Jag minns det som i går. Trots att det utspelade sig i en annan tid, i en era då man fortfarande laddade ner musik från nätet.

Jag gick till min lokala skivbörs med min laptop och undrade om de var intresserade av att köpa en del begagnade MP3:or som jag hade köpt från iTunes och nu hade tröttnat på.

De två männen i flanellskjortor stirrade glosögt på mig som vore jag en dåre.

Att köpandet och ägandet av ett stycke musik upphörde att ha ett andrahandsvärde är en del av den oftast väldigt tråkiga diskussionen om musikindustrins död. Men i sommar har jag, i synnerhet i svensk press, läst mängder av ­artiklar om ”musikens nya villkor” och alla förutsätter de att konsumenten vill äga ­musiken man älskar i något slags fysisk form.

Varför då?

Varje gång jag träffar mina bästa vänner för att äta middag och umgås så slutar de kvällarna med att vi spelar massa musik för varandra. Men den största förändringen som skett är hur jag, för varje gång det händer, märker att vi inte ens ­lyssnar på MP3:or av nedladdad musik, illegal ­eller ej. Vi klickar bara efter ­låten i fråga på internet, inte i något personligt sammanställt bibliotek.

Den ständiga uppkopplingen har gjort själva ägandet av en specifik låt irrelevant. Den ligger alltid där ute och skvalpar någonstans.

Internet är sitt eget bibliotek, allas vår gemensamma skivsamling. Varför ska jag ens låta ­musiken ta upp plats i datorn när jag bara kan lyssna på den när och var jag vill? Någon någonstans har ju garanterat lagt den på youtube eller så finns den ”streamad” på artistens egna hemsida. Teknik är det vi alla helt automatiskt bara anpassar oss till, ungefär som att äta när man är hungrig eller klippa sig när håret blivit för långt. Det enda jag vill läsa om nya tekniska landvinningar är det Stephen Fry har att säga om dem i The Observer varje söndag. Resten löser sig helst organiskt. Man märker inte ens att det har hänt.