Nog har det hänt efter ovanligt hätska tv-debatter att mamma Mona ringt hemifrån Kalmar och undrat om hon hade lite insulinkänning eftersom hon blev så upprörd?

Annars är familjen van vid att Maria Abrahamsson höjer rösten i hopp om att överbevisa andra. Redan som nioåring försökte hon förmå sin 14-åriga storasyster att sluta bära jeans och tjuvröka.

– Visst, jag var en odräglig liten moralist, säger hon själv.

Samtidigt var hon flickan som lekte med dockskåp till långt upp i tonåren och hade svårt att släppa taget om sin mamma.

– Jag är nog rätt motsägelsefull, sammanfattar hon hemma vid matsalsbordet på Söder i Stockholm, rygg mot rygg med samtliga band av Nationalencyklopedin.

Det finns påtaliga risker när kolleger ska intervjua varandra. Att det ändå blir jag som går över golvet till ledarredaktionen för att höra om Maria Abrahamsson vill ställa upp – en fråga som får henne att nästan blygt utbrista ”o, så hedrande” – är lätt att förklara: Vi känner inte var­andra. Trots att vi arbetat i samma tidningshus i snart tio år.

Man kan också konstatera att det finns åsikter som vi inte delar.

Frågan ska kanske ställas direkt: Är det ett dilemma för henne att representera Svenska Dagbladet i så många sammanhang, när hon efteråt, i kön till kaffeautomaten, kan ana protester över det hon nyss sa i en tv-soffa?

Maria Abrahamsson skakar på huvudet, utan att håret rör sig en millimeter:

– Nej, det är inget problem. Inte för mig. Ledarsidan står för en politisk linje som inte ska blandas ihop med de andra avdelningarna. Klart kolleger kan säga: Hur fan kunde du sitta och säga så i soffan? Men det är mitt jobb.

Det händer att folk kommer fram på stan, det är de möten hon blir gladast för, och säger: Jag delar inte din uppfattning men å vad du är härligt rak och ärlig!

– Är man det, rak och ärlig, säger man också otrevliga saker. Det är väl det jag gör och ibland får lida för.

Tycker du själv att du är elak?

– Jag tycker att jag säger sanningar, vilka inte alltid är diplomatiska.

Maria Abrahamsson tar första tuggan på ostsmörgåsen, som diabetiker föredrar hon smörgås framför bullar, och slår fast att det viktigaste är att människor har en uppfattning om det hon gör och säger.

– Sedan tror jag ibland att bilden av mig är hårdare än verklighetens Maria Abrahamsson. Jag kan se en viss rädsla i människors ögon när jag stannar till och bara vill vara trevlig.

Vi enas om att det, åtminstone delvis, kan hänga på håret. Det vill säga på de bakåtkammade slingor, hårt hållna av frisyrgelé, som hon haft sedan hon – med en premiärbild på Eva Dahlgren i Se och Hör som inspiration – bad sin frisör skapa något nytt. Ett foto från slutet av 90-talet visar hur hon såg ut tidigare: ett halvlångt hår dansar vänligt i vinden.

– Det är klart man kan förstärka, eller förtunna, ett budskap genom sin framtoning. Om jag haft lockigt hår, eller en gullig blus, skulle det tagit udden av mina åsikter.

Vad är din egen bild av dig själv?

Maria Abrahamsson pillar paprika­skivorna i räta linjer över osten innan hon medger:

– Jag tror att jag som många andra lever med bilden att en vacker dag spricker bubblan.

Vilken bubbla?

– Ja, att folk ska avslöja att jag inte är den som jag ger mig ut för att vara. Att jag är för grund, en bluff. ”Var det inte mer?” kommer de att säga. Men min panikkänsla inför att det ska hända var större förr. Nu tänker jag att det inte är så himla viktigt.

I veckan åker Maria Abrahamsson till Almedalen där hon ska medverkar i tre seminarier – bland annat om makt och media och om mänsklig värdighet. Annars har hon tillbringat de senaste veckorna i Värmland där hon skriver på en bok om fenomenet ”att vara en hyfsat framgångsrik opinionsbildare”.

– Det började med min förundran, och förtvivlan, över alla dessa unga människor som vill nå rampljuset utan att veta vad de ska göra sedan. Mitt budskap är: Det räcker inte med yta. Man måste ha något att komma med också. Annars blir man inte inbjuden till fler debatter.

Hon själv har, i ärlighetens namn, haft nytta av sin politiska hemvist. Maria Abrahamsson hade inte varit lika framgångsrik på vänsterkanten eftersom där redan finns så många högröstade kvinnor – medan man från borgerligt håll behövt en tydlig kvinnoröst.

– Ja, man kan säga att jag blev inkvoterad, åtminstone från början.

När Maria Abrahamsson anställdes som assistent till dåvarande justitie­ministern Gun Hellsvik var enda kravet att hon hade ”allmänborgerliga värderingar”. Det var så hon kom in i den politik, som hon tidigare varit tämligen ointresserad av.

Bilden av hennes bakgrund skissas med snabba drag över matbordet: Där är föräldrarna som hade taxirörelse i Kalmar, hennes pappa körde på nätterna, hennes mamma på dagarna. Där är hon och hennes två syskon.

En ganska vanlig familj, som sällan pratade politik eller kultur över kroppkakorna. Själv tragglade hon sig igenom halva gymnasiet med dåliga betyg, hoppade sedan av och köpte tågluffarkort, for till Grekland och längtade hem så hon höll på att bli sjuk.

– Men jag kände att jag måste klippa navelsträngen med mamma. Sen kom jag hem och skaffade egen lägenhet, började som lärling på Irenes skönhetssalong, fick sedan jobb på en pizzeria, innan jag läste in studenten på komvux.

Hon hade kunnat bli kvar på Irenes damsalong. Istället for hon till Lund och började läsa vid universitet.

– Betygen räckte inte för att komma in på journalisthögskolan så jag läste pressvetenskap i stället. Efteråt fortsatte jag med idé- och lärdomshistoria och sociologi.

Hon mötte en man och följde med honom när han flyttade till Stockholm. Flyttlasset gick samma natt som Olof Palme blev mördad – och mamma Mona varnade: Maria, det är inte rätt stad för dig.

– I Stockholm insåg jag så småningom: Det här duger inte. Jag kommer aldrig att bli någon ny Jan Guillou.

Det blev juridik istället. Halvvägs mot sin jur kand släppte Maria Abrahamsson journalistdrömmen, kom på att hon hellre ville bli domare. Eller polischef.

När kom politiken in i bilden?

–Ja, det var alltså först när jag, av en händelse, fick jobb hos Gun Hellsvik. Efter valförlusten 1994 gick jag över och blev jurist på moderaternas riksdagskansli där jag stannade till Håkan Hagwall, som då var chef för Svenskans ledaravdelning, ringde. Det var hösten 1999 och Susanna Popova hade just slutat. Jag hade inte Svenskan, läste DN. Men på jobbet hade jag upptäckt Susanna och Marie Söderqvist, de stod för något nytt i debatten.

Det var på skakiga ben som Maria Abrahamsson gick över Västerbron till sin nya arbetsplats. Och inledde den tre månader långa provtjänst- göringen.

– Första läsarreaktionen var ganska chockartad. En arg man ringde och frågade vad jag menade med det jag skrivit? Ja, vad menade jag? Jag visste knappt själv, men insåg att man måste vara tydlig i en tidning.

Hon fick jobbet på SvD:s ledaravdelning för att hon var – kvinna. Ändå tror Maria Abrahamsson inte på könskvotering. Och hon tror definitivt inte att kvinnor, rent generellt, befinner sig i ett strukturellt underläge. Begreppet könsmaktsordningen får henne att se rött. Nej, blått.

– Min grundföreställning är att det finns förtryckande typer av båda könen, ett problem som man bäst löser genom att ständigt påpeka för dessa människor när de brister i respekt. Det här kan inte skyllas på kön. Istället utgår jag från en klassisk humanistisk ståndpunkt.

Men det faktum att kvinnor är underordnade i så många sammanhang, är det en tillfällighet?

– Jag är ingen vetenskapsman. Det är säkert ingen tillfällighet. Men man måste också väga in vad kvinnor själva vill och kan. Det allvarligaste problemet, som jag ser det, är lönediskrimineringen.

Har du själv samma lön som dina manliga kolleger?

– Det vet jag inte. Jag har aldrig vågat fråga. Hur vet man förresten om man är lönediskriminerad på vår tidning?

Många kvinnor upplever bristen på jämställdhet först den dag de får barn. Maria Abrahamsson har inga barn.

Är frågan känslig?

– Inte alls. Min man är 17 år äldre, vi har varit gifta i 15 år, det blev inga barn och vi var för slöa att ta tag i varför. Men jag är heller ingen barnälskande människa, har inget behov av att gulla med små bebisar, det ingår väl i bilden av den hårda Maria Abrahamsson.

I höst kommer F-ordet, antologin mot en ny feminism med Petra Östergren som redaktör och Maria Abrahamsson som en av författarna.

– Boken ska presenteras på bokmässan i Göteborg, men så mycket kan jag väl säga som att det finns juridiska situationer som är tveksamma ur ett kvinnoperspektiv. Kanske är det samma sak med Carl Bildt, att han som utrikesminister borde ta större ansvar för en ökad jämställdhet. Jag ska fundera på det över sommaren.

I år försvann Maria Abrahamsson till huset i Värmland utan att först ha dragit igång en flammande debatt. Som härom året, när hon undrade om kvinnors sinne för matematik har ett samband med storleken på deras bröst? En fråga som fick Linda Skugge att skandera ”Visa pattarna, visa pattarna”.

I augusti börjar Skugge skriva söndagskolumner i Svenska Dagbladets näringslivsdel – och Maria Abrahamsson överväger om hon kan lova:

– Kommer hon förbi mitt bord borde jag kanske visa brösten.