–Vissa konstkritiker säger att måleriet är dött. Det stämmer inte. Jag tror tvärtom att det är på väg att ta över igen.

Ricardo Donoso låter självsäker. Han har precis öppnat sommarens satsning på Edsvik konsthall, en stor utställning med 26 svenska samtidsmålare. Än är det glest i de ljusa lokalerna, men utställningskommissarien tror på goda besökssiffror framöver.

–Människor har börjat tröttna på installationer. En del av dem är roliga, men många säger egentligen ingenting, menar han.

Och Ricardo Donoso, om någon, borde veta vad folk vill ha. Sedan han tillträdde på sin post för tre år sedan har den tidigare omtvistade konsthallen i Sollentuna blivit en publikmagnet. Receptet är ingenting han hymlar med: Traditionell konst och populistiska evenemang lockar besökare och bekostar satsningar på det mer avantgardistiska.

Att det ska finnas en levande konstscen utanför innerstaden har blivit hans hjärtefråga.

–De flesta konsthallar i kranskommunerna har lagt ner verksamheten. Här i Edsvik kollapsade den för att man mest hade konceptuell konst som bara lockade crème de la crème. Jag tycker inte att någon ska äga rätten till sanningen, utan tror att människor själva har förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt, säger Ricardo Donoso, som sedan tidigare även driver Väsby konsthall.

I sommarens utställning i Edsvik, döpt utan krusiduller till Svenskt samtidsmåleri, syns ett brett spektrum av tekniker och motiv. Impressionistisk bildkonst hänger bredvid verk som med nöd och näppe kvalar in som måleri.

Bland utställningens mer klassiska inslag finns tre tavlor av Anne-Lie Larsson Ljung. I sina grova oljemålningar avbildar hon öde industritomter, parkeringsplatser och bakgårdar – platser i gråzonen mellan stad och land. Hon säger att hon dras till utomhusmiljöer som är ofärdiga och i förändring. Däremot vill hon inte säga så mycket om det svenska måleriets tillstånd.

–Man ser inte så mycket måleri numera. Installationer är ju jättespännande, men själv föredrar jag att bygga mina rum i bilder, säger hon.

Ett mindre traditionellt formspråk finner man hos Joakim Hansén, som uppger Picasso och tecknade serier som sina första inspirationskällor.

–Jag tror att det var när jag såg Tintin för första gången som jag bestämde mig för att bli konstnär. Då var jag nog i sjuårsåldern, säger han.

Hans målningar Globen och Babels torn är båda detaljerade, färgsprakande och väldigt stora. Två gigantiska konstruktioner, en från Bibeln och en från 1980-talets Stockholm, skildras med hjälp av serietidningsestetik. Själv liknar Joakim Hansén ­målningarna vid symfonier.

–Jag fascineras av stora byggen och stadsmiljöer. När Globen byggdes var stämningen på platsen som en science fiction-film, säger han.

Bland det mest gränsöverskridande innehållet märks svensk-ryska Natasha Dahnbergs verk, där måleri och teckning möter datorprogrammens pixlar. Anna Karin Brus låter i sina bilder fotokollage och oljemålningar flyta samman till landskap. Delarna kan vid en första anblick inte ens skiljas från varandra.

Trots vitt skilda uttryck och angreppssätt tycker sig Ricardo Donoso se ett mönster i svenskt samtidsmåleri. Det handlar om en rotlöshet, bredd och avsaknad av regional prägel.

–Den globala spridningen av bilder påverkar måleriet, oavsett om man vill det eller ej. Förr präglades mycket av det nordiska ljuset, det var det man visste något om. I dag finns ett flöde av bilder att tillgå på internet. Man kan ta intryck från precis vad som helst.

Adam Svanell

08-13 50 00

noje@svd.se

Fler artiklar