Naturkatastrofen i Asien påverkar oss i Sverige inte bara omedelbart när vi nu dagligen blir vittne till nya dimensioner av en ofattbar tragedi och av alla de dramatiska mänskliga ödena. Denna katastrof kommer att förändra vårt sätt att vara människor även på längre sikt. Det är för tidigt att ha en omfattande bild av samhällsutvecklingen i skuggan av denna tragedi, men en del förändringar är tydliga redan i dag.

Sveriges politiska institutioner svarar inte längre på ett tillfredsställande sätt på behovet av ett samhälle i en globaliserad värld. Dessa institutioner har burits av en social och politisk mentalitet som inte längre räcker till. Å ena sidan beter sig svenskarna som alla andra västerlänningar och reser till världens alla hörn, medan de å andra sidan ofta håller fast vid en isolationistisk mentalitet här hemma.
Ingen beredskap fanns för att hjälpa tiotusentals svenskar (och andra) snabbt och med förberedd utrustning utanför det egna landet. Krisberedskap finns bara här hemma. Den motvilja mot
en globaliserad värld som har stötts av ett folk med ett globaliserat beteende visar nu sina tragiska följder.
Denna tragedi åskådliggör att svenskarna är en del av denna värld och att detta faktum kräver institutionella förändringar. Flodkatastrofen utmanar alltså först och främst denna paradoxala mentalitet: att vara ett globaliserat folk utan motsvarande ordningsprinciper.

Döden har blivit ett offentligt faktum i Sverige igen. Bilderna i medierna av oräkneliga döda människokroppar bekräftar även för de bland oss som inte själva har förlorat en anhörig eller vän i denna katastrof att döden finns, att den kan drabba oss och våra kära plötsligt och att den radikalt förändrar våra liv och livsplaner.
Döden hade ju försvunnit ur allmänhetens syn som följd av den radikala individualisering som har förvandlat livets slut till en privatsak. Varje dödsfall drabbar en person, är alltså i högsta grad personlig, men behöver inte därför vara privat. Nu har döden kommit tillbaka till den offentliga scenen och
vi måste förhålla oss på nytt till döden. Människor som aktivt och konstruktivt förhåller sig till sin egen dödlighet kommer även att förändra sin relation till livet.
Döden framstår inte längre som ett resultat av bristfällig medicin utan kommer tillbaka till sin naturliga plats i varje liv och varje livsprojekt. Kanske befriar den offentliga döden det svenska samhället från många neuroser och öppnar vägen till en ny och konstruktiv livssyn.

Världen är inte färdig, skapelsen pågår. Jordbävningen i Stilla havet påminner oss på ett chockerande sätt om att vi lever i en värld som inte är så stabil som den härskande mentaliteten gärna skulle vilja ha den. Vår värld är en planet i utveckling. Vår syn på naturen måste anpassas till denna verklighet. Vi har inte makt över naturens alla krafter. Vår vetenskapsdyrkan måste revideras. Ingen vetenskap och inga framtida resursfördelningar till vetenskapsprojekt kommer att befria oss från att kultivera vårt förhållande till naturens dynamik. En mentalitet som anser naturen som i princip behärskbar har fått ytterligare en tankeställare genom katastrofen i Sydöstasien. Den svenska vetenskapstron och dess präster tvingas till reformation.

Samtidigt avslöjar naturkatastrofen olika former av primitiva teologier. En teologi som betonar Guds allmakt och som hoppas på Guds intervention i naturens utveckling måste tänka om i skuggan av vad som hänt Annandag jul. Katastrofen kräver en bättre och djupare teologi. Guds allmakt är inte central för den kristna gudstron, utan Guds kärleksfulla närvaro i människans lidande. Korset och uppståndelsen förmår visa vägen till en djupare gudsbild. När människans liv och död betraktas i tron på Guds närvaro uppstår hoppet om en mening som vi inte kan framställa utan bara ta emot som nåd. Längtan efter den levande Guden bakom många alltför trånga gudsbilder verkar vara mycket stor i dagens Sverige.
Den överväldigande beredskapen att hjälpa både svenska och utländska offer för flodkatastrofen är tröstande. Här skymtar en människosyn som skiljer sig radikalt från den privatistiska synen som hela tiden förtröstar på att de där uppe gör något när en kris uppstår. Vi behöver bättre utrustade myndigheter och samhälleliga institutioner, det är klart. Men vi behöver också utvecklas till öppnare människor som aktivt söker kontakt med den andre som lider, som sörjer, som söker mening, som längtar efter vänskap och medmänsklighet. I stället för att förvänta oss allt från regeringen, kan vi själva bygga upp nätverk som inte bara integrerar de offer för flodkatastrofen som är på väg hem till oss, utan alla människor som delar vår tillvaro i detta land. Om vi förmår att ändra vår mentalitet i den riktningen, kan någon mening uppstå även nu när naturens makt tvingar oss att inse att bara ärliga relationer till varandra, till Gud, till skapelsen och till oss själva kan göra vårt liv verkligen värt att leva.