I den långa – fortfarande delvis nog okända – raden av uppror mot kommunismen är Pragvåren för 40 år sedan det mest civila.

Ofta liknade vad som då hände mer ett seminarium, ett kaféstambord eller en podiumdiskussion än en riktig revolution. Till stor del utspelade sig Pragvåren på gator och torg, i radion, televisionen och inte minst i tidningsspalterna; plötsligt fanns där en artikel som alla måste läsa (och ”alla” betydde bokstavligen alla) och den som var sent ute kunde ha otur och tidningen var slutsåld.

Bara ett drygt decennium tidigare hade ungrarna revolterat mot kommunismen. Bilderna från den revolten domineras av den störtade och sönderslagna Stalinstatyn, av lynchade hemliga poliser, stupade frihetskämpar och utbrända sovjetiska pansarvagnar. Det civila är ofta inskränkt till herrar i hattar och rockar, flanörer lika, om det inte hade varit för k-pistarna som dinglar i axelremmarna över deras rockar.

Skillnaden mellan bilderna från Budapest och Prag har delvis med olika traditioner att göra. Nationer med ett aristokratiskt-feodalt förflutet, som den ungerska eller den polska, försvarar sig med förkärlek till häst och med sabel i hand.

Men tjeckerna är ­sedan länge ingen aristokratisk nation; dess adel halshöggs och utrotades för snart 400 år sedan efter att ha vågat upproret mot Habsburg och Wien. Och Böhmen, mitt i Europa, har sedan dess sällan varit en lämplig bakgrund för romantiskt-heroiska gester annat än de rent självförstörande. Tjeckerna har därför klokt nog oftast avstått från dem. Deras reflexer är borgerliga, inte aristokratiska, inriktade mer på reform och kompromiss än revolution och konfrontation. Detta har bidragit till den nästan enda demokratiska traditionen i denna del av Europa.

Men ännu mer än med Centraleuropas historia har skillnaderna mellan dessa bilder från Budapest och Prag att göra med kommunismens historia. Upproret i Ungern 1956 är en reaktion på ­Nikita Chrusjtjovs plötsliga avstalinisering i Moskva; kommunismen är skakad, fast ännu långt ifrån kraftlös. Budapest kommer att erfara det. Men redan mot slutet av nästa decennium har kommunismen uttömt sina krafter: det talas inte längre om att nå ikapp och gå förbi de ledande kapitalistiska staterna, systemets apparatjiki tror inte längre på läran utan försvarar bara sina jobb och privilegier, befolkningen håller redan på att inrätta sig i en blygsam, men ändå ganska ostörd privatvärld.

Pragvåren är det sista försöket att i grunden refor­mera det socialistiska samhället, i själva verket upptakten till dess avskaffande genom att allt fler frågor och problem hamnar på dagordningen som dock är av ett slag som inte får ställas eller problem som saknar lösning inom ramarna för den socialistiska samhällsordningen.

Warszawapaktens ockupation av Tjeckoslovakien under sensommaren som följde på denna vår är den yttersta bekräftelsen av detta olösliga historiska dilemma.

Bilden här ovan är från Gamla stans torg i Prag någon gång ­under våren 1968. Sådana scener var då vanliga. Tidigare hade där inte utspelat sig något liknande och inte heller senare skulle så bli fallet; också över folkmassorna under sammets­revolutionen 1989 vilar långt mindre av oskuld, ingenting av improviserad utflykt.

Bilden är därför vad vi brukar kalla tidstypisk, med ett bättre ord unik (även om det råkar finnas ett mycket stort antal av dem). Den visar att Pragvåren inte bara var ett ungdomsuppror. Pragvåren omfattade hela det tjeckoslovakiska samhället.

På bilden ser vi åtskilliga me­delålders och kanske ännu äldre männi­skor, män såväl som kvinnor. Deras föräldrar växte upp, levde och slutade kanske sina ­dagar på kyrkogården i Tomas Masaryks demokratiska Tjeckoslovakien mellan krigen.

Men den tiden är för dem som finns på bilden bara ett minne i ett fotoalbum, något det tjatades om hemma under söndagsmiddagen och kanske präglade dem för livet, ändå inget som hör till deras egen erfarenhet som snarare är den tyska ockupationen och ­tiden efter den kommunistiska kuppen i februari 1948.

Några av dessa vuxna ansikten är halvt vända mot oss; vad vi ser är försiktig skepsis, en skygg, nästan ängslig avvaktan, den djupa, av historien fostrade, central­europeiska misstron.

Nästan mitt i bilden vänder en sannolikt medelålders kvinna ryggen mot oss. Hela hennes kroppshållning förmedlar just denna instinktiva försiktighet: viktigare än detta historiska ögonblick förefaller hennes vita handväska vara som hon nästan krampaktigt håller sig fast vid.

Men likväl är hon där.

Monumentet i bildens bakgrund är tillägnat Jan Hus, Böhmens store protestantiske reformator. Det är ett av det klassiska Prags yngre och mindre lyckade monument; personligen hade jag gärna sett att istället den underbart smäckra pelaren med jungfru Maria hade blivit kvar där på torget, men som Nobelpristagaren Jaroslav Seifert berättar att han var med om att riva ner efter förs­ta världskriget. Det handlade om politiskt motiverad vandalism; de i grunden protestantiska tjeckerna tog då revansch på sina förra katolska herrar, även om Seiferts personliga medverkan inte hör till världslitteraturens vackraste sidor.

Sancta simplicitas! – O, heliga enfald! – lär kättaren Jan Hus ha utropat när han brändes på bålet i Konstanz år 1415, drygt hundra år innan Martin Luther spikade upp sina teser i Wittenberg.

Tidigt denna morgon för 40 år sedan, den 21 augusti 1968, inledde Warszawapakten invasionen av Tjeckoslovakien, början till slutet för möten som på dessa bilder, utan att då ana att det också skulle bli upptakten till slutet för kommunismen i Europa.

Richard Swartz

richard.swartz@svd.se

Fler artiklar