Stor oro och vrede har uttryckts över det integritetsintrång som lagen innebär. Enskilda människors privata e-post, deras kärleksbrev, bokbeställningar, hotellreservationer och köp av flygbiljetter kan läsas och lagras av handläggare vid FRA i jakten på säkerhetsrisker och terroristhot. Redan här finns två olika spår i debatten. Dels har vi motviljan mot integritetsintrånget som sådant, oavsett vad som blir dess följder. Dels har vi oron för att spaningen på människors privata korrespondens, även om den i sig skulle kunna rättfärdigas, kan missbrukas. Uppgifter om enskildas sexualliv, sjukdomar och ekonomiska bekymmer kan lagras, spridas och användas i sammanhang som inte har med rikets säkerhet att göra.

Nu är emellertid detta exempel på problem som inte är unika för den nya FRA-lagen. Redan idag har vi på många platser en kameraövervakning som syftar till att minska brottslighet på offentliga platser och som innebär att alla som passerar framför kamerans lins hamnar på en film. Även här kan det i förbifarten förekomma en dokumentation av enskilda människors privatliv, som de kanske helst hade behållit för sig själva.

Emellertid verkar vi acceptera kameraövervakning av offentliga miljöer, därför att vi ser ett samband mellan sådan övervakning och minskad brottslighet. Visst, det är ett intrång i den personliga integriteten att bli filmad utan sitt medgivande, men det är ett ännu värre intrång att bli nedslagen, misshandlad, rånad eller utsatt för annat övergrepp.

Man skulle kunna tänka sig samma argument för FRA-lagen. Även om lagen ger myndigheterna möjlighet att läsa och lagra de intima hemligheter som vi anförtror vår e-postkorrespondens, så väger detta intrång lätt mot möjligheten att avvärja ett terroristdåd där kanske hundratals människor förlorar livet.

Men här finns en skillnad med FRA-lagen. Övervakningskameror installeras på förekommen anledning, när ett område utsatts för våld och vandalisering en längre tid. Det handlar inte om att sätta upp kameror i vartenda gathörn eller utanför varenda port. Övervakningskameran har i den meningen en tydlig udd riktad mot dem som har ont uppsåt, och bevakar bara platser där det finns anledning att befara att sådana uppsåt omsätts i handling. Men den nya FRA-lagen drabbar oskyldiga såväl som skyldiga, trivial och personlig korrespondens lika väl som samhällsfientlig och våldsuppviglande.

Om vi antar att en medborgargemenskap har rätt att skydda sig mot sina fiender, så är det inte i sig orimligt att den spanar på dessa fienders korrespondens. Men att jämställa vänner och fiender som man gör när man behandlar allas korrespondens som potentiellt misstänkt är stötande. Man skulle istället kunna tänka sig mer riktade insatser, där individer och grupper som uttryckligen tar avstånd från och hotar medborgarnas politiska frihet, som till exempel militanta nazister, kommunister eller jihadister, blir föremål för spaning i förebyggande syfte. Om man uttryckligen avvisar de rättigheter och skyldigheter som följer med det demokratiska medborgarskapet, så har man också förverkat sin rätt till det omgivande samhällets tillit. Men ingen annan har förverkat denna rätt.

Det är i detta som man finner det anstötliga i FRA-lagen, nämligen att den jämställer samhällets fiender och vänner. I den meningen utgör lagen en perverterad tolkning av den också i andra sammanhang tanklösa parollen ”Alla ska med”.