Samma sak sida upp och sida ned. Det är mulla, pulla, knulla och knopa, kukar, fittor och svängande ballar. Ändå är det ingen oanständig publikation jag sitter och bläddrar i, ingen Top Hat, ingen kvällstidningsbilaga, utan senaste numret av Lyrikvännen. Temat är sex, stämningen lätt fnittrig. Med blossande kinder plockar man ”de saftigaste bitarna ur köttets poesi”, från Leopold, Kellgren och Atterbom till Ann Smith och Lars Forsell.

I förordet frågar sig redaktörerna oroligt om de fått sex på hjärnan. Det är de i så fall knappast ensamma om. Ser man till statistiken på sökmotorer och webportaler är sexnoveller, sexbloggar och sex i största allmänhet det allra mest eftersökta i Sverige just nu. Det talas om en erotisk trend, ett fenomen som uppmärksammades på såväl höstens bokmässa i Göteborg som på textmässan i Stockholm för några veckor sedan.

I takt med att den kommersiella pornografin har närmat sig kändis- och populärkulturen tycks också skamstämpeln ha skavts av. Intresset, sägs det, kommer inte minst från kvinnor som söker efter alternativ till den manliga porrens enahanda stereotyper. Det som efterfrågas är välskriven erotisk litteratur av och för kvinnor.

Nystartade förlaget Xstory har specialiserat sig på just detta. Men att döma av två titlar som hittills utgivits undrar jag om de inte är ute och cyklar. Inget ont om Birgitta Stenberg, men det som söks med ljus och lykta på nätet är knappast fler söta för­förelser. Inte heller en mjukare, mer ”sensuell” motsvarighet till herrtidningsnovellen, som i pseudonymen Clara Jonssons skrattretande klichéartade novellsamling ”Lust”. Antagligen är den så kallade ”erotiska litteraturen” som genre rätt överspelad över huvud taget.

Det som efterfrågas tycks vara detsamma som efterfrågas i skönlitteraturen i stort: autenticitet. Hellre dålig sex som känns trovärdig än bra sex som bara är hittepå. I en intervju med den franska författaren Claire Castillon, vars novellsamling ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska” nyligen kom på svenska, påpekar hon att man inte kan lura sina läsare. Att som Clara Jonsson komma släpande med nya variationer på temat rörmokaren och den uttråkade hemmafrun duger inte. Dagens läsare, menar Castillon, vill inte bli kittlade, underhållna med lättsmälta erotiska dagdrömmar. De vill bli berörda, omtumlade. Och ställer höga krav på språk och form.

I den engelskspåkiga delen av världen talar man sedan ett par år om ”posh porn”, en våg av sofis­tikerad finporr för högutbildade urbana kvinnor som inte känner igen sig i chick lit-romanernas ­romantiska syn på sex och relationer. Det är kvinnor under och runt de trettio som är nere med Jelinek och Houellebecq, inte tror på parförhållanden och har en förströdd inställning till sexualmoraliska frågor. Där får man nog se Mara Lees uppdaterade flärdroman ”Ladies” som ett tecken i tiden.

Trenden började för sju år sedan med den franska konstkritikern Catherine Millets självbekännelse ”Catherine M:s sexuella liv”. I boken berättar hon om några hundra av de tusentals män hon legat med, gärna i anonyma gruppsexövningar med uppemot 150 deltagare. Upphetsande som en Ikea-katalog, ansåg kritiken. Ändå sålde boken i runda slängar i en miljon exemplar. Serpent’s Tail, förlaget som köpte de engelska rättigheterna, har kallat den för sin egen Harry Potter.

Andra uppmärksammade författare i den självbekännande genren är italienska Melissa Panarello, australiensiska Nikki Gemmell och franska Christine Jordis. Några av de här böckerna finns på svenska. ”Catherine M:s sexuella liv” översattes redan 2002. I ”Luder” skriver brittiska Helen Walsh om rått, solkigt sex i Liverpools horkvarter. Prisbelönade australiensiskan Emily Maguires ”Odjuret med två ryggar” skildrar en 14-årig skolflickas besatthet av sin sadistiske engelsklärare. Pseudonymen Nedjmas roman ”Mandeln” torgförs som den första erotiska romanen skriven av en muslimsk kvinna, medan den litterärt lättviktiga ”Belle de jour – en eskortflickas öden och äventyr” är baserad på en blogg av en föregivet lyxprostituerad studentska.

Att män tycker det är spännande med tro- och troslösa unga kvinnor är kanske inte så förvånande. Det som tog bokbranschen på sängen var upptäckten att böckerna framför allt attraherade en kvinnlig publik. Det som tycks locka är den brutala uppriktigheten. Man skriver om analsex och fisting rätt upp och ned, utan krusiduller. Böckerna kallas inte ens för erotisk litteratur utan kort och gott ”sex fiction”, sexskildringar. Man läser dem av samma anledning som man läser Jenna Jamesons ”Att älska som en porrstjärna” eller Ron Jeremys nyligen översatta självbiografi ”Hårdaste mannen i showbiz”. I jakt på tips och råd, som ett slags handböcker. Tryck till lite här, stoppa in nåt där, vispa runt i tre minuter för maximal effekt...

Synen på sex är krass, kall och ­instrumentell, fjärran från den sexuella revolutionens våg av kvinnlig erotik. Det blir tydligt om man jämför med ”Kärlek: De bästa erotiska novellerna”, ett urval ur den storsäljande 60-tals­serien i 14 volymer som Lind & Co dammade av häromåret.

I samtidsromanen beskrivs sex nästan aldrig som något lustfyllt. Heller inte som en frigörande, revolutionär kraft. Sex är aldrig roligt, och framför allt inte ett jämställdhetsprojekt. Här är sexualiteten ren drift, något man gör bara, nästan automatiskt: att ha sex är för mig lika naturligt som att ­andas, skriver Catherine Millet.

Och i denna uråldriga ritual är rollerna givna. Mannen ska sätta på, kvinnan dunkas gul och blå. Någon ömsinthet får absolut inte förekomma. Helst ingen ögonkontakt heller. Var en och en sköter sitt, med sin egen porrfilm på näthinnan.

Det som skiljer posh-porren från den manliga pornografin är framför allt en fråga om dramaturgi. Här finns både ett före och ett efter den manliga utlösningen. Sexualiteten ryms inte i det korta novellformatet, den kräver en romans omfång. Och det är kvinnan som är den drivande, som bestämmer villkoren, när och med vem hon vill ligga. Sedan får männen tro vad de vill.

I franska Céline Curiols kritikerrosade, Jelinek-beska roman ”Utrop” klär huvudpersonen ut sig till prostituerad för att locka till sig män på Paris gator. I ”Luder” går självdestruktiva Millie ut på krogen och provocerar en man att våldta henne.

Skadade skönheter och sjuka, snuskiga karlar tycks vara tidens melodi. ”Det kändes som om hon skulle börja gråta”, skriver Emily Maguire, ”men samtidigt kände hon en underlig blandning av upphetsning och illamående.”

Äcklet går hand i hand med lustan, snasket med samtidskritiken. Oavsett ärende är det samma kliniska språk, samma pornografiska blick, samma konsumistiska attityd. Frågan är bara vilken vågskål som till slut väger över, upphetsningen eller illa­måendet.

Drömmen om självutplåning, att slippa ifrån kravet att tänka, prestera, vara något, är ett återkommande motiv. Så också i Mara Lees prosalyriska debutbok ”Kom” från 2002, en av ytterst få svenska titlar från de senaste tio årens utgivning med ett renodlat erotiskt innehåll. Medan en författare som Clara Jonsson slår knut på sig själv i försöken att ­hitta på nya pikanta samlags­ställningar, exotiska miljöer och kuriösa hjälpmedel, visar Mara Lee att bra erotisk litteratur, precis som all litteratur, inte är en fråga om ett rafflande och varierat innehåll, utan om språk och stil. Bokens scenario är något av det mest banala man kan tänka sig. En kvinna möter en man på en strand – om och om och om igen. Ändå, eller just därför, är det en mycket suggestiv historia, drömsk, komplex och utmanande. Mer posh-porrigt kan kan det knappast bli, även om hon själv föredrog att kalla den ”postpornografisk”.

Boken gavs ut av förlaget Vertigo, som sedan många år bedriver en stor och ambitiös utgivning av ­erotiska klassiker. Här hittar man titlar av ökända författare som Leopold von Sacher-Masoch och markis de Sade, Pauline Réages ”Berättelsen om O” och Georges Batailles genuint perversa ”Ögats historia”. Dock inte den mest kända klassikern i sammanhanget, Anaïs Nins mer lagom vågade, boudoirporriga novellsamling ”Venusdeltat”. Den valsar runt mellan olika förlag och utkommer liksom Marguerite Duras ”Älskaren” i ständigt nya pocketutgåvor.

Att de stora etablerade författarna inte hoppat på tåget handlar nog mindre om prydhet än om modets snabba växlingar. Erotik är inget för den som skriver för evigheten. Därom vittnar också antologin ”Lusta”, en omdöpt nyutgåva av 80-talets stora bästsäljare ”Lustans labyrinter” med ­noveller av författare som Inger Alfvén, Ernst Brunner, Theodor Kallifatides och Bodil Malmsten. Förlaget tycks nästan skämmas över att ge ut den. I förordet föreslår en anonym redaktör att man kanske kan se den som något slags tidsdokument, och försäkrar att samtliga författare utvecklats med åren.

Och ändå. I en uppsjö av iskalla porrdrottningar sticker dessa preglaciära skildringar av varmt bultande hjärtan och lemmar onekligen ut som någonting annorlunda. Kombinationen mjuksex och förälskelse känns plötsligt riktigt radikal.

Fabian Kastner

litteratur@svd.se

Fler artiklar