynt och medaljer, och det är möjligt att vi hittar spår efter deras verksamhet, sådant som vi brukar kalla hantverksavfall. Eller kanske hittar vi någon av alla de souvenirer som fanns att köpa på utställningen, säger Gunnar Andersson, en av arkeologerna.

Han sitter på huk vid ett grunt utgrävningsschakt där man kan se delar av något som liknar resterna av en husgrund av sten. Det är tänkbart att det var den grund på vilken helgeandshuset byggdes, i gips, trä och tegel. Tegel har man redan hittat i jorden, och en del äldre föremål också, bland annat delar av en kritpipa från 1700-talet, och en skärva från en lergodsskål som arkeologerna gissar härrör från slutet av 1600-talet.

Förklaringen till att sådana föremål har påträffats är att holmen byggdes upp av schaktmassor från närbelägna stadsdelar. Kritpipan och lergodsskärvan kommer alltså någon annanstansifrån, kanske från Östermalm där det pågick stora byggen och anläggningsarbeten i slutet av 1800-talet.

Utgrävningen på Djurgården är ett projekt i samma anda som de senaste somrarnas arkeologiska grävningar på Historiska museets egen gård.

- Vi vill testa nya sätt att möta publiken, och förhoppningsvis nå ut till människor som annars inte skulle ha intresserat sig för oss och vad vi gör, säger Historiska museets projektledare Katty Wahlgren.

- I det sammanhanget vill vi visa att arkeologi inte nödvändigtvis behöver handla om forntiden. Det är förmodligen lättare att knyta an till det ganska nära förflutna, och Stockholmsutställningen är lagom gammal, och rätt välkänd bland allmänheten. Det var ju också ett oerhört stort evenemang på sin tid, med en och en halv miljon besökare under ett halvår, och det i en tid när Sverige bara hade fyra miljoner invånare.

Dessutom, tillägger Katty Wahlgren, kan det vara intressant rent allmänt att se om arkeologin har något att tillföra när det gäller en händelse som är så väldokumenterad i text och bild, även rörlig bild, som Stockholmsutställningen.

KTH:s medverkan i projektet handlar bland annat om att utveckla nya sätt att göra publiken delaktig med hjälp av medier. Det är KTH som har konstruerat de ”fönster” som gör det möjligt att för besökarna i Historiska museets foajé att direktkommunicera med besökarna och experterna på Djurgården, och tvärtom. Tekniken liknar den som används vid en vanlig videokonferens, men de personer som talar med varandra slipper titta in i en kameralins utan kan se varandra direkt i ögonen.

Och visst funkar KTH:s förlängda rum, som de kallar det. När man står i Historiska museets foajé och ber arkeologerna att få titta på dagens fyndskörd är det nästan som om man vore där, på 1897 års version av Helgeandsholmen.

Eva Bäckstedt

eva.backstedt@svd.se

Fler artiklar