Alexander Bard är snäll. Den lättsamma mejlkorrespondens som föregår intervjun är full av glada utropstecken och käcka ”cheerio!”, och han vinkar uppmuntrande från stadsjeepen när han susar in i Tantolunden. Bara en gång under de två och en halv timmar som följer säger han att en fråga är för dum för att svara på.

Vad hände med den ettriga åsiktsmaskin som plockas in i tv-sofforna så fort några riktigt kontroversiella åsikter behövs, och som kvällstidningarna rutinmässigt ber om ett ­uttalande om Carola för att få en ­hatattackslöpsedel?

– Jag tror att jag är trevlig och korrekt mot folk, säger han och ler bakom det röda skägget, som börjat få inslag av grått.

Men inledningsvis går han i alla händelser ut hårt, möjligen på slentrian, med några ilskna angrepp. Den här gången på svenska bögar och den svenska hbt-rörelsen (homosexuella, bisexuella och transpersoner), eftersom skälet till vårt möte är att BWO gjort den officiella låten till Europridefestivalen i Stockholm.

–För det första så hatar jag begreppet hbt-rörelsen, det är så vansinnigt dumt. Det kommer aldrig att komma utanför en liten politiskt korrekt akademisk krets. Antingen säger man gayrörelsen för det är vad det heter i folkmun, eller om det är begränsande kan man säga queerrörelsen, inleder Alexander Bard, och fortsätter raskt:

– Hbt-rörelsen är ute och jagar ­någon excentrisk präst på Öland som predikar att bögar ska brinna i helvetet. Det blir så extremt konstigt, det är inte där problemet med homofobin i samhället ligger.

Och så bögarna då:

– Bögarna nöjer sig med att bli frisörer eller flygstewarder. De satsar inte på att skaffa sig en rejäl utbildning och riktig karriär och att slå sig in i de strejta männens nätverk.

Med den första svavelosande tiraden avklarad kan vi fördjupa oss i hans lägesanalys. Vid den här tiden förra året väckte antologin Bögjävlar viss uppmärksamhet. Författarna, själva homosexuella män, dömde ut svenska gaykultur som ytlig, folkhemsanpassad och ständigt så förbaskat glad. Även om han inte själv deltog beskriver sig Alexander Bard som en ”ideologisk pappa” till författarna.

Men du är ju själv en av de flitigaste deltagarna i det som kritikerna ser som symbolen för den urvattnade gaykulturen – schlagerfesti­valen?

– Ja, men man kan ändra strukturer inifrån. Är det något som framhållits som skäl till att BWO inte vinner så är det att vi är för extrema. Kan man kombinera folklighet med att vara edgy och pusha fram gränsen för vad som är accepterat, tycker jag att man åstadkommit ­någonting.

Att Sverige, en gång ett liberalt ­föregångsland, hamnat på efterkälken och ännu inte infört könsneutrala äktenskap beskriver Alexander Bard som pinsamt. Pridelåten, The Bells of freedom, refererar till det. Men det är inte på lagstiftningsområdet som det viktigaste arbetet återstår, utan på den mindre konkreta kulturella fronten.

– Det har blivit mer acceptabelt att vara konservativ i Sverige. Problemet är att allt i vårt samhälle fortfarande bygger på den tröttsamma gamla ­heteronormen som förutsätter att en kvinna ska hitta en man och en man en kvinna.

Med tanke på engagemanget är det kanske fullt naturligt att han nu proklamerar att han tänker slå sig in på politikerbanan. Föräldrarna var politiker, och Alexander Bard har haft en plan – han skulle bli författare innan han fyllt 40 och politiker före 50.

– Man är naturligt mer intresserad av sina egna ambitioner när man är yngre. Politik handlar om att hjälpa så många som möjligt att få en bättre tillvaro, det är bra att hålla på med vid 50.

FRA-lagen, som Alexander Bard själv är motståndare till, har i bloggosfären väckt frågan om att starta ett nytt parti. Men det är han emot, ­tidigare försök förskräcker.

Istället har han ”legat i förhandlingar” med två riksdagspartier, men först i höst tänker han offentliggöra vilket han ansluter sig till. Allt han ­säger är att det inte är moderaterna eller vänsterpartiet. Han vägrar också sortera in sig på höger–vänster-skalan, men kallar sig socialist i filosofisk bemärkelse med väldigt liberala värderingar. Folkpartiet eller centerpartiet framstår därmed som troliga alternativ, möjligen socialdemokraterna eller kanske miljöpartiet (fast de skulle nog ha synpunkter på stadsjeepen).

Någon riksdagskarriär säger han sig emellertid inte ha i sikte, musiken tänker han inte lägga på hyllan än på flera år.

– Jag vill vara en av de gamla kulturradikalerna som vi hade i Sverige. Jag har ambitionen att vara en figur av typen August Strindberg eller ­Vilhelm Moberg.

Att han anser sig ha saker att förmedla råder det ingen tvekan om. När flygplan ovanför Tantolunden och ambulanser på Ringvägen försöker avbryta honom höjer han bara rösten och pratar oförtrutet på.

Alexander Bard har flera gånger öppet berättat att han använt narkotika och arbetat som prostituerad – och han vägrar ta avstånd från det.

– De flesta politiska rådgivare skulle nog ge mig rådet att gå ut och be om förlåtelse. Det vore att hyckla! Jag jobbade som sexarbetare i 20-årsåldern och är rätt stolt över det och det är en del av mig. Dessutom har jag brukat, men inte missbrukat, knark. Det var intressant, inte enbart positivt, jag förstår definitivt problematiken kring droger.

Den svenska sexköpslagen kallar han fascistisk eftersom den drevs igenom utan att de berörda, sexarbetarna själva, fick yttra sig. Annars är det framförallt kulturfrågor han vill driva, och kommer med en lång utläggning om illegal fildelning. Den oroar honom eftersom han menar att den leder till att nästa generations musiker inte får tillräckliga ekonomiska resurser att utveckla sina talanger.

Är svenska folket redo för Alexander Bard som politiker?

– Jag är jättefolklig. Jag tror att massmedierna underskattar det. Jag var inte mobbad när jag växte upp i småstaden, jag var annorlunda men respekterad. Så jag har inte det traumat bakom mig, inte någon sorts ­Jonas Gardellskt hämndbegär som ganska många bögar har. Jag har alltid kunnat kommunicera med vanligt folk.

Men till bilden av den kontroversiella Alexander Bard hör onekligen ett drag av elitism – han driver som minnesgoda läsare vet en skandalomsusad mejllista som heter just Elit, gillar Nietzsche och dissar folk till höger och vänster. Han sitter tyst ett tag när saken tas upp.

– Jag gillar inte bullshit, så enkelt är det. Jag vill vara så smart och utbildad som jag bara kan vara. Men det finns ingen fascistisk impuls att trycka ner någon. Snarare säger jag att jag är smart och vill bli ännu smartare och dra dig med på min resa. Jag tycker att det är konstigt om man säger att jag är elitistisk samtidigt som jag varit ute och slagits för knarkare, sexarbetare och invandrare.

Många framgångsrika människors största rädsla är att bli avslöjade som bluff, känner du dig alltid smart?

– Mmm, jag är smart. Det finns ­and­ra smarta människor också, men ja, jag är clever.

Varifrån kommer denna självsäkerhet? Alexander Bard kallar sig för ett framgångsrikt psykoanalysfall, han drev själv analysmottagning i flera år. Kanske ges också några ledtrådar när han pratar om sin nya bok som kommer ut nästa år, den tredje som han skrivit med SvD-kritikern Jan Söderqvist: Kroppsmaskinerna. Han beskriver den som ett ultramaterialistiskt manifest, som gör upp med idén om själen som skild från kroppen.

– Det har visat sig under de sista 400 åren att idén om jaget inte håller, i själva verket är det så att det kemiska tillståndet i hjärnan påverkar dina tankar, det är till och med så att dina tankar bara är kemikalier. Vi har skannat hjärnan för mycket för att tro att det finns någon själ, vi kan inte lura oss själva längre.

Kan man vara riktigt lycklig om man vet att lyckan bara är en kemisk reaktion?

– Vi tar inte hänsyn till lycka, det är en banal fråga och jag svarar inte på sådana frågor. Vi skiter i om vi är glada eller deppiga, vårt jobb är att ta reda på sanningen under alla lager av sociala konventioner, det är därför man är filosof. Du får väl gå till en livsstilsguru om du vill älta sådant.

Samtidigt bekänner sig Alexander Bard till en religiös tro, zoro­astrismen, med rötter i Iran och Indien. Hur går det ihop? Zoroastrism är inte en religion i vanlig bemärkelse, framhåller han.

– Zoroastrier använder inte ordet Gud över huvud taget. De bryr sig inte om tro, utan om vad man vet. Att konvertera är egentligen ett ställningstagande mot den eurocentriska världsbilden. Jag underkänner den, jag hatar kristendomen för att den är så dum, den är inte trovärdig längre med det vi vet om världen idag.

Den halsbrytande karriärkombinationen med filosofi och kommersiell popmusik väcker förundran. Själv drar Alexander Bard en tydlig gräns mellan de två sidorna hos sig själv.

– Jag är för en indelning mellan högkultur och populärkultur. När jag skriver popmusik ska vanligt folk kunna lyssna. Det är ett hantverks­yrke, inte ett konstnärligt yrke. När jag skriver böcker är det däremot högkultur. Jag skiter fullständigt i hur många som läser dem.

Artist, låtskrivare, skivproducent, ­filosof, författare, föreläsare och nu politiker. Är det inte tröttsamt att vara Alexander Bard?

– Nej, jag har kul. Jag mår bra. Jag gör så mycket jag hinner med. Jag har ju inga barn! Det spar en massa tid.

Vill du ha barn?

– Nej. Jag har syskonbarn, det räcker. Det finns så många barn i världen som behöver vuxna förebilder som inte är föräldrar. Jag har alltid sett mig som en sådan person.

Vad härnäst?

– Det blir inget mer efter politiken. Människor gör inget nytt efter 50. Som psykoanalytiker vet jag hur folk funkar, och jag har inga illusioner om att jag är annorlunda andra.

Tobias Brandel

tobias.brandel@svd.se

Fler artiklar