Juristen Jens Lapidus är nutidens guldgosse, vars kostymbak nött de flesta tv-soffor, och som gett ut två romaner på lika många år. Men när han nu på nytt skakar liv i juggemaffian och presenterar den kriminelle förortskillen Mahmud i boken Aldrig fucka upp, har ett eller annat moln trots allt tornat upp på hans författarhimmel. Man kan säga att han fallit på eget grepp – det snabba, det forcerade.

SvD:s Eva Johansson har läst boken och skriver: ”Förlaget hoppas förstås göra mer snabba cash på sitt nya varumärke och lär ha legat på hårt för att få Jens Lapidus att klämma fram bok nummer två – mindre än två år efter debuten. En oroväckande kort tid.”

I takt med att statusen på författar­yrket ökar, försöker förlagen snabbkultivera fram nya talanger. Ett grepp som Stewe Claeson, lärare och grundare av skrivprogrammet Litterär ­gestaltning, vid Göteborgs universitet, ser på med skepsis:

– Det har alltid funnits ett stort skriv­intresse i landet, se bara på alla folkhögskolor som i alla tider gett skrivkurs efter skrivkurs. Idag har Litterär gestaltning 400 sökande till 12 platser, så visst är trycket hårt. Men det innebär inte att det är fler som har något att berätta.

– Istället ser vi en större likriktning, eftersom alla unga idag gjort samma saker–gått ut gymnasiet, tågluffat, jobbat på ålderdomshem. Att sedan försöka skriva den stora romanen om livet, faller på sin egen orimlighet. Där­emot kan man lära sig förstå världen och sig själv genom litteraturen, men där har läskunnigheten däremot sjunkit markant, säger Stewe Claeson.

Sören Bondeson på Skrivarakademien på Folkuniversitetet som varje termin utbildar drygt 500 personer i skrivandets konst, håller med:

– Det är dags att inse att man inte kan forcera fram en bok. Det gäller istället att bli en 1800-talsmänniska. Kvalitet kommer alltid att vara tidskrävande och måste få vara det, säger han.

Om det vittnar många av dagens erfarna författare, de har arbetat fram egna kreativa processer som snarast utesluter världen än inkluderar densamma. Peter Englund, Elsie Johansson och John Ajvide Lindqvist berättar alla här intill att de har tillgång till en egen l­iten stuga där de har både ro och tid att gå i närkamp med texten. Men så förspänt har inte alla med författardrömmar. Vanligare är att det hårda arbetet resulterar i intet.

Ändå försöker sig allt fler på för­fattaryrket, vilket sannolikt påverkats av ett ökat bokintresse överlag. Enligt Bokhandlareföreningens och För­läggareföreningens gemensamma bokindex ökade försäljningen av allmän­litteratur med 7,4 procent under 2006. Intressant är också att många av de nya författarna är välutbildade karriärister med fullspäckade kalendrar, som också önskar en skrivarkarriär. Är det kanske ett resultat av Lapidushaussen?

– Det handlar nog mer om att många läst exempelvis Åsa Larsson, som är jurist och skriver kriminalromaner. Just nu är de många framgångsrika människor som söker sig till oss, medan det under 90-talet oftast var bohemer eller ”sökare”, säger Sören Bondeson.

Åsa Selling är förläggare på Albert Bonniers förlag och ansvarar för alla inkomna svenska manus. Hon på­pekar att det främst är lyriken som tappat mark till förmån för prosa och rena underhållningsgenrer, som exempelvis chick-lit.

– Men det blir allt svårare att få sin bok utgiven eftersom manusflödet ökar konstant. Nu får vi in cirka 2500 manuskript per år mot kanske 1000 för tio år sedan. Fortfarande är det bara sex till åtta debutanter som antas. Det är helt enkelt attraktivt för många människor att ha skrivit en bok, fortsätter Åsa Selling.

Kanske handlar haussen kring för­fattaryrket om en önskan att ”göra avtryck”, att försöka synas i dagens informationsmyller. Eller så vittnar den egentligen om människans önskan att faktiskt få vara i fred med sina tankar. Många av de nya namn som lyfts fram i förlagens kataloger är redan kända för allmänheten, som Agneta Sjödin eller Thomas Bodström. Förstås hoppas förlagen på att kändisfaktorn också ska leda till ökade försäljningssiffror, något som Bondeson menar även gäller kultureliten när de ska förpacka sina historier i bokform.

– Den svenska berättarkonsten är på utdöende och få eller ingen kommer att klara av att ta över efter storheter som Kerstin Ekman eller Göran Tunström. Därför blir böcker med ”jag var där och knullade en kändis-tema”, en slags ersättning när den verkliga berättarkonsten saknas, säger Sören Bondeson.

Samtliga i branschen som SvD talat med är däremot överens om att för ”den högkvalitativa romanen som står ut” finns det alltid plats. Samtidigt växer nya plattformar upp där fler kan sprida sina alster. I USA visade en utredning nyligen att 53 procent av den amerikanska befolkningen inte läst en enda bok under förra året, ändå ökade antalet utgivna titlar. Det beror främst på att många som tidigare aldrig skulle ha fått se sin text inbunden, nu via print on demand kan sprida sina böcker i små upplagor. Sajten lulu.com, erbjuder exempelvis sina kunder att ladda upp en text, trycka den i bokform och dessutom förse den med en kod som gör verket sökbart via nätbokhandeln amazon.com.

– Vi har hittills inte märkt av den här konkurrensen. Jag ser det istället som en demokratifråga. Och då är det bara bra om fler kan framställa och sprida sina verk, säger Åsa Selling.

Erica Treijs

08-13 59 43

erica.treijs@svd.se

Fler artiklar | Blogg