I början av oktober 2004 gjorde Stieg Larsson stor succé på den internationella bokmässan i Frankfurt. Ryktet hade börjat snurra på detta världens största bokspektakel om hans tre kommande kriminalromaner och högstbjudande tyska och norska bokförlag köpte rättigheterna på auktion – långt innan böckerna ens var utgivna i Sverige. Samtidigt började en budgivning mellan svenska produktions­bolag om vem som skulle få optionsavtal på film- och tv-rättigheterna.

En månad senare var Stieg Larsson död. Sannolikt hann han misstänka att något stort var i görningen i denna märkliga sannsaga. Men när han oväntat föll ihop på eftermiddagen den 9 november och dog av en hjärtattack på tidningen Expos redaktion, visste fortfarande ingen vilket genomslag hans författarskap skulle komma att få.

I dag vet vi bättre. Stieg Larsson skulle inte bara gå till eftervärlden som grundare av organisationen Stoppa rasismen, tidningen Expo och som en av världens främsta experter på högerextrema grupper. Hans debutroman Män som hatar kvinnor blev Sveriges mest sålda bok 2006 och tillsammans med uppföljaren Flickan som lekte med elden har de redan nått en upplaga på 800 000 exemplar.

Bokförlaget Norstedts spår att man når miljonstrecket till sommaren.
Den avslutande och tredje delen i den så kallade Millenniumtrilogin om den udda duon Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, Luftslottet som sprängdes, släpps i juni.

För att förstå hur någon utan att bli publicerad kunnat skriva färdigt tre kriminalromaner med sådan stilistisk säkerhet och skärpa, och som bokstavligen tycks sätta handklovar på läsarna, måste man förstå hur Stieg Larsson arbetade: i ett mycket målmedvetet men fullkomligt furiöst tempo.

– Han skrev allting så, med mellanrubriker, fängslande ingresser och ofta med egna illustrationer. Han var ett proffs. Romanerna är egentligen en lång, lång berättelse där världshändelser, platser och personer som kommer ur våra liv och diskussioner finns med, säger Eva Gabrielsson som levde med Stieg Larsson i 32 år.

Vi sitter på ett kafé vid Västerbron i Stockholm. Eva Gabrielsson har med sig böcker – andra titlar än de som han nu tycks erövra deckarhungriga läsare världen över med. Extremhögern, Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen och Överleva deadline – handbok för mordhotade journalister var kanske inga kioskvältare, men fick mycket stort genomslag. Stieg Larsson levde för tilltron till Det goda samhället. Och han gjorde det dagligen framför allt genom sin skapelse, den antirasistiska tidskriften Expo.

”Aldrig kaxig, men synnerligen skärpt, vare sig han föreläste för Scotland Yard eller stökiga skolelever. Förbannade öde och djupaste sorg. Stieg bara dog och försvann”, lyder kollegan och kompisen Robert Aschbergs minnesord över den avlidne 50-åringen från Umeå.

Eva Gabrielsson skriver under. För sambon Stieg Larsson kretsade romanskrivandet, som han alltid för­lade till väldigt sena kvällar efter sina andra uppdrag, aldrig kring att nå ­berömmelse.

– Han ville absolut inte åka på bokmässor och sitta på scen och larva sig med sina deckare, inga morgonsoffor, inga hemma-hos. Det handlade om att ha kul med böckerna. Att förnöja läsarna och få in pengar så att vi skulle kunna trappa ner på våra jobb och börja göra någonting meningsfullt tillsammans igen. Det var så länge sedan som vi kunde göra något på papper tillsammans, där vi syntes ihop offentligt, säger Eva Gabrielsson.

Även om hon inte varit direkt involverad i Stieg Larssons arbete med Expo, Eva är arkitekt, innebar hans arbete att förhållandet blev farligt. Just detta var anledningen till att de aldrig gifte sig, trots många år tillsammans. Offentlighetsprincipen skulle göra ett äkta par till måltavla för just de grupper som Stieg Larsson så framgångsrikt utforskade.

Sommaren 2003 tyckte de att det var hög tid att kontakta något förlag som skulle kunna ge ut romanerna. De fastnade för Piratförlaget som gjort sig kända för att låta författarna behålla sin frihet och dessutom erbjuda bra ekonomiska villkor. Två månader senare kom manus tillbaka med posten. Oläst. Förlaget hade aldrig löst ut brevet från posten.

Eva Gabrielsson blev fly förbannad och Stieg Larsson kände sig lite ledsen. Hon åkte till Piratförlaget och la bokstavligen manus i händerna på dem. Sedan var det tyst igen, tills Stieg Larsson ringde upp och hörde att de inte var intresserade.

Så fick vi en modern motsvarighet till när Bonniers på 1940-talet missade möjligheten att ge ut Astrid Lindgrens böcker. För övrigt sägs Pippi Långstrump vara en av Stieg Larssons förebilder när han skapade den hypereffektiva hackern Lisbeth Salander.

– För oss var det klart att böckerna skulle ut, det var inget snack om saken. Jag hade följt med sedan första kapitlet 1997. Därför var det lite min bebis också – och då ville man inte att den skulle behandlas så där av Piratförlaget.

Sedan gick det snabbt. Robert Aschberg, som sitter i styrelsen för Expo, känner Svante Weyler, som då var förlagschef för Norstedts. Han fick manus i december 2003 och bara någon månad senare skrevs kontrakt. Då hade också förläggaren Lasse Bergström, som en gång gav ut Sjöwall/Wahlöö-deckarna och Guillous Hamilton-svit, läst manus tillsammans med Eva Gedin, i dag biträdande förlagschef.

– Det var inte svårt att bestämma sig för att det här var något vi skulle ge ut. Att någon lämnar in två färdigskrivna 600-sidiga manus är helt unikt. Vi fick dem såhär. Känn på vikten, säger Eva Gedin där hon sitter på sitt kontorsrum bakom två tjocka gröna pärmar.

Ett trebokskontrakt skrevs, vilket fortfarande för tre år sedan var ovanligt. Luftslottet som sprängdes, som Stieg Larsson skrev klar samma sommar, blev hans sista, avslutade roman.

– Det märkliga var att han inte direkt skickade in sitt första manus, utan att han bara fortsatte skriva. På något sätt var Stieg nog otroligt säker på att han skulle få det utgivet. Det här var hans pensionsförsäkring, sa han. Han var väldigt cool; blyg och samtidigt tillbakalutad. Kanske kan man lite schablonmässigt säga att det var hans norrländska drag, men han var både tystlåten och ganska självsäker.

Trots att Stieg Larsson ville hålla låg profil var han fullt medveten om att Norstedts tänkte lansera honom som sitt nya deckarstjärnskott. De hann också redigera första boken tillsammans och diskutera ändringar kring de två följande.

– Det var både chockartat och en väldigt märklig situation när Stieg dog. Men det har varit en fantastisk resa med blandade känslor hela vägen. Det är ju väldigt konstigt att inte ha någon författare med sig – och det är väldigt tråkigt att inte få dela den här succén med honom, säger Eva Gedin.

Tillbaka till kaffemuggarna vid Västerbron menar Eva Gabrielsson att böckerna också skulle kunnat ge henne och Stieg Larsson en drägligare tillvaro rent ekonomiskt. Förutom att finansiera Expo kunde de få råd att betala av lån på lägenheten och skaffa skrivarstuga.

Men så blev det inte. Eftersom paret aldrig skrev något testamente ärvde Stieg Larssons bror och far det mesta. Och drygt två år efter Stieg Larssons död finns fortfarande oklarheter kring arvet. Bland annat tvistar man om ett 200-sidigt manus till en ny deckare, som Eva Gabrielsson tidigare nämnt ska finnas i den dator som var Expos men nyttjades av Stieg Larsson. I dag är hon betydligt mindre konkret om detta manus.
– Det är ett icke existerande för­fattarskap. ­

Men det ska finnas 200 sidor i Expos bärbara dator…

– 200 är bara vad jag uppskattar det till, med tanke på vad som var framme under semestern i augusti. Sedan var jobbet på Expo himla hektiskt den hösten. Han jobbade ju ihjäl sig, kan man säga.
Sara Pers-Krause, en av Eva Gabrielssons två advokater, hoppas på en lösning under våren. Eva Gabrielsson är inte lika övertygad.

– Vi får se. Nu riskerar hela författarskapet att gå i putten.

Exempelvis måste boken om sverigedemokraterna uppdateras. Pappa och bror ska ha ­intäkterna från detta och ha rätt att säga ja eller nej till omskrivningar, men de kan inte det här. Samma sak med kriminalromanerna som nu ska bli film. Även om det inte innefattar några pengar vore det lämpligare att jag åtminstone fick förvalta författarskapet – så att allt inte råexploateras och blir någonting som det inte var tänkt.

SvD har förgäves sökt en kommentar av Stieg Larssons bror Joakim Larsson. Men enligt Norra Västerbottens Tidning känner han och familjen sig svartmålade av Eva Gabrielsson.

– Hon har helt vägrat att ha direktkontakt med oss. Men vi hoppas lösa detta, trots att hon hotat stämma oss i två års tid. Vi har aldrig tidigare haft konflikter med Eva, hon har alltid varit en i familjen, säger Joakim Larsson till tidningen.

Enligt Eva Gabrielsson skulle paret också använda pengarna som böckerna inbringade för att köpa sig skydd så att de kunde börja synas tillsammans. Det var därför han skrev den här, säger hon och plockar upp ett tummat ex av Handbok för hotade journalister. Varningssignalerna ljöd som högst hösten 1999 när fackföreningsledaren Björn Söderberg sköts till döds av högerext­remister, efter att hans passfoto kunnat hämtas ut. Vid samma tillfälle hade också Stieg Larssons och Eva Gabrielssons foton plockats ut från polisen.

Hur präglade det här er vardag?

– Vi ska inte överdramatisera, men vi levde med vaksamhet och blev så att säga balanserat paranoida. Man går inte runt och är skitskraj men har försiktighetsåtgärder som gör att man kan känna sig relativt trygg. Men därför kunde vi heller inte gifta oss. Det passade bra att Stieg stod som ogift i registren, en stor del av extremhögervärlden trodde att han var gay. De kopplade ihop honom med alla möjliga killar, säger Eva Gabrielsson och ler snabbt.

Britten Graeme Atkinson är Europakorrespondent för månadsmagasinet Searchlight, en sorts storasyster och inspirationskälla för Exit, och även den tidning där Stieg Larsson var Skandinaviens utsände sedan 1982. De båda journalisterna kände varandra i 18 år och hördes av flera gånger i veckan.

– Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Vi reste ofta hit och Stieg tillbringade mycket tid med min son.

Hur går jobbet utan honom?

– Det är mycket svårt. Poängen är att han inte kan ersättas. Tidningen Expo finns fortfarande och det måste den, hans arbete måste fortsätta. Men han samlade på sig erfarenheter över tre decennier.

Graeme Atkinson tror att orsaken till att Stieg Larsson var som uppslukad av frågor kring rasism och extremism ligger i hur han växte upp. Stieg Larssons föräldrar var bara 17 år när han föddes och sonen lämnades bort till mormor och morfar långt ute på landet utanför Skellefteå. Morfadern dog när Stieg Larsson var nio år och han kom till­baka till sina föräldrar, som hade fått ytterligare en son.

– Av våra samtal har jag förstått att hans morfar Severin Boström var den viktigaste influensen. De hade en väldigt nära relation. Under 1930-talet var han en mycket stark kritiker till Hitler och nazismen. Morfadern tog rollen som hans far och lärde honom grundläggande humanistiska värderingar, viljan till ett bättre samhälle och inställningen hur man behandlar folk.

Graeme Atkinson hävdar att han inte visste att Stieg Larsson ens hade en bror.

– Det var något han aldrig nämnde – och jag vet hur många timmar vi samtalade. Nu gör de anspråk på allt, inklusive det arbete Stieg gjorde för Searchlight. Jag tycker att det är skandalöst, det här var ju hans livsverk.

Så här i efterhand tycker Eva Gabrielsson också det är anmärkningsvärt att familjen inte kom till gravsättningen i Stockholm.

– Jag tänkte inte på det då. Jag tänkte inte så mycket alls. Jag försökte bara ta mig igenom det där helvetet.

Under tiden saker står och stampar skriver Eva Gabrielsson en egen bok om sina upplevelser och erfarenheter, med titeln Året efter Stieg.

– Den handlar om sorgereaktionen efter att ens livspartner plötsligt dör. Det kan vara bra för andra att veta vad som händer. Om Stieg hade levt och sett något av detta hade han blivit fullkomligt rasande. Det handlar om pengar för alla. Och det handlar om en möjlighet att tjäna pengar på någon som inte kan försvara sig.