Det tickar och slår i salarna, när praktpjäserna slåss om besökarnas uppmärksamhet. Några ur gnistrar av diamanter, andra är estetiskt lågmälda men med en förmodad exakthet att mäta tiden.

För oss är tid och klockor något just exakt. Men efter att ha vandrat runt i utställningen ett tag blir den främsta insikten att tid är något som människan uppfunnit. Inte den faktiska, eller relationella då, men väl sättet att mäta den och dagens krav på att inordna sig efter dess obarmhärtiga flyktighet.

Ett stressmoment, en klassmarkör, ett sätt att uttrycka sin personlighet, eller ett måste för att klara av vardagen – tidens bärare, klockan, har således många fler funktioner än den först förväntade.

På 1500-talet var det mekaniska uret en nymodighet som kungligheter och andra högt uppsatta medborgare trånade efter. Men det var varken självklart att de gick rätt eller att de var något att rätta sig efter.

Det berättas exempelvis att biskop Hugh Oldham i engelska Exeter skaffade en klocka för att han var noga med mattiderna. Middagen skulle intas klockan elva och kvällsmat klockan fem. Men det visade sig att han inte alls tänkte bli någon slav under tiden, utan när han blev hungrig såg han helt enkelt till att en tjänare ställde klockan på de på förhand bestämda tiderna och så var det fritt fram. En tidig Skalman helt enkelt, som såg till att använda klockan till njutning, mat, vila, mat och vila.

Isaac Newton var en av dem som kategoriserade tiden som ett flöde i sin Principa Metamatica, från 1687, och sedan började jakten på det mest åtråvärda – tid. Men det skulle dröja innan människorna inordnade sig i ett system styrt av tickande klockor. Sverige var 1879 först i världen att införa nationell tid. Innan dess klämtade kyrkklockorna lite som de ville, eller efter en lokal tid som alltså skilde sig över landet. Det skulle dröja ytterligare fem år innan en världsstandard infördes. För i och med industrisamhället och järnvägsutbyggnaden kom tid att snabbt bli till pengar och så har det rullat på, tick, tack, tick, tack...

Det känns lugnande att för en stund enbart studera det exteriöra uttrycket på exempelvis 1700-talets osymmetriska rokokopjäser. Där mängder av lyx, exotism, brännförgylld brons med noshörningar, apor och kineser, totalt överglänser både synintrycket och funktionen hos den lilla oansenliga urtavlan.

Eller varför inte förlora sig en stund i det stora inlånet av Cartier­ur, som får varenda klockfetischist att gå i spinn? Allt från de tidiga mysterieuren, där urverkets kraft inte syns och visarna därför ser ut att sväva fritt, till det armbandsur som slog ut fickuret. Det senare kom till efter att flygpionjären Alberto Santos-Dumont beställde en klocka att ha på armen, eftersom han ansåg att det skulle fungera bättre än att försöka köra samtidigt som han tvingades håva fram ett fickur. Modellen, Cartier Santos, har med sin enkla formgivning kommit att bli en storsäljande klassiker.

Cartierklockan vars boett ser ut att ha smält är ingen klassiker i sig, men den ser å andra sidan ut att ha hämtat inspiration från en dito – Salvador Dalís surrealistiska mästerverk Persistence of memory från 1931. Dalí sägs ha fått idén om de rinnande klockorna när han satt och filosoferade över ett fat med camembertost, men oavsett detta ansåg Dalí att det var ett sätt att visualisera och frigöra tankarna från det konventionella, och också visa på sin sexuella oro, att placera ut dessa skruvade tidmarkörer. Det är sannolikt inget som Cartier eller andra klocktillverkare funderat kring, mer än att diamantbeströdda alster av idag tilltalar både kvinnor och metrosexuella män.

En stor del av Nationalmuseums utställning Tidens form ägnas förstås också åt modernare verk. Stämpelklockan, en av tidsstudiemännens bästa verktyg, har tagit plats här tillsammans med mer designmässiga fullpoängare som Arne Jacobsens väggur Bankers från 1970 och det minimalistiska gökuret (med en robust gök) av Gabriella Gustafson och Mattias Ståhlbom från 2005. Även Sjöö Sandström, ett svenskt klockföretag som marknadsför sig som världens minsta, finns representerade med en stilfull skapelse som har ett knappt år på nacken.

Men samtidigt som klockan är både funktionell och en statussymbol, så finns också en snarast religiös dimension – den påminner nämligen också om alltings förgänglighet. I 1500- och 1600-talens vanitasstilleben var klockor ofta symboler för döden. Och dräkthistorikern Carolina Brown resonerar i utställningskatalogen om Diego Velázquez porträtt av drottning Mariana av Österrike, där drottningens övriga överdåd förmänskligas av klockan som i bakgrundsdunklet gör sig påmind. Kanske borde vi ha tagit med oss en del av den insikten genom århundradena – att tiden inte enbart ska jagas, för det är också ett sätt att skynda mot döden. Något den moderna människan gör vad som står i hennes makt för att förhindra i alla andra sammanhang.

Ur led är tiden – fortfarande.

Utställningen Tidens form visas på Nationalmuseum till och med 19 oktober.

Erica Treijs

08-13 59 43

erica.treijs@svd.se

Fler artiklar | Blogg