Den renovering av historiska byggnader som Uzbekistan nu utför för att bland annat locka turister får kritik eftersom byggnaderna riskerar att skadas.

Sjön suger. Även om den inte är större än 35 gånger 45 meter som den i mitten av Lyabi Chauz ("Byggnaderna vid dammen"). I hettan i det ökenomgärdade Buchara söker sig några gäss och katter till trappan vid kanten av vattenspegeln. De magra katterna fixerar ett par fiskar som slår mot ytan ibland. En rufsig hund stör dem inte.
Kaféerna vid bassängkanten skuggas av väldiga mullbärsträd som planterades redan för 525 år sedan, 150 år innan dammen anlades mellan en ny koranskola och ett gästhem. Ända till för 80 år sen fanns ett 20-tal liknande dammar där invånarna hämtade sitt vatten i den heliga staden Buchara. Sovjetmakten fyllde igen alla utom två eftersom de var källor till ständiga epidemier. Alltsedan dess har det varit mode att flytta från de månghundraåriga lerhusen i gamla stan utan alla bekvämligheter till sovjetiska hyreskaserner. Ändå har Bucharas centrum förblivit den största levande historiska orientaliska stadsmiljön i Centralasien.
Först nu, mer än tio år efter det att Uzbekistan blev en
suverän stat, har trenden vänt. Ingen säljer längre sina hus i gamla stan ens om de är förfallna, trots ett färskt rivningsförbud i avvaktan på nya regler för renovering. Sent omsider har traditionen blivit kult. Kanske är det delvis turisternas intresse som visat vägen.
- Vårt svåraste problem är att se till att turisterna på sikt inte blir så många att kulturarvet förstörs, säger Tuigun Babajev som är riksantikvarieämbetets chef i Bucharalänet.
- Samtidigt kommer gamla stan att förfalla om vi inte hittar lösningar som gör att det går att leva där. För två år sen renoverade vi de centrala basarerna. Men bara matt- och möbelförsäljarna har hittat dit eftersom vi inte kunnat lösa vvs- och transportproblemen på ett tillfredsställande sätt.

Arkitekter och arkeologer klagar inte över snåla statsanslag i alla sammanhang.
- Om man har för mycket pengar frestas man att restaurera vilket innebär att man förstör de historiska minnesmärkena. Det är bättre att konservera, säger Babajev.
Mötet med Bibi-Chanym, en
gång Österns största moské som byggdes i Samarkand i början av 1400-talet på order av mongolhärskaren Timur Lenk, blir en chock. Århundraden av jordbävningar hade inte lämnat mycket kvar men trots det räckte de ruiner, som jag besökt flera gånger sen 1970-talet, till för att ge en uppfattning om komplexet. Nu har byggnadernas skal nästan återställts, men i betong och tegel som är ljust eftersom all lera i Uzbekistan numera är försaltad på grund av miljöförstöring.

Samma renoveringsiver har gått fram över Timur Lenks eget mausoleum i Samarkand och dessutom har den orientaliska stadsdelen runt omkring rivits för att ge utsikt och parkeringsplatser för turistbussar. Strängt taget har myndigheterna gått fram som om man skulle försöka återställa Forum Romanum till vad det var på Caesars tid.
Babajev menar att landets arkitekter numera lyckats bromsa okynnesrenoveringarna, bland annat därför att de själva fått lära sig att ta hand om sitt kulturarv på initiativ av Unesco och ryska institutioner. Under den
sovjetiska eran låg nämligen huvudansvaret för byggnadsvården på bland annat det statliga Eremitaget i S:t Petersburg och därmed försvann all kompetens vid unionsupplösningen.
En annan av Uzbekistans ledande arkitekter, Mavliuda Jusupova, anser däremot att både omsorgen om historiska byggnader och utformningen av nya fortfarande ofta beror på den enskilde guvernören.
- De bästa renoveringarna genomfördes i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Därefter har man använt värnpliktiga soldater i renoveringsarbetet eftersom det är billigare än professionella arbetare. Många av de återställda färgerna på fasaderna kommer att vara borta om tio år därför att materialet är undermåligt. Och nya monumentalbyggnader speglar knappast uzbekiska traditioner bara för att man placerar en kalott på toppen, säger hon.
Det finns emellertid också exempel på att myndigheterna av politiska skäl medvetet underlåter att underhålla några av sina fastigheter. Ett är tavelgalleriet i staden Urgentj (betoning på sista stavelsen)
i Aralsjöns delta. Galleriet uppfördes i slutet av 1980-talet och fortsatte under första halvan av 1990-talet att köpa in målningar, skulpturer och textilier av samtidens ledande konstnärer i Uzbekistan.

Den ene av de två konstnärer som tog initiativ till och svarade för galleriet, Shuhrat Babadzjanov, är son till generalsekreteraren i länsavdelningen av oppositionspartiet ERK. Vid det första presidentvalet i Uzbekistan samlade ERK:s kandidat fler röster i Urgentj än den regerande före detta kommunistpartiledaren Islam Karimov. Sedan dess har familjen Babadzjanov varit förföljd av regimen: tevestationen som leddes av en av Shuhrats bröder stängdes 1995 och en annan bror har avskedats från sin tjänst som diplomat.
För ett par år sen anklagades Shuhrat för urkundsförfalskning. Den professor som undertecknat det rekommendationsbrev vilket en gång gav Shuhrat plats i det sovjetiska konstnärsförbundet hävdade att brevet var förfalskat. Efter kriminalteknisk undersökning medgav professorn att namnteckningen
trots allt var hans egen.
- Men inte allt det andra, ni vet ju att jag inte kan skriva maskin, försvarade sig professorn.
För att slippa tre års fängelse för den påstådda förfalskningen flydde Shuhrat till Tyskland. En fängelsevistelse i Uzbekistan leder ofta till misshandel och tuberkulos utan behandling.

När jag besökte galleriet för tio år sen var det en uppfriskande spegel av samtida uzbekiskt måleri. För fem år sen beklagade sig för mig en av Tadzjikistans internationellt mest välkända målare, Akmal Mirshakar, över att han på grund av visumrestriktioner inte längre kan återvända till just det här galleriet.
I dag är alla luftkonditioneringsapparater där avstängda, väggarna fuktskadade på grund av läckor i taket och målningarna närmast entrén, som står vidöppen, har spruckit i den torra luften. Museet saknar konstnärlig ledning och konstnärerna har vägrats tillträde till magasinet för att rädda sina tavlor som förstörs i den stillastående hettan där.
Det finns inte ens någon bevakning. Frågan är om
det blir tjuvar som räddar denna del av det uzbekiska kulturarvet från att förintas.